Halleluja
Heja heja Ljt. B! Hurra hurra hurra hurra!
"Det var jävligt skönt, berättar Johan Borggårds."
BORGGÅRDS?! ...Jag älskar inte felstavningar.
Iofs kanske Borsgård också försökt sig på ett pseudonym som min vän i inlägget nedan, men istället för att byta namn så snurrar han bara till bokstäverna och hoppas folk ska bli förvirrade om det.
Iom uttalandet "Men om någon är hjälte i den här historien så är det pojken själv. " så verkar ju min favvislöjtnant (...) vilja rikta strålkastarljuset åt annat håll och avsäga sig heroismen. Ödmjukt, Borsan!
Övrigt skojigt i artiklarna från Aftonbladet och Expressen och DN och allt vad det är.
"Vi har sett värnpliktiga soldater bryta ihop betydligt tidigare än den här pojken, säger Johan Borsgård"
FniZz!
"Johan Borsgård menar att det inte var så "jättedramatiskt". "
Hah. Jag undrar just om han tecknade citationstecken med fingrarna då han sa det.
Haha. Hahaha. Haha.
Nåväl. Vad duktig du är Borggårds!
to be
naken
War
roads
Det har idag variten total omöjlighet att inte stanna upp och försöka förstå, lista ut och hitta lösningar (vilket förstås är en omöjlighet i sig. Att hitta något svar alltså.)
Jag.. tar tag i det sedan. Det är för jävla mycket att reflektera över. Jag är för liten i huvudet. Jag sätter in alla försvarsmekanismer jag kan komma på och dundrar vidare de här två veckorna. Sen får vi se.
Allt blir lättare med pojkarna omkring mig. För de klappar mig på huvudet och säger att allt ska bli bra och jag väljer i detta lite smått utsatta läge att tro på dem.
Det går inte riktigt att på ett rättvist sätt försöka förklara den tacksamhet jag känner gentemot guldklimparna i plutonen som gör att luften blir lättare att andas, solen soligare och fågelkvittret kvittrigare.
För när allt blir såhärsomdetnuturnedouttobe så är det deras förtjänst att man håller sig på benen, sover om natten och vaknar om mornarna.
Big up även för Kpt. Hovis. Och brudarna förstås. Glas, Jonsson och Englund. Fittstimmet här på muskö.
Tacksägelse var inte riktigt allt jag tänkte ägna mig åt denna kväll. Ett par ord om de små äventyren vi hunnit med hittills hade jag tänkt klämma in.
Vi anlände på lördagmorgon, lagom mosiga efter en halvkissig tågresa ner. Delade kupé med en svettig gubbe i nätbrynja som luktade lite för fränt för att man skulle känna sig bekväm i hans närhet. Låg och önskade mig till vagn 20 där övriga plutonskamrater låg och mös.
Mennamenna, är det något man lärt sig i det militära så är det att gilla läget eller göra något åt det. Intefan ska man gnälla inte.
Väl framme packade vi på oss 2-tonspackningen och hivades in i bussar som slussade ut oss hit till Muskö.
Efter inkvartering och lite stök med vitutrustningen blev vi lediga för kvällen och Glas och Englund sprang på en bekant från NVK-konferensen som bjöd med oss på en av deras stora krigarbåtar2000 där vi fick en rundvandring deluxe.
Rätt coolt. Faktiskt.
Kanoner och knappar och hålrum och skärmar och matsalar och tvapparater och allt vad det var. Krigarbåtar är COOLT. Så är det bara.
(Så har jag även gjort en liten undersökning av hunk-faktorn i de olika grenarna inom det militära. I flottan finns det utan tvekan flest hunkar. Folk får tycka vad de vill om kalleanka-dräkten; röjdykare har sexappeal 9876543234567.
I NBG däremot finns inte en enda. Den enda människan som förtjänade en huvudvridning var en söt blond brud som efter en del eftertanke trots allt var jävligt random. Annars bara gubbar. Blä.)
(Underförståss är att flygvapnet är APPSILUTT snyggast. Så klart. Då tänker jag särskilt på 2.fbs, F21)
Nåväl, efter rundvandringen blev det löpning med Glas, Jonsson och Myleus. Det var dumt. Det gjorde förbannat ont. Och som jag nämt tidigare är jag lite för hård att erkänna att det gör ont. Skyller hellre på att jag har dålig kondition. Eller nåt.
Därefter, då man trodde att saker och ting inte kunde bli coolare, sprang jag på Micke Sehlström.
Vad i hela helvete är oddsen?! Ja jävlar i mig, det var kul som bara satan. (sådär. massa svordommar på liten yta ser bra ut ibland.)
Han har gjort värnplikten som bevakning/insats/blablabla här på muskö och gick omkring med plutonskamrater och kollade så allt gick rätt till, så sprang vi på varandra. Bara sådär.
Han fixade och trixade och grejade och donade med befäl of his, så att han kunde ta med mig in på det förbjudna området; IN I BERGET.
Plockade med mig Håkansson, hoppade in i bevakningsbussen och åkte in i berget.
Det är så sjuuuuuuuuuuuuuukt strot. Lika stort som gamla stan, faktiskt.
Vi fick titta på massa båtar i stora .. båtparkeringar. Alltså SJUKT STORA BÅTAR. så fick vi krypa omkring i små gångar och titta på massa portar, och lära oss massa saker om torpeder och massssssooooor bara.
Så lyckades Sehlström lura i oss att vi var inlåsta i berget. Jag orkar inte berätta, men kul varne.
Så alltså var jag väldigt mycket VIP på muskö under lördagen. Först med brudarna på krigarbåt2000, och sen i berget med Sehlström och Håkansson. COOLT! Folk var avundsjuka. Krigsfolk alltså. Jag vet inte hur avundsjuk nån random männisch skulle va?
Söndag var vår lediga dag, och det var shopping med brudarna i storstan. Vi käkade sushi, diskuterade livet och var militära brudar. Bara. Och det är så skönt. Eller skönt och skönt; det är helt underbart jävla fantastiskt.
Det är svårförklarat. Svårförklarat och helt underbart jävla fantastiskt.
Efter lite stros blev det öl. På stockholms kanske allra sunkigaste ställe; Nivå22. (eller nja. Soumibar i väsby leder ligan.)
Men det var roligt det. Vi gillade läget helt enkelt. Vi gillade ölen desto mer. Håhåjaja, vad vi konsumerar öl. Ideligen.
Vi satt, sjöng,skrattade och pratade fylle-allvar. Puss.
OLHJEAFHYGP)(Å#)PIHLREJGY(P Vad jag älskar mina grabbar! Huvvaligen alltså, vad crazyhorse det är att det blir som det blir.
Vill passa på att tillägga att jag har det bäst av alla brudar. Man kanske tror att jag bara sägere för att sägare men NA NAA! det är ett faktum underskrivet av de flesta bruttor på F21.
right
Det är lite absurt hur allt kan vända på en femma.
Är det inte de faktiska inre delarna är det de egentliga inre delarna. Eller det är väl faktiska de också, bara aningens mer abstrakta och ogripbara.
Helgen var fin. Bra. Bäst, till och med.
Och nu bär det av mot stockholm. Drotttningholm. Berga. Allt.
Heja.
tenderness
Jag har nu gjort alla de val det ordades om sist, vilket förstås är kul/bra/skönt/viktigt osv.
Så även har jag garvat tarmarna ur arslet åt människans (läs 'min') naivitet och människans förhoppningar och önskningar om att saker och ting (läs 'andra människor' eller 'en särskild människa'. Det beror nämligen lite på.) skulle vara annorlunda.
Fast egentligen inte. Egentligen handlar det mest om min egen söta, flickiga blåögdhet och längtan.
Man vill så gärna att något speciellt att man make'em happen fastän de kanske inte riktigt gör det. (Kan jämföras med att man köper en stl. 36 fastän de inte passar, men övertygar sig själv att det ser riktigt bra ut.)
Det är de gånger man skulle behöva en och annan vän som bitchslapar en ordentligt och ifrågasätter vad man håller på med. (kan jämföras med att vännen i fråga säger att tischan i stl 36 sitter jättebra. 'Det ser inte alls ut som om dina bröst ska spränga tröjan när som helst! Skitsnyggt!)
Så i fortsättningen; Åt helvete med den svenska artigheten, kära vänner. Ifrågasätt det ni vill ifrågasätta istället för att påpeka att ni 'faktiskt tänkte lite på det i början men inte riktigt ville säga något då.'
Å andra sidan så gör jag detsamma. Tror jag. Jag gjorde åtminstone så förr, innan 'allt'.
Så jag klandrar er inte, bara påpekar det. Lite feedback sådär.
JUSTJA.
Hela det här stycket är en misfit. Jag är rå, hård och manlig och tjafsar inte med sånt.
Så raskt vidare till den råa, hårda och manligare verkligheten;
Överlevnadsveckan Granen.
Innan jag säger någonting annat vill jag påpeka att jag hela veckan kännt mig som en proud mama över mina pojkar.
Pojkarna, menar jag förstås. De är inte riktigt 'mina' i ordets rätta bemärkelse.Men ändå lite.
Hur som helst, jag är gränslöst imponerad, stolt och förundrad över dem.
Att leva och bo i ett granrishus utan mat och enbart leva på vatten som smakar fiskavföring kryddat med lite tallbarr är.. jävligt bra jobbat. Inget nämnvärt bråk, ytterst få skador, ingen dog osv. Det är jävligt kärva grabbar jag spenderar tid med, bara så ni vet.
Jag är inte lika nöjd och stolt över mig själv, däremot.
Fick mat (MAKARONERNA PÅ TISDAGSKVÄLLEN ÄR SÄRSKILT MINNESVÄRDA) och dessutom skjuts morgon och kväll fram och tillbaka till F21 för att sova på logementet. Å andra sidan är förhoppningarna om att jag kanske ska kunna föda barn i framtiden betydligt större. (Inget är förvisso säkert ännu, vilket förstås inte är det roligaste jag vart med om. Fredag morgon är en avgörande morgon.)
Har fortfarande osaligt ont i de regionerna, men det tjänar ingenting till att klaga, så oftast håller jag käften och gör så gott jag kan, vilket oftast inte är allför mycket. Sista rushen mot den sista samlingen innan övningens avslut var pee and poo.
Inom mig sjöng lena PH på repeat om hur ont det gör och kräkset dallrade runt i strupen. Dessutom är jag inte i så jävla god kondition efter närmare sex veckor stillastående. Det är inte helt utan att man känner sig kass.
MEN HÖRRNI, det här är att klaga, så jag lämnar det.
Soldaterinran och korum i den iskalla oktobersolen var minnesvärt. Allra mest minnesvärt var läsken och chokladkakan man fick sig tilldelad. God som jag är gav jag bort min till bättre behövande och fick ett par små tårar i ögonen (återigen; proud mama-moment) över grabbarnas humör.
Väl hemma igen, efter en lurig återresa, var stämmningen bättre än någonsin. Enligt mitt tycke. Aldrig har så få ätit så mycket, så snabbt. Och en pizza på det. Det var vackert att se.
Veckans hjälte torde vara Håkansson som pungade ut med närmare tre miljarder kronor till övriga i plutonen för att vi skulle kunna beställa.
Love love love. Livet vore fattigt utan pojkarna på 2.FBS.
I övrigt fick jag delta i en intervju med ljt Nilsson från 1.fbs ang. relationer mellan befäl och värnpliktiga. Så snart jag fått ta del av den återkommer jag närmare om vad som sas och inte. Det mest intressanta var diskussionen jag hade med Ktn under en återresa till F21. Men den orkar jag inte gå in vidare på. Vi hade skilda åsikter om det iallafall. Väldigt, väldigt skilda åsikter. det var KKK vs. Zimbabwe, motsvarande. (aah, motsvarande.)
Och PMS, alltid ett uppskattat ämne att skriva om. Det är svårt att märka av de reguljära smärtorna eftersom jag likt förbannat har ont 24/7.
Å andra sidan har jag märkt av de psykiska förändringar hormonjävlarna envisas med att framkalla. Såhär i efterhand är det så jävla roligt. Eller snarare tragikomiskt. Eller ganska hemskt. Bara.
Var bland annat ett möte med pv-konsulenten från att lämna F21 for good. ENDAST för att jag var så jävla emo och tyckte mig vara mindre värd än allt och alla. Att varje månad oroa sig i förväg vad jag ska få för mig under mina premenstruella störningar hör inte till den rosa och gosiga sidan av livet.
Den lite mer komiska sidan av månadens PMS var den intensiva attraktionen till manliga män. Nivet, skogshuggarstoramusklerskäggstubbmanligmanligmanligsåinnihelvete-typen.
Tjenarealkolistenpåsystemebolagetsutförsäljning, typ. Det hade vart en helt annan femma om jag vart på balettläger, då hade problemen vart omärkbara.
Men vafan, i lumpen?! Haha, vad halvroligt och lite sorgligt det är. Kom på mig själv att sitta och dreggla i matsalen, påkommen av offret för mina fantasier höll jag på att spilla ut allt the i knäet på mig själv och började lite för uppenbart hetsigt att återgå att skyffla i mig maten. Knallröd i ansiktet. hahahahaha.
(Viktigt att understryka är att det finns tre verioner av mig själv; När jag är full, när jag har PMS och när jag är vanlig.)
Jag är inte heller den typen av man som ställer mig och runkar bort besvären i duschen. För det första är det svårt att runka utan penis, för det andra skulle det aldrig falla mig in att ... göra motsvarande.
Över huvud taget. Inte där, inte då, inte så.
Väl hemma så förbannar jag att Mats är död. (VILA I FRID, KANINJÄVEL!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!)
Man får göra så gott man kan; lägga benen i kors och dreggla så omärkbart som möjligt.
HA-HA-HA.
(det här en av alla de förhatliga sidor som tidigare existerat i det tysta. Ingen har märkt av dem. jag har aldrig talat om det annat än då jag är snorfull med chicksen på hemmaplan. Helt plötsligt kan jag tala öppet om bajs, onani och .. sånt. Fuck it.Men det bjuder jag på. Hejvilt, tydligen.)
En dryg vecka, sedan är det jag och grabbarna som bring sexy back to Umeå. Yippy kay yey brother tucker.
Det är med blandade känslor jag ser fram emot att låta de bästa av två världar: grabbarna från den gröna, flickorna från den rosa, beblanda sig med varandra.
Kan iofs inte bli annat än en hit bortsett från att jag kommer att klassas som schizofren for the rest of my life.
nåväl. nu är det dags att bege sig mot luleå och en veckan intensiv exercis inför högvakten. BOOYAH!
Puss!
toxicated
Blev sjukskriven en vecka för något som titulerades 'no biggie'.
Jag hade väldigt ont på ett ställe som inte riktigt existerar i den testosteronstinna vardagen jag lever i, vilket förstås komlicerade det hela ytterligare. Tacka vet jag de andra värnpliktiga brudarnas reaktioner kontra grabbarna på plutonen.
Mina grabbar: 'Jaha. Oj. Jobbigt?'
Brudarna: ' IIh! Ahh! Ohh! Shit! Fan, vad jobbigt. Alltså.. aaaoohhh..' osv.
Men grabbarna har tagit väl hand om mig, bristen på förståelse vad det handlar om till trots. Det gör de alltid.
Drog hem och missade skjutveckan på junkön, vilket jag inte var så jättebesviken över I OCH FÖR SIG. Men ändå; jag hade behövt spendera mer tid med min AK (fan, jag måste hitta ett namn till honom snarast.), fått prova på lite automatels och springa omkring med bildförstärkaren.
Men vatusan, jag fick sova så länge att grabbarna åt middag när jag ringde och sa godmorgon.
Chillade lös to the maximum i umeå, vilhelmina och hos Mormor och morfar.
Återvände utan några skillnader i kropp och själ (vilket jag återkommer till senare).
Det var förvisso UGL-utb den veckan vilket innebar att vi var civila hela veckan, dock med ett outtalat permisförbud.
Det var en stor vecka, i alla möjliga bemärkelser. Hade förhoppningen att enbart få hänga med gruppcheferna från plutonen eftersom jag saknat dem en hel vecka, men ist blandades vi hejvilt mellan alla plutoner.
Jag fick åtminstone med mig Jan-darling, vilket jag är väldigt tacksam för. (Allt var på first-name-basis den veckan. Intimt och härligt.)
Men hör nu detta; hade inget emot att beblanda mig med bevpluttar, klargare, uhare och allt vad det är. Riktigt sköna och olikfärgade människor. (Nu menar jag inte färgen på hud, hår och naglar. Jag menar förstås färgen på SDI-triangeln. Här ger jag ingen utveckling. Ni får punga ut med 20 laxar och gå kursen själva om ni vill veta.)
Vi diskuterade, presenterade, kände, tyckte och tänkte och utvecklade oss själva och gruppen.
Innan veckans slut hade gruppen tagit sig genom alla faser och utvecklats fint och bra och jag fick med mig ett par nya favoriter.
Föregående helg var trist då 'no biggie' helt plötsligt expanderade och blev 'a pretty darn big biggie'.
Har under veckan besökt specialister och läkare och sköterskor och araber och fått remisser och piller och varningar och allt vafan det är.
Ont det gör ont, både fysiskt och psykiskt. Nu måste man göra val och bestämma sig och bita ihop och fundera och fatta beslut man inte kan fatta.
Trist inslag i krigets vardag, det där med skador.
Vad som än händer så är det överlevnadsvecka nästa vecka, vilken ingen ser fram emot.
I onsdags hade vi ett förberedande överlevnadsdygn då vi åtminstone fick middag. Men att sova på en hög granris och försöka göra upp en eld i becksvart mörker med åtskilliga hundra meter till närmsta granne var.. inte så skoj.
Dessutom lite för många minusgrader för att blodet skulle orka ut till armar, ben och ansikte.
Kapitulerade kring tolvsnåret och snubblade genom skogen till närmsta granne och veckans största hjälte; Räisänen. Ett par uppvärmda stenar uppplockade vedhögar och timmar senare kunde jag nästan somna.
Vi överlevde allihop iallafall.
Hur det går nästa vecka återstår att se. Jag och mina infektioner på väl valda delar av kroppen skall sova inomhus på order av kapten Hofslagare. Känns lite både och.
