mariakarlsson - my name is called religion

Jag är rätt less på det nu. På försöken som inte ger något resultat.
Visst, man ska misslyckas, misslyckas igen och misslyckas lite till, annars har man inte gett det något försök som är giltigt nog att räknas.
Men det här har misslyckats så fatalt att det inte ens går under namnet misslyckande längