Är det en känsla, eller en förmåga?
The last kiss. Om man översätter det till svenska så blir det sista kyssen. På italienska blir det l'ultimo bacio, vilket inte bara är otroligt vackert, utan också en film. En italiensk film jag såg i början av april då jag av medicinska skäl var stationerad i soffan hos mor, oförmögen att gå på egen hand.
Min mentala hälsa var vid den tiden inte vad den skulle kunna vara. Påtagligt labil och dessutom påverkad av diverse substanser som pumpades i mig för att dämpa min fysiska smärta var denna film en påminnelse om att prinsessdrömmarna, återsyftande den obligatoriska prinsen, från barnsben aldrig skulle förverkligas.
Mitt dåvarande tillstånd innebar en vad som då verkade vara en oåterkallelig regression vilket resulterade i att insikten om den förljugna kärleken var lika förödande som att någon dum unge som tror på tomten får det kastat i ansiktet att tomten är ett komersiellt påhitt.
Filmen porträtterar kärlek så bessiningslöst, jävla, äckligt, rättvist på sitt chickflickiga vis. Med andra ord inte alls särskilt rättvist. Men jag valde, i mitt försvagade tillstånd, att adaptera all den fiktionella ångesten på mig själv.
Jag grät som ett barn och minns alla sorger jag levt, av kärleken komna.
Sedan fick jag hjälp till toaletten, mat och energi och playade någon krigsfilm. Så var den filmen glömd.
Men så ikväll kom allt tillbaka. The Last kiss var en remake på L'ultimo bacio. Såklart. En mer regnbågsfärgad version. Vänare för våra ögon och öron.
Ändock mördande. Jävla filmjävel. Inte nog med att det var en kass remake med halvdant skådespeleri, den påminde mig också om allt jag inte vill bli påmind om. Det bottnar i mitt sårade ego, men framför allt handlar det om de uppoffringar jag anser vara allt annat än legitima. Och då inte mina egna, utan de uppoffringar som görs av personer jag bryr mig om.
Jag vill inte klandra någon, jag vill bara försöka förstå varför man prioriterar kärleken som tvåsamhet. Och inte bara tvåsamhet, utan också illusionen om den eviga tvåsamheten, med en och samma person. För den lögnen lever fortfarande kvar. Visst finns det förverkligade sagor men det är snarare undantag som bekräftar regeln än något annat.
Och varför, om man nu valt det, antar du att det ska göra dig lycklig. Att kärlek som tvåsamhet är direktöversatt till lycka är för mig så jävla förljuget att jag brinner av då jag tänker på det.
Jag är inte avundsjuk, för jag antar att det stundtals kan verka så. Jag är inte avundsjuk, för den sortes kärlek finns att hämta om jag skulle vara intresserad. Men det är jag inte.
Jag refuserar den heller inte för att jag är rädd. Rädd måste man vara. Skulle jag anamma den sortens kärlek hoppas jag att jag aldrig slutar vara rädd. Slutar jag vara rädd innebär det att jag tar den för given.
Jag är heller inte rädd för att bli sårad eller göra misstag, för det är så fantastiskt bra på alla sätt och vis att bli sårad och göra misstag. Hur FAN ska man annars lära sig något? Läsa böcker?
I min värld har jag reducerat kärlek och förälskelse till ett fåtal användningsområden:
Bekräftelse
Tillfällighet
Begär
Och som en vis man sa härom dagen ' ..jag vet ju att det inte kommer finnas någon som någonsin kommer älska mig lika mycket som jag älskar mig själv..'
Halleluja.
Amen.
(det finns så mycket, mycket mer att lägga till, men nu blev jag äntligen så trött att jag glömt vad jag heter. Jag och pappa har hostat, snorat och ojat oss ikapp för länge nu. Virusinfektion FTW!
Vi hörs.)
Min mentala hälsa var vid den tiden inte vad den skulle kunna vara. Påtagligt labil och dessutom påverkad av diverse substanser som pumpades i mig för att dämpa min fysiska smärta var denna film en påminnelse om att prinsessdrömmarna, återsyftande den obligatoriska prinsen, från barnsben aldrig skulle förverkligas.
Mitt dåvarande tillstånd innebar en vad som då verkade vara en oåterkallelig regression vilket resulterade i att insikten om den förljugna kärleken var lika förödande som att någon dum unge som tror på tomten får det kastat i ansiktet att tomten är ett komersiellt påhitt.
Filmen porträtterar kärlek så bessiningslöst, jävla, äckligt, rättvist på sitt chickflickiga vis. Med andra ord inte alls särskilt rättvist. Men jag valde, i mitt försvagade tillstånd, att adaptera all den fiktionella ångesten på mig själv.
Jag grät som ett barn och minns alla sorger jag levt, av kärleken komna.
Sedan fick jag hjälp till toaletten, mat och energi och playade någon krigsfilm. Så var den filmen glömd.
Men så ikväll kom allt tillbaka. The Last kiss var en remake på L'ultimo bacio. Såklart. En mer regnbågsfärgad version. Vänare för våra ögon och öron.
Ändock mördande. Jävla filmjävel. Inte nog med att det var en kass remake med halvdant skådespeleri, den påminde mig också om allt jag inte vill bli påmind om. Det bottnar i mitt sårade ego, men framför allt handlar det om de uppoffringar jag anser vara allt annat än legitima. Och då inte mina egna, utan de uppoffringar som görs av personer jag bryr mig om.
Jag vill inte klandra någon, jag vill bara försöka förstå varför man prioriterar kärleken som tvåsamhet. Och inte bara tvåsamhet, utan också illusionen om den eviga tvåsamheten, med en och samma person. För den lögnen lever fortfarande kvar. Visst finns det förverkligade sagor men det är snarare undantag som bekräftar regeln än något annat.
Och varför, om man nu valt det, antar du att det ska göra dig lycklig. Att kärlek som tvåsamhet är direktöversatt till lycka är för mig så jävla förljuget att jag brinner av då jag tänker på det.
Jag är inte avundsjuk, för jag antar att det stundtals kan verka så. Jag är inte avundsjuk, för den sortes kärlek finns att hämta om jag skulle vara intresserad. Men det är jag inte.
Jag refuserar den heller inte för att jag är rädd. Rädd måste man vara. Skulle jag anamma den sortens kärlek hoppas jag att jag aldrig slutar vara rädd. Slutar jag vara rädd innebär det att jag tar den för given.
Jag är heller inte rädd för att bli sårad eller göra misstag, för det är så fantastiskt bra på alla sätt och vis att bli sårad och göra misstag. Hur FAN ska man annars lära sig något? Läsa böcker?
I min värld har jag reducerat kärlek och förälskelse till ett fåtal användningsområden:
Bekräftelse
Tillfällighet
Begär
Och som en vis man sa härom dagen ' ..jag vet ju att det inte kommer finnas någon som någonsin kommer älska mig lika mycket som jag älskar mig själv..'
Halleluja.
Amen.
(det finns så mycket, mycket mer att lägga till, men nu blev jag äntligen så trött att jag glömt vad jag heter. Jag och pappa har hostat, snorat och ojat oss ikapp för länge nu. Virusinfektion FTW!
Vi hörs.)
Kommentarer:
Trackback