mariakarlsson - my name is called religion

Jag fick min kallelese idag. Det gjorde det än lite mer verkligt.
Terminsstartsfester och kårpubar och festligheter väntar i veckorna tre. Ja, inte dagarna tre som någon kung i löjligt skägg från 1700talet skulle ställt till med, utan veckorna tre, som tjugohundraåttas studenter gör det.

Kurslitteraturen kommer i morgon och jag ser fram emot att bota min feber genom att förkovra mig i den.
Packningen är inte packad. Den ska vara klar för avfärd torsdag morgon, 07:00. Jag MÅSTE komma ihåg min mixer, en väckarklocka och min miniräknare. Jag kommer att glömma det.

Jag ogillar nervositeten och oron. Jag vill bara installera mig själv och andas ut.
Tack käre Jesus för att Maja hänger på till hufvudstaden. Och på tal om Maja;
 Linnea, om inte jag ringer dig i morgon kan väl du ringa mig?

Nu blire film. Puss!

The last kiss. Om man översätter det till svenska så blir det sista kyssen. På italienska blir det l'ultimo bacio, vilket inte bara är otroligt vackert, utan också en film. En italiensk film jag såg i början av april då jag av medicinska skäl var stationerad i soffan hos mor, oförmögen att gå på egen hand.
Min mentala hälsa var vid den tiden inte vad den skulle kunna vara. Påtagligt labil och dessutom påverkad av diverse substanser som pumpades i mig för att dämpa min fysiska smärta var denna film en påminnelse om att prinsessdrömmarna, återsyftande den obligatoriska prinsen, från barnsben aldrig skulle förverkligas.
Mitt dåvarande tillstånd innebar en vad som då verkade vara en oåterkallelig regression vilket resulterade i att insikten om den förljugna kärleken var lika förödande som att någon dum unge som tror på tomten får det kastat i ansiktet att tomten är ett komersiellt påhitt.
Filmen porträtterar kärlek så bessiningslöst, jävla, äckligt, rättvist på sitt chickflickiga vis. Med andra ord inte alls särskilt rättvist. Men jag valde, i mitt försvagade tillstånd, att adaptera all den fiktionella ångesten på mig själv.
Jag grät som ett barn och minns alla sorger jag levt, av kärleken komna.

Sedan fick jag hjälp till toaletten, mat och energi och playade någon krigsfilm. Så var den filmen glömd.

Men så ikväll kom allt tillbaka. The Last kiss var en remake på L'ultimo bacio. Såklart. En mer regnbågsfärgad version. Vänare för våra ögon och öron.
Ändock mördande. Jävla filmjävel. Inte nog med att det var en kass remake med halvdant skådespeleri, den påminde mig också om allt jag inte vill bli påmind om. Det bottnar i mitt sårade ego, men framför allt handlar det om de uppoffringar jag anser vara allt annat än legitima. Och då inte mina egna, utan de uppoffringar som görs av personer jag bryr mig om.

Jag vill inte klandra någon, jag vill bara försöka förstå varför man prioriterar kärleken som tvåsamhet. Och inte bara tvåsamhet, utan också illusionen om den eviga tvåsamheten, med en och samma person. För den lögnen lever fortfarande kvar. Visst finns det förverkligade sagor men det är snarare undantag som bekräftar regeln än något annat.
Och varför, om man nu valt det, antar du att det ska göra dig lycklig. Att kärlek som tvåsamhet är direktöversatt till lycka är för mig så jävla förljuget att jag brinner av då jag tänker på det.

Jag är inte avundsjuk, för jag antar att det stundtals kan verka så. Jag är inte avundsjuk, för den sortes kärlek finns att hämta om jag skulle vara intresserad. Men det är jag inte.
Jag refuserar den heller inte för att jag är rädd. Rädd måste man vara. Skulle jag anamma den sortens kärlek hoppas jag att jag aldrig slutar vara rädd. Slutar jag vara rädd innebär det att jag tar den för given.
Jag är heller inte rädd för att bli sårad eller göra misstag, för det är så fantastiskt bra på alla sätt och vis att bli sårad och göra misstag. Hur FAN ska man annars lära sig något? Läsa böcker?

I min värld har jag reducerat kärlek och förälskelse till ett fåtal användningsområden:
Bekräftelse
Tillfällighet
Begär

Och som en vis man sa härom dagen ' ..jag vet ju att det inte kommer finnas någon som någonsin kommer älska mig lika mycket som jag älskar mig själv..'

Halleluja.
Amen.

(det finns så mycket, mycket mer att lägga till, men nu blev jag äntligen så trött att jag glömt vad jag heter. Jag och pappa har hostat, snorat och ojat oss ikapp för länge nu. Virusinfektion FTW!
Vi hörs.)

Jag bestämde mig för att vara frisk ikväll, trots att jag gillar feber. Det är allt som oftast en riktigt angenäm opasslighet jag njuter av. Friskförklaringen var dock onödig, då den grundade sig på förhopppningen om att någon i min fatalt reducerade, vilhelminska vänskapskrets skulle nappa på förslaget om att ha "lite roligt".
Inte någon visade minsta intresse.

Jag är inte ledsen för det. Istället kunde jag ägna min fullständiga uppmärksamhet till Sophies val, denna viktigt stora bok som i åratal gått mig förbi.
Jag älskar den redan, trots att jag inte hunnit så långt. Mest älskar jag den för språket och kan inte annat än helt och fullt ställa mig bakom Stingos kärlek till ord.
'Men jag var en ensam läsare och därtill sällsamt eklektisk, med en böjelse för det skrivna ordet - nästan viket skrivet ord som helst - som var så lättantändligt att det gränsade till det erotiska.'
Spot on, Stingo!
Caj Lundgren har översatt den. Bra jobbat, Caj. Jag älskar dig för det.
Jag älskar åtminstone dina ord, ditt sätt att använda dem. Jag ska lära mig mer om dig. Jag tror du har mycket att lära mig, nämligen.


Nu blir det film för att fördriva tiden, febern och den icke självvalda ensamheten. The Last Kiss (bara för att Zach Braff spelar huvudrollen.)

Jobbade idag. Eller snarare; "jobbade" idag. Jag satt och tittade på *OSinvigningen och drack massa vatten.
En av kunderna var ett brudpar. Blivande brudpar. Blivande man och hustru. De ska gifta sig i morgon, vad är de då?
Jag bryr mig fan inte (dissade jag mig själv nu?).
De hade beställt en ganska orginell brudbukett + tillbehör med hjortron, ängsull, enris och andra typiska fjällväxter.  Det är helt orelevant. Egentligen ville jag bara nämna det för att glänsa, åtminstone i blomsterkretsar.
Hur som helst, så var de lyckliga tu ett väldigt trevligt par från stockholm, vilket också är orelevant, då jag bara vill orda lite om tvåsamheten:

Men nej tack!


*När de tände OSelden så grät jag. Fällde en tår åtminstone. Bet mig i läppen. Ni vet.
Det var ungefär samma känsla och gråt som envist tränger sig fram då någon får ett pris på en gala som råkar infalla då PMSen peakar.
Saken är den att jag
1. Inte alls är särskilt sportintresserad.
2. Tycker inte alls att det var särskilt vackert.
3. ...jag kommer inte på något mer för stunden, men det finns fler punkter som gör tårarna helt obegripliga.

Jävligt irriterande.
Sitter jag och håller inne någon sorg som vill ut?
Ni som tydligen känner mig bättre än jag gör; diagnostisera!

P.S. Jag har feber och hallucinerar då jag sover. Därför låter jag bli att sova, eftersom jag är sjukligt mörkrädd. D.S.

Den lite empatifattiga delen av mig säger; Karma!(fast egentligen inte då det är ett av de fulaste orden jag vet.) Pilutta dig! Ha-ha! Buhu- huhu!
Den vårdande, om än understundom svårfunna, delen av mig vill faktiskt krama om dig.
Jag har tänkt på det så länge. Det BEKYMMRAR mig. Men jag tror inte det bekymrar dig. Jag tror du anser dig vara för cool för att låta det bekomma dig.
Men jag tänker på dig ibland. Kramar om dig då och då, i tanken. Kram!

Och på tal om fula och fina ord så gillar jag ord som börjar eller innehåller 'för'.
Förljugen är mitt absoluta favoritord. Det vore bra fint om det betydde något annat.

Östersundpolisen ringde och berättade att de hade mitt körkort i säkert förvar.
VA?!
Om man tappar ett körkort på storsjöyran så kommer det inte tillbaka, om man inte har äckligt jävla mycket tur..

Min intuition säger mig att jag shoppar tur på kredit numer, för gratis är den knappast. Jag har verkligen inte gjort mig förtjänt av det. Hellz to the no!
Vad är skulden? Jag saknar samvete, så det går inte att belasta.

Nej, så är det inte alls. Jag har visst gjort mig förtjänt av det. Det är lika delar fight for your right och flyt.
Åh, vad jag irriterar er. Haha.

Just det, nån kille skulle fixa min dator, mobil och kamera också! Gratis!