Jag kommer nog inte att vara underbarast och älskad av alla då grabbarna får lov att skeda under bar himmel på frostbitet blåbärsris. Å andra sidan är jag faktiskt inte beredd att offra det sista kvinnliga min kropp besitter bara för att försöka överleva en vecka skogen för att få ett märke att sy fast på M90n.
Nepp.
Och kära vänner! jag vill att tiden skall rusa iväg litet, till den 26 oktober. Då hänger en stor del av grabbarna med mig till umeå.
!"#¤%&/()=(/%&¤¤###¤##%¤#%¤/&%#& vad roligttttttttttttt.
Nu är det inte länge innan bussen går. Tredje försöket idag att försöka ta sig hem till vilhelmina.
Det är inte helt utan att man har velat mörda. ORKA MISSA TVÅ BUSSAR PÅ EN DAG?! Så jävla meningslöst.
Jag får åtminstone träffa familjen ett tag. OCH LINNEA!
sweet.
Nu ska jag... facebooka.
how am i doing
Till något över huvud taget. Allt ska bort.
Kuk, vad dåligt humör jag är på!!!!!!!!!!
Jag vill att Jesper ska komma hem, att regeringen ska besluta att lägga ner hela försvarsmaktens verksamhet och att världen ska gå under och att hela jordens befolkning ska slaktas. Av mig.
Jag är så förbannat, pissigt jävla sur på Kpt. Cp och Lt. Kukhuvud. Ännu mer irriterad blir jag på att de vräker ur sig massa jävla idiotiska saker som om de vore 15 år. Men mest irriterad blir jag på att om jag mot all förmodan skulle få möjlighet att ifrågasätta dem så viftas det bort. Så förbannat jävla idiotisk, diskriminerande och jävla äckligt fucked up.
Jag är så less på att prata om lumpen; gör den själva om ni vill veta vad det handlar om. Man lär sig döda människor.
Jag är så arg på min kropp för att den håller på att ge upp.
Jag är less på att inte kunna umgås med mina vänner och less på att ha gröna kläder och bära omkring på ett vapen och stressa och vara sämst. Jag är less på ALLT.
Jag är så less på att vara irriterad och less och aldrig riktigt få säga vad man tycker utan att bli överkörd. Jag är less på att vara en underskattad minoritet som förväntas vara sämst. Jag är less på att jag inte får ha mens och inte få grina utan att vara en jävla tönt.
Jag är less på att man måste lägga alla sina principer åt sidan och att allt man tror på behandlas med noll jävla respekt och ingenting. Jag är less på att man måste ursäkta sig för att man tycker som man tycker, för annars är man en bitter jävla feministfitta som har hemliga manshatarklubbar och sitter med i F! och smider planer på hur man ska utrota alla män. Jag är less att man hela tiden påminns om att man är en tjej och att det inte är riktigt lika bra, förutom om det handlar om att bli knullad, i alla bemärkelser.
Jag är less på att inte kunna ta en paus och jag är så jävla less på att jag känner såhär, för det gör jag inte egentligen. Tror jag.
Kanske känns det bättre i morgon. Inplanerad Umeå-resa om nu inte allt återigen fuckar upp sig.
Syster kommer. Shape-up väntar på mig. Vinet är välkylt. Jag ska ta över umeånatten och dansa mig svettigare än man blir i kroppskyddet efter en heldag i 27-gradig värme.
All we can do is keep breathing.
when you try your best
AH TJA.
Insåg för ett par minuter sedan att sex veckor redan gått; 1½ månad med andra ord. Det är rätt mycket men ändå rätt lite så jag vet faktiskt inte hur jag ska förhålla mig till det.
Å ena sida känns det ju faktiskt som om det gått åtminstone en 20-25 år av värnplikten, å andra sidan så kan man inte ett skit egentligen. Glider jag förbi kapten på mina vandringar mellan matsalen och kasern är jag fortfarande lika tafatt som första veckan. Ett nervöst 'god.. eh.. lunch(?)..eller nåt Kapten' lyckas jag klämma fram emellanåt och då är det ändå alltid fel.
Hur som helst. Jag kan iaf skjuta ihjäl någon om jag behagar och det är ju huvudsaken, tydligen.
Vår pluton, den bästa plutonen (2. FBS blablabla) har skjutit mest av alla och är bäst av alla och inga nyheter där.
Vi älskar varandra så vi börjar hata varandra och jag har brunnit av åtminstone 3 ggr offentligt. Känns skönt att ha lämnat stadiet då man inte riktigt vågade säga ifrån för att allt var så jävla nytt och alla var tvugna att älska varandra.
well oh well.
Första fältveckan avklarad och de flesta överlevde. nästan.
Vi sprängde saker och Brännvall blev än mer älskad än han tidigare var. Vi blir som 3-åriga småpojkar som får öppna en julklapp med den senaste radiostyrda hummern på julafton varje gång han öppnar käften och berättar en av alla sina kick-ass-stories om än det ena, än det andra. Brännvall är vår fader (vårt lilla hemliga slagord).
Bäst hittills var HVO nu i fredags.
'Jag har tyvärr inga visdomsord att komma med för helgen.. förutom en sak'
låååååång tystnad. lång,spänd tystnad. Alla stod som på nålar. Brännvalls visdomsord är obetalbara.
'Ha inte sex...'
alla skrattade lite nervöst. Hela plutonen hade mentalt stånd efter en vecka i fält och grav längtan efter flickvänner och kvart-i-tvåragg.
'..med djur.'
fniss fniss.
Jag har ny frisyr. Den är kal, den är kall, den är manlig.
Har då och då övervägt att även raka av mig brösten men insett begränsningarna i min och plutonens nyvunna livräddningskunskaper, så det får vänta tills ytterligare utbildning ges.
Jag kan tänka mig att morfin kan behövas. I mängder. Så brösten får stanna, till allas förtjusning.
Vad annars? Skjut och sprängvecka; alla hade som sagt stånd 24/7. sjukvårdsutb. ingen hade stånd. Mina muskler tar mer och mer plats ikläderna. Kvinnligheten rinner av mig för varje dush jag tar i det olåsta duschrummet på logementet och grabbarna är fortfarnade GANSKA underbara. Jag trivs fortfarande. Alla på plutonen delar morgonångesten a la EMO deluxe mayor så man behöver aldrig känna sig ensam.
(.....)
Vill inte låta er tor att jag veknat i all min manliga glans, men jag måste tillägga att då och då så dör man lite inombords och låter det lilla kvarvarande av den kvinnan som finns kvar i mig lysa igenom. Måndagsfysen tillexempel. Det går inte att sticka under stolen med att man faktiskt är fysiskt efter bara för att man är kvinna. och det stör mig så förbbannat mycket. Vill så o-gärna tycka att det ska vara ett nederlag att ha livmoder. What to do?
Irriterande två är att det verkligen inte går att smöra till sig bra betyg i lumpen, som det gick i skolan. Är man dålig så är man. Livet är orättvist, blablabla.
Jag HATAR att det inte går att mygla till sig .. vad det nuy är jag vill ha.
Muskler.
Kondition a la Palmfjord.
Jävlaranamma a la Brännvall (förstås!)
och så vidare, och så vidare.
Men men, däremellan nederlag, morgonångest och svett, bajs (alltså bajset! En historia för sig själv! Helt sinnessjukt så mycket bajs det snackas. Bokstavligt talat.) och tårar älskar jag det. Lumpen alltså. Och jag vidhåller att det är det bästa beslutet jag tagit i mitt liv. TYP.
Att bita ihop innebär inte att det gör lite småont i kindtänderna. Att bita ihop innebär attt kindtänderna krossas och att man nöter ut tandköttet därefter.
Att vara trött innebär inte att man vill lägga sig och sova. Att vara trött innebär att man slår sig själv på käften och äter upp en gran eller vafan som helst och kör vidare tills man somnar då man pringer omkring och övar eldställningar.
Begränsningar finns inte då man jämför med det tidigare livet, numer kallat det 'civila livet'. (som dessutom är gravt underskattat och töntstämplat.)
Sen så, för att morfa mig själv från grönt till rosa på 0,25 sekunder, så är jag den allra, allra gladaste hästen i alla hagarna på jorden. Till allas, allra minst min egen, stora förvåning (eller whatever?) så dök det upp någon i samma kläder som alla andra (och med alla andra så menar jag alla andra som i den enda verklighet jag nu känner till; dvs. den lite grönare världen) som visade sig vara lite större än allt.
Jävligt otippat, sjukt oväntat, förbannat bra.
Offociellt känd som Knutsson, för mig som Jesper (alternativt handsome, gorgeous, baby och sånt där ni veeet.. hihihIHihi)
Skulle väl egentligen vilja skriva en hel bok om hur hela världen blir lite bättre, om hur himelen blir blåare och solen varmare och gräset grönare och allt vad det nu kan vara. Men jag har inte kraft nog att göra det och ni har heller inte så mycket med det att göra. Men jag kan avslöja att han är mitt allt, mitt liv, min, stora, stora, obegränsade kärlek.
Lite speciellt (lite halvtöntigt ordval. Skiter jag i.) är det att 6 veckor kan vara lite för er CIVILA och att ni kanske med skepcis ser på detta, medan det för oss soldater (HÖHÖ) är fullt normalt (men ändå absolut inte normalt för att det ändå jävligt sällsynt?)
osihgfoiadhflk jag vet inte var jag vill komma.
Lyckligare än på länge är jag, hur som helst. Av flera anledningar. Men Jesper är den största.
Hur mår ni?
home at last
Det sista som skreks ut i tjänst innan min första permission.
Lt Brännvall och Kp Hofslagare stod med glädjetårar i ögonen vid sidan om de nyrekryterade soldaterna på andra flygbassäk som tillsammans utgjorde en av sällan skådat slag skönsjungande gosskör då de med all sin kraft sjöng ut till tonerna av nationalsången.
Som riktkarl stod jag och lät som en 10 årig flicka på skolavslutningen och försökte så gott jag kunde inse att det endast gått 10 dagar av min värnplikt; inte ett år som det faktiskt kändes som.
Seriöst kära vänner, beundrare och fans; GÖR LUMPEN!
Jag vet inte riktigt var jag ska börja och om jag ens kommer att lyckas berskriva de tio första dagarna av värnplikten. Det går inte att sammanfatta, man måste vara där och uppleva det.
Ett tappert försök; om jag var säker på att värnplikten och allt därefter var ett bra val innan inryck är jag helt jävla såld nu. Det har utan tvekan vart tio av de bästa dagarna i mitt liv.
Alla de farhågor som fanns om att gråta mig till sömns och känna mig ensam och äta bajs finns inte på kartan; Jag skrattar tills jag somnar och vaknar pigg och glad vid 0520, redo att genomföra BRAK, städning och frukost, varpå dagen börjar.
LT Brännvall levererar citat dagarna i ända och jag kan inte tänka mig värnplikten utan honom. Är det inte bajsmackor så är vi kallblodiga xy mördare som jävlar i mig inte är där för att skydda mormors katt till att han ska knäcka oss på mitten.
Grabbarna peppar mig så jag måste gå iväg och gråta en glädjetår och efter bara tio dagar har jag 37 nya bEzTiZaR.
Ännu inga skavsår, men väl överansträngda lårmuskler; att springa milen, springa hinderbana och marchera tar på krafterna. För att inte tala om att klampa omkring med splitterskyddsvästen i 25gradig värme.
Allt luktar svett och det pratas mycket bajs, brudar och bärs. Vi bor på en lyxig kasern och jag sölar mest av alla. Vi gör snygga halter och det finns inget härligare än att marchera förbi R3 och och räk-na-tak-ten.
Vi ska bli bästa plutonen på F21.
EN FÖR ALLA. ALLA FÖR EN!
Andra flygbassäkpluton; Bästa pluton!
Att sedan livet är lite extra ljust av andra anledningar gör inte saken värre.
God natt.
greatness
NU ÅKER JAG!
HEJDÅ!
traveling
New chapter is about to start, och jävlar i min låda, idag känns det bra, vill jag lova!
Dagen var lattjo; 12 timmar i en lastbil var precis vad jag behövde. Kim var roligare än vanligt. Jag var roligare än vanligt. Lastbilen var roligare än vanligt. Gruset var roligare än vanligt. Allt var roligt.