Alla är fulla ikväll. Det är underhållande.
Jag vill inte underkuva någons integritet, peka ut någon särskild eller hänga ut vad ni sagt.
Men däremot vill jag skratta åt er, med huvudet på sned och en hand på er axel, som för att säga 'Du är söt.'
Kanske ruffsar jag om håret på er också.

Jag älskar då ni ringer! Jag älskar att få höra det lite mer sårbara jaget, inte för att jag tycker om då det går dåligt, eller för att jag önskar er något annat än lycka på jakten. Men just för den där avskalade fasadens skull.
Det är fint, men ändock solkigt.
Jag älskar er som är så lyckliga att ni inte vet var ni ska ta vägen! Småflickigt fnittriga med rösten i falsett. Så naivt hoppfulla.
Det är så fint, men ändock solkigt.

Jag hoppas det går bra för er ikväll, människor! Jag hoppas ni slipper gå hem olyckliga. Jag hoppas ni slipper somna i trappuppgångar. Jag hoppas ni får omkull bruden i baren. Jag hoppas ni använder kondom. Jag hoppas ni dricker vatten innan ni somnar. Jag hoppas ni ringer i morgon också.
Jag älskar er, kära vänner!

Nu är jag hemma igen.
I morgon åker jag igen, trots strikta restriktioner om bedrest.


Yran -08 var väl sisådär, fast ändå så jävla, jävla awesome.
Jag har en halvbruten näsa och en ny  outfit som bevis. En blå, jävligt stylish outfit från stadens sjukhus.
Håhå, jaja. All min kärlek till världens i särklass bästa människa och vän; Wilanders Dansbanders.
Han är så bra. Bäst. Världsbäst. Jag älskar honom. Mest av allt. Tack för att du finns. Puss. Kram. Klapp. Stryk. Mys osv. Sluta aldrig vara du. Förlåt om jag hade sönder din hand.

Näsan har dock inget med sjukhuset att göra. Näsan gick sönder då den var i vägen när jag ramlade i golvet.
Jävligt meningslöst. Lika meningslöst som den gången jag ramlade av stolen hos Maja, back in the days.
Linnea var med och jag misstänker att mina meningslösa fall har något med hennes närvaro att göra. Haha.
Jossa och Petras namn ska också droppas, för de var tack vare de tyre brudarna som yran blev så jävla awesome som den blev.

Jag träffade Kim också. Det var hur trevligt som helst. Jag måste träffa Kim oftare. Han är så snygg.


Fan, jag måste packa.

Nu har jag lugnat ner mig litet. Att vara smutsig, lukta illa, vara trött, bakis, slö och hungrig, allt på en endaste gång, är så jädra trist. Inte konstigt att man tappar humöret.
Jag var dessutom jätteirriterad på internet. Jag försökte ta reda på vilken tid bussen mot östersund går i morgon, men internet sa att det inte gick någon. Jag vägrade acceptera det eftersom jag sett fram emot att åka dit och träffa alla fina människor, så jag letade och letade efter ett bättre svar än 'haha fuck you, pissluder' och till slut kom jag fram till att det går bussar.
 Jag hade rätt. Internet hade fel. Så FUCK YOU, wilda webben. Fuck you.

Därefter gick allt hur bra som helst. Det har rullat in pengar på kontot, så det går bra nu.
Människor jag tycker väldigt mycket om har varit mig nära genom tekniken och jag har handlat sådant som känns relevant att ha i sin ägo då man åker på festival. Typ öl. Och biljetter.
Så nu är jag inte lika arg längre (men jag tänker för den skull inte be om ursäkt till barnet. Hon får fan skylla sig själv!)


Det var skoj i fjällen, det bör jag nämna.
Egentligen så ljuger jag igen, för särskilt kul var det faktiskt inte.
Men det var, ni vet..  ..trevligt. Fick lära mig mycket om husgrunder bland annat.

Barn. Det är inte rätt jävla dag för barn att komma och skrika så jävla högpitchat att inte ens hundarna kan höra det.
You picked the wrong day for messin' with my dawg, så att säga.
FLYG IVÄG, ungjävel. Drick upp din jävla blandsaft och lär dig kontrollera din jävla oförklarliga eufori över att se en vanlig hund och försök för fan inte lyfta och slita I MINA DJUR!  Jävlarrr vad jag brann av på barnet.
Förbannat.


Med risk att hemfalla åt dryckenskapen helt och fullt beger jag mig, precis som alla andra människor, mot Östersund och Storsjöyran.
Det blir nog jätteskojigt.