Lärde mig dessutom en ny, nyttig sak om mig själv; Jag kan sova precis var som helst, hur som helst:
Somnade strax efter lunch i "sängen" bakom sätena och sov som ett barn i 4 timmar. Detta medan vi körde på helt omöjliga vägar, lastade och tippade grus, Kim small i bildörrarna, minglade på kom-radion, sjöng och allt annat som han gör medan han kör. Helt fantastiskt.
Jag känner ingen större oro för att sova ute i fält, under krig, whatever.
Väl hemma igen blev det, kanske inte helt oväntat, frasse-mat och därefter drog vi hem till baby och tittade på hans lumpen-dvd. Kände peppen och somnade, igen.
När jag återigen vaknade till liv befann jag mig i badviken med Johanna och Emma och vi grillade korv, mös och pratade om livets djupa och inte.
Två fantastiska avskeds-nånting-bjudningar på en dag, med de personer jag inte vill leva en dag utan.
Inte fy skam!
Har dessuto tjötat med Linnea som befinner sig någonstanns i storsjövimlet och i morgon får jag min nya telefon.
Såhär på kvällskvisten har jag ägnat mig åt att snacka lumpen med grapparna jag ska in med. Mumsfillibabba vad bra det känns. De är så jävla härliga allihop och jag tvekar inte en sekund på att vi kommer att ha the time of our life uppe i Luleå.
Nu känns det så bra, så rätt, så )(/&%¤%&/()=!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! YEAHHHH!
Kul grej; Frågar man någon av dem om de snackat med någon annan så är svaret oftast nej. Jag å andra sidan har knutit kontakter hejvilt troughout the winterseason.
Men andra ord kommer jag vara kung i baren.
you will always feel changed
Just nu, i denna stund, kl 15.48, känner jag en förbannat stor tacksamhet gentemot en trevlig brutta som skrev till mig ang. mitt erkännande på luckan.
Haha.
Erkände att jag känner mig i totalt värdelös form, att den genomgående känslan är mindervärdeskomplex och att jag börjar tvivla på hur fan det egentligen kommer att gå på F21.
En märkbar trend är sannerligen att vräka ur sig minsta rörelse som leder till att musklerna kanske växer sig starkare (om man så bara böjer sig ner för att räta till mattan eller whatever) på luckan.
"På tal om form så vågar jag inte känna efter gällande kroppen. Gör jag det så kommer jag bara inse den smärre katastrofen min nuvarande form innebär. Var tog vinterformen vägen? Alrig har jag vart så smärt som i mars, tillexempel. Här sitter jag nu, åtskilliga kilon tyngre, orörligare och långsammare, med sju ynka dagar kvar till inryck.
phaaahhh!!!
Inte heller läser jag en enda rad hos andra om missnöje med vare sig kondition, muskler eller motivation. Alla som ska in är antingen os-medaljörer i långdistanslöpning, tyngdlyftning eller .. prickskytte. Det ger inte riktigt den komfort som skulle behövas, denna natt."
Det var uppenbarligen ett uppfriskande inlägg av mig, så high five för mig. Fick ett otroligt gensvar, övervägande från brudar all across the country, som kände detsamma.
Åh, vad skönt det var.
Men min kanske största trygghet är (konstigt nog måste jag nog klämma till med, eftersom det egentligen inte makes no sense då vi inte känner varandra överhuvudtaget utan snarare bara 'känner igen' varandra) Stina.
Väldigt skönt att få dela nervositeten med någon som skall genomgå ungefäääär samma sak, oc ligger på ungefäääär samma nervositetsnivå.
Så har jag massa härliga grabbar att msna med också. De erkänner dock ingen nervositet, men det känns förbannat skönt att ha skapat relation med så pass många redan innan inryck.
Ett riktigt hyvens gäng.
Sen finns förstås Henrik, Magnus och Emil. Och till viss del Anders och Sebastian om det skulle krisa.
Kanske allra mest henrik som senast igår lugnade mig då jag hetsade över packningen. haha!
Inget ont mot er nära och kära som faktiskt också hjälper till rätt fint när det går överstyr i huvudet. Men det är en viss skilllnad på de som skall eller redan har genomlevt det. Så är det bara.
Fast allra, allra mest tacksam är jag nog gentemot mig själv, som enbart med egen viljestyrka tänker ta mig igenom dessa elva hårda månader i Luleåskogarna.
well oh well. Tja på ett tag
less hair
Kände för förändring så jag våldgästade en salong och hotade med vapen tills de kunde klippa mig. Det blev bra!
Blondare, kortare och jävligt nite.
Andra uppers har inträffat under dagen; Ulf kom hem från fjällen så jag och far drog och minglade med honom hos farmor, där man dessutom bjöd på tårta. Givet samtalsämne hos farmor är alltid värnplikt; då och nu. Hah.
En timma med släkten där vi bland annat konstaterade att jag ärvt farmors fotknölar, vilket jag tror var bra.
upper II: När jag och Bo Löken a.k.a. pappa införskaffade föda på Konsum igår så började han, i kön, halvropa namn. Typ 'Gunder! Birgitta! Svante!'.
Försökte under de få sekunder som erbjöds komma underfund med denna plötsliga och random namedropping och vad den kunde bero på. Hjärnblödning? Förvirring?
Det slog mig aldrig att det kanske kunde finnas personer längre fram i kön som fått dessa namn.
Gunder var iallafall en reslig och typisk karlakarl med rejäla skor, haglöfsripoffbyxor och flanellskjorta som kapade orden på hälften som en riktig norrlänning ska göra.
Pappa började, återigen helt random, prata om att jag skulle in i lumpen och aldrig skjutit vare sig halv- eller helautomat och Gunder såg måttligt road ut.
Han ville nog bara hem med ölkorven och folkölen och där stod jag och försökte se både söt och stenhård ut utan att riktigt förstå varför.
Han muttrade och pappa fnittrade och allt var över på en och en halv minut och jag fattade inte någonting.
Vi pratade aldrig mer om vad som hänt där i kön på konsum, jag och min far.
Så idag, för ungefär 2 timmar sedan då han hämtade mig hos Johanna, så sa han att Gunder ringt och fixat.
..eeeh Jaha?
Jo förstår ni, Gunder hade ringt och varit väldigt entusiastisk över att få introducera mig i vapnens underbara värld.
Han hade bokat tid, fixat en helautomat av ngt slag, fixat så pappsen fick skjutningen registrerad som tjänste-tjohejsan så han skulle få timmar för det osv. osv.
Han tyckte det var väldigt intressant och spännande att jag skulle göra lumpen och är det något annat vapen jag skulle vilja prova på så skulle jag höra av mig.
Haha!
Så nu äre fixat! Jag ska skjuta, och det inte med något )(/&%¤&/( hagelgevär! Jiha!
Tack Gunder, du resliga karl!
Nu blire filmtajm på löparstigen. Tjarå!
soldier
poor mans jewlery
Det varade inte alltför länge då jag kom på att jag glömt "körkortet" hemma och blev rädd att någon civilpolis skulle ta fast mig.
Äe, det blir mer rallykörning inom kort. Så kanske, kanske jag kan börja gilla att köra bil.
Åh, nej, haha, vad tragiskt. Så blir det inte.
Ska vänta på att matsmältningen tar fart, sedan ska jag pumpa mina muskler så jag inte kan gå i morgon. En mycket bra anledning att få ligga kvar i sängen hela dagen. Ungefär som idag, då jag inte tog mig upp förrän 1530, dock utan anledning, så det kändes inte så bra.
What else to do? Jag är lite sugen på att spela tvspel, gärna något med krig eller boxning.
Nån som är sugen? Ring!
Orkar jag förövrigt åka till Umeå? Jag har så många anledningar att åka och egentligen ingen anledning att stanna förutom att rutinen goes to hell om jag drar.
Men vad är rutiner jämfört med Umeå? Ain't worth a freakkin thing. Jag skulle vilja ta en fika med alla underbara människor jag saknar 24/7, hänga i parken, hänga hemma hos mig, ta en öl, kunna gå och fika utan att det ska vara något äckligt b-fika, ta en öl när som helst, shoppa (åh, shoppa!), och då framförallt shoppa på flott (åh flott!).
Gå ut och klubba, dasna och mingla.. ååh, jag saknar Umeå.
Så vill jag ta mig till östersund också. Till krogstråket, till ösundsfolket, träffa Linnea, larry, Viktor, Petter, tussen, fimpen, busken och alla andra.
aju86bl86c875kcu6yf
ska väl träna då, och fortsätta drömma mig bort.
Lumpen: 13 dagar to go.
rest your head here
Denna lördag blev inte vad jag hoppats på. Alls.
Jag har legat i någon minor magsjuka och halvhög feber hela dagen, som förövrigt vart den längsta dagen på mycket länge. Har precis hela dagen legat i soffan och tittat på TV och kräkts (liksom andra gjort, söderut).
Å andra sidan blev det en perfekt runaway från Åsele.
Och lumpen sedan. 15 dagar kvar och hjärtat skenar iväg så fort jag tänker på det.
Känns tryggt att etablera kontakter nu innan och flertalet av dem är riktigt sköna. Det vore.. dumt att ens tro att så kommer bli fallet, men det vore helt fabulous om man hamnade på samma rum som några av dem.
Gällande träningen känns det sisådär. För tillfället, magsjukan till trots, känner jag mig.. stor.
Strechmarks har dykt upp vilket var en förbannad downer. Vem fan har bristningar när man är 20, om man nu inte vart supergravid? Ett jävligt trist wakeup-call och reminder om den plötsliga viktökningen.
Jag har inga planer på att bli någon pinnsmal äckelbrud som oroar mig för att tamponger får mig att se tjock ut; vill väga åtminstone 62 när jag rycker in.
Men det är 62 kilo pure muscles och inget jävla annat äckel. Dessutom har det i mitt ansikte brutit ut en smärre epidemi av försenade tonårsfinnar. Och ögonbrynen har växt ihop. Och man kan göra flätor av allt mitt kroppshår.
Nåväl, jag orkar mer än jag orkar tidigare, både konditionsmässigt och styrkemässigt och det är huvudsaken.
Är dessutom förtrollande vacker, alla brister till trots.
Jag har stora förhoppningar på morgondagen, trots att jag borde lärt mig av föregående dygn att jag inte bör ha för höga förväntningar på vad som komma skall.
Jag har stora förhoppningar om att söndagen blir min förlorade lördag.
Huruvida det blir umeå eller inte återstår att se. That's up to pappsen. Vi ska shoppa allt som kan tänkas behövas inför inryck, och lite därtill. MM!
High five till:
-Joshua James
-Pricilla Ahn
-Mathematics Et Cetera
-Boots On The Moon
fever that wont go
Allting som nyss var 'om ett år' är plötsligt i morgon. Jag börjar få panik; en lätt och ganska skön ta-tag-idet-här-nu-förhelvete-panik. Jag får mycket gjort, och jag gör det bra. Jag har dessutom tid över till annat, ibland. Iaf om jag håller mig vaken om natten.
Alla är vakna om natten såhär års.
Men trots detta så är det så förbannat mycket kvar att göra. Och så mycket jag inte kommer att hinna. Och folk får bli arga och ledsna och besvikna på mina prioriteringar och att jag helt plötsligt lärt mig säga nej (tack gode gud för det. Aldrig mer ska jag mingla med telefonförsäljare och få hem rakhyvlar och strumpor och filmer och skit!). Och hör sen!
Nu är det ytterligare litet med Jag! Jag! Jag!, för att vara lite Drougge-ish. Vissa kan kanske tycka att jag redan överdoserat i egoism, och ni för väl tycka deråh!
Nu gick tiden för fort igen. Jag kommer med största sannolikhet fortsätta filosofera om mig själv senare ikväll.
Så, ett par timmar i körkortsboken, vilket förmodligen är den tråkigaste bok som finns, är avklarade. Tack gode Jesus (med capital J) har jag Siri som sällskap i både teori och körning.
Iofs kör vi inte tillsammans, men vi har tagit oss lika långt och kan tillsammans snacka skit om den (o)pedagogik som tillämpas av vissa lärare, skratta åt bilderna i boken, gråta över de timmar vi sakta inser att vi måste spendera på bilskolan nattetid och så vidare.