Har pratat i telefonen hela dagen, mer eller mindre. Skulle därför vilja göra ett shout-out till alla mina fantastiska vänner. Puss! Nu ska vi bada, tydligen. Tjohej!

Bowling är tydligen the shit i fjällen, där jag återigen befinner mig. Dock på andra sidan sjön, i en orenoverad stuga med två tatuerade, frustrerade bowlingspelare. Vi har skjutit saker och ätit soppa. Det var äcklig. Later!

Filip Hammar dök upp i rutan och gjorde min dag lite bättre. Han är ju en turn-on som ingen annan!?
Jag vet inte vad det är, men någonting är det.

Lögn.

Jag vet precis vad det är. Han är verbal, intelligent och har snygga byxor. Så är han en jävla beeyoch jag egentligen vill skalla tänderna ur käften på.
Det är något visst med de människorna. De irriterande, jävliga och ..åååh.

Varför gör man så?

Hi.
I want you.
Bye!

-Maria

Jag tänkte dedikera det här till någon där ute. You know damn well who you are, prude!
Han, eller hon, vill vara anonym, även om han, eller hon, slänger sig med (inte alls särskilt) övertalande uttryck som 'hah nej jag skiter i det asså'.
Edgy fella. Or galpal.....

Nå väl, jag kom helt av mig. Den ursprungliga tanken till dagens fabulering föll bort någonstans mellan flawless fucking oxford-dialekt och polsetallrikar.
 Nu handlar det bara om henne, eller honom och dennes vara eller icke vara i min eminenta blogg.
Hon, eller han, kanske blir nervös över kopplingen rubrik - inlägg?

 Med all rätt, syster!/broder!
NOT.

Jag orkar inte skriva vidare. Jag ville bara nämna Dig, trots att jag inte alls gjort det.
Jag ville nämna Dig ENBART för att du vänligt men bestämt satt ner både fötter och knän i backen och bad mig inte göra det.
Because it's funny.

Oj. Oj, oj, oj.
Inte ens halvvägs från Stornäs, på väg hem, ringer min fina vän och genomför hårdför lobbying för att få mig till Lycksele och den avslutande kvällen på motorveckan.
Jag bara skrattade. Skinnvästar, varmkorv och massvis med fula bilar. Trashiga brudar och värdelös musik. Äcklig öl och våldsam fylla. Vad fan har jag där att hämta?

Väl hemma satt jag mig i bilen och körde de 11 milen till lycksele för att närvara vid spektaklet. Någonting sa mig att jag vill uppleva det. All in för norrlands skull. Det kan ju bli roligt!

Det blev det inte. Tvärt om. Det var till och med pinsamt.
Fint dock att konstatera .. en del saker. Visst blir man stundtals besviken men å andra sidan så understryker det snarare vad man INTE förlorat.
Nå väl. Lycksele och motorveckan sög rävsvans, men jag ångrar inte att jag for dit. Aldrig har jag längtat bort så mycket som nu!

För övrigt är det en dag man kommer att läsa om i historieböckerna. Åtminstone den som publiceras om mitt liv.
Jag har åkt motorcykel!
Det låter kanske inte så mycket för världen, vilket det inte heller var. Men jag trodde verkligen att det skulle vara coolare och var aspeppad.
Väl på hojen hade jag mest dödsångest, vilket förvånade mig då jag inte är någon dödsångest-kinda-gal.
Det gick fort och det var blåsigt och det var fint i solen och så där. Togs till, vad jag antar är, smultronställen där jag aldrig vart tidigare. Ehe..

Det är roligare att åka karusell.
I morgon ska jag köra. Själv.

Imorgon, kära vänner, är det fredag. Då vill jag dricka vin. Eller som (det sägs att) asiater säger i stockholm; 'wiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiin'.
Haha! Med soundtrack och allt. Hahaha!

You had to be there..



Jag tycker, med tanke på tidigare inlägg om dåligt med tyckanden i denna blogg, att fördomarna mot Norrland är förbannat irriterande. (Det finns miljontals andra fördomar som är irriterande. Förjävliga. Fruktansvärda. Mer om dem senare kanske?)
Okunskap är vad det är, som med alla andra fördomarna.
Visst är väl många av dem befogade. Visst understryks många av dem. Men jag blir så inni bombens (/jädrans/järnspiikarns/förbaskat/osv..) arg då människor ständigt lägger alla under samma täcke. Spolar ned alla i samma toalettstol. Kammar alla med en kan (Haha, den minns vi!).

Särskilt arg blir jag då det drabbar mig, förstås. Usch, vad jag avskyr att bli behandlad utifrån ett antagande som inte stämmer.
Givetvis är jag övertygad om att jag är den enda som upplevt och känner frustration inför det.

Vidare tycker jag det är så förbannat oartigt (ja, känn på den!) och ignorant att visa ett sådant totalt ointresse för att 'lära' sig mer. Det behöver inte nödvändigtvis handla om ovanstående konflikt, utan riktar sig till allt och alla, gällande allt och alla.
Att visa ointresse för något eller någon man lever nära. Fyfan vad obelevat och osexigt det är.
Skäms!

Shiiiit.
Vad jag fick råd att vara kräsen.
High five!

Fan vad jag är platt och åsiktslös.
Vad jag låter bli att tycka om något eller någon över huvud taget.
Bara därför tänker jag light-tycka, för sakens skull och jag tänker tycka om Vilhelmina.
 Inte tycka om som i 'gilla'. (Tvärt om, faktiskt). Jag tänker ha en åsikt om Vilhelmina. Om varför det inte riktigt duger längre; om varför Jag säger tack och hej med en svag underton av fuck off and die. Faktiskt.

Jag var på god väg att stanna kvar och den enda anledningen var pur bekvämlighet. To settle for less. Jag var på väg att nöja mig med ingenting. För ingenting är det i jämförelse med vad det nu kan bli. (observera kan bli. Inte ska bli, det vet jag ingenting om.)
Jag sa 'Jag stannar i Vilhelmina, jobbar, sparar pengar och sedan får vi se..'
Then what? Om jag över huvud taget fått ett jobb hade det vart som ingenting på ingenting. Outvecklande, stagnerande, ingenting.
Sure, jag hade sparat ihop en oansenlig summa cash att sprätta på nätshopping och äckligt slitna, utekvällar som alla ser likadana ut; köttmarknad, vulgär fylla, meningslöshet.
Kanske hade jag åkt på en resa, för att komma bort, se världen, uppleva något nytt.

 

Här förändras ju ingenting, för ingen vill förändra.
Verkar det som?
Finns viljan så görs ingenting för att förverkliga förändringen.
Allt är tryggt. Ofarligt. Gamla, pålitliga spår. Det nya skrattas ut, provas inte på, förkastas.
Oftast.
För visst finns det de som lyckas men här är lyckanden lätträknade i jämförelse med misslyckanden. Eller åtminstone mindre lyckade försök.
Visst ska man ha i åtanke att det är blott med mina mått mätt och inte jämfört med någon allöverseende lyckobarometer whatever.
Och 'att lyckas' är relativt och går inte riktigt att jämföras individer emellan, då det för någon kan vara att ta sig upp ur sängen och för någon annan att bli president. Det kan vara pengar och det kan vara familj och det kan vara karriär.
'Att' lyckas' är relativt.
Men ändå.
Att nöja sig för att det är bekvämt; bara för att det inte finns några måsten, för att 'vi klarar oss ju..', det känns inte legitimt.
Lokal patriotism i all ära, men oftast saknas belägg för den sortens uttalande som görs. Det finns en envis, jävla ovilja att ens försöka sig på annat; något annorlunda; något nytt.

För här är det tryggt; ofarligt; ’det duger väl’. Väl.

Det är som att ta sovmorgon en dag du vet att du måste gå till jobbet eller skolan för ett viktigt möte/prov. Istället snoozar man, ligger kvar och sjukanmäler sig. Åtminstone finns tanken där. Lockelsen till ansvarsfrihet för en stund. Att lata sig. Ta det lugnt. Inte behöva göra något viktigt.
Självklart är det skönast, för stunden, att ligga kvar, men så vet jag också att det tar bara fem minuter att vakna till och känna sig pigg och redo.

Så jag kliver upp på morgonen. Numer.
Och visst finns alltid risken att provet går åt helvete ändå, men då har jag iallafall försökt mig på det, det där med framtidsvisioner, att fånga sina drömmar och den shitten.

Så nu är jag på väg, medveten om att det kan gå åt helvete, men jag är på väg.
Bort från trygghet och garantier på att allting är där jag vet att de finns och alltid funnits. På väg till ovetskap och helt nya människor och platser och vägar och lukter och tunnelbanor och pendeltåg och kungar och prinsessor.
Otryggt. Farligt. Nytt.   

 

Jag kan när som helst återvända hit till tryggheten där jag vet hur allt, allt, fungerar, där jag vet vem som är vem, vad som är vad, vad som är när och vad som är var. För ingenting förändras. Allt är vad det alltid varit.
Jag kan återvända till min eviga sovmorgon, snooza framtiden och krypa ner under Vilhelminas bekväma filtar.
But I won't.

Det är vad jag tycker idag.