WOH! JAG RYCKER IN SNART!? (de små brisarna börjar bli tsunamis.)
Åh, vad jag önskar jag hade förmågan att beskriva hur.. ..ofattbart, på ett jävligt underligt och ganska bra men ändå skrämmande och samtidigt jävligt nervöst och konstigt vis, det känns.
Det börjar sjunka in på allvar nu. Jag må ha antytt det tidigare, men för varje dag och för varje grabb man 'lär känna' via teknikens under, för varje löpsteg och varje kilo jag orkar ytterligare, så .. förstår jag det.
Jag ska till Luleå, till F21, och tillbringa de närmsta 11 månaderna där.
Nu, NU, börjar det krypa fram tveksamhet, rädslor och funderingar som alla andra haft sedan jag mönstrade, som jag aldrig riktigt förstått mig på.
Sånt jag egentligen är lite för stolt för att erkänna börjar jävlas, på ett skönt sätt; ungefär som att småtjaffsa med någon man tycker är snygg.
(?).
Jajävvlar, vilket äventyr det blir. Jag somnar leende. Nu.
slow this bird down
Imponerar på mig själv, främst med den frånvarande träningsvärken jag förväntade mig från gårdagen.
Tog det lite lugnare med hjärtat idag och koncentrerade mig på muskelstyrka ist. Främst i överkroppen.
Ska i morgon lägga upp ett litet slutspurts-schema med pappsen, vilket kommer att inkludera mkt löpning med tung packning, knän, axlar och rygg. Plus, givetvis, kontinuerlig konditionsträning. Kan man aldrig få för mkt av.
Taggar TAGGEN3 för FM, försvarsmaktens friidrottsmästerskap.
Bortser jag från träningen har det vart en riktigt jävla kissig dag.
Var så satans trött, otaggad och less då Kim väckte mig i morse. Bara att vakna upp och vara i Vilhelmina (eller nej, det är vilhelmina, utan det faktum att man inte är i Umeå) suger ur mig all energi och jag vill bara skita i allt.
Att dessutom veta att man måste sätta sig i en bil och köra runt en timme gör inte saken bättre.
SÅ jag bestämde mig för att vara en deprimerad, töntig, oansvarig snorunge och sova tills jag inte orkade sova längre. Missade med andra ord dagens tre lektioner, men orkade inte bry mig ett jävla skit. Det är det i särklass tråkigaste jag någonsin gett mig in på.
TA INTE KÖRKORTET?!
Wellwell.
40 dagar kvar till inryck. Det innebär inte bara att jag får spasmer av längtan, utan ett förbannat hektiskt schema.
Imorgon ska kebnekaise bokas, så känner någon för att haka på så ring snarast!
Italien skall mest troligt besökas, och jag ska, enligt alla andras jävla beräkningar, även hinna ta körkortet. Bortsett från det ska jag sätta en fot i Norge, och hinner jag blir det två. Jag och Maja ska hinna hälsa på Linnea. Jag ska jobba ihop alla cash jag spenderat och jag ska hinna bli hulken.
HetsN!
LINNEA FYLLER 21 ÅR IDAG!
JA MÅ HON LEVA! JA MÅ HON LEVA! JA MÅ HON LEVA UTI HUNDRADE ÅR!
JAVISST SKA HON LEVA! JAVISST SKA HON LEVA! JAVISST SKA HON LEVA UTI HUNDRADE ÅÅR!
HON LEVE: HIPP HIPP HURRA! HURRA! HURRA! HURRAAA!
barabambambambaaaaa!
Grattis min älskade, älskade vän.
Jag älskar och saknar dig och önskar mer än något annat att jag kunde få tillbringa åtminstone denna dag tillsammans med dig.
All min gränslösa kärlek.
there's always time
I'm back!
Efter att bestigit granbergsbacken i ett rasande tempo har begären efter berusningsmedel stillats och hungern efter blodsmak, kramp och svett återfötts. Lillhjärtat jobbar långsammare än musklerna, men det tar sig. Vänta bara!
Fick dessutom sladda idag. Eller jag fick inte, lika lite som jag fick köra fortare än tillåtet, men jag gjorde det ändå. Köra fort och sladda, det gillar vi.
Halkbanan är bokad, så nu ska jag bara fixa den där förbannade teorin. Satan så tråkigt det är. Känns så ovärt, tidskrävande och onödigt. Hade det inte vart för värnplikten hade jag aldrig gjort det.
Men nu är det ju värnplikt som gäller, om snart bara en månad. Det känns overkligare för varje dag som går.
Jag har aldrig riktigt vart med om dreams comming true förr, så jag gissar att det ska kännas såhär, and I like it.
En viss oro finns för att jag inte är orolig. Jag känner mig bara förberedd. Förberedd på att de första veckorna gråta mig genom dagarna, av utmattning, av psykisk nedbrutenhet, av dödsångest, av kramp, av smärta, whatever. Förberedd på att vara sämst och att inte orka lika mycket, lika ofta.
Förberedd på att jag kanske inte klarar det, men förberedd på att ge precis varenda liten jävla atom och molekyl av vilja, ork och jävlaranamma.
SNART RYCKER JAG IN!? Snart tituleras jag som plutonsbefäl. KARLSSON. Fan, jag måste vänja mig vid det.
Fokus är tillbaka; mentala skygglappar och hörselproppar för att filtrera bort allt som inte är av värde. Störningsmoment jag inte tänker nämna, men som finns där, ideligen.
Jag tror att det till viss del räknas som iskallt, och jag kanske känner mig lite orolig och någonstans ledsen för det.
Och visst funderar jag litet på hur mycket egoist man får vara; Hur mycket, och när, får man till viss del stänga av för att fokusera på sina livs drömmar? Får det kosta hur mycket som helst, i andras räkning, att jag fokuserar på mitt? Eller är det också egoistiskt tänkande; att tro att man betyder så pass mycket?
Nej, fuckitrealgood, jag har hittat något så sällsynt som ett mål och ett syfte och en20årsplan för mitt liv. Jag offrar den ICKE!
Inte för någon, inte för något.
Tja livet, i kinda love you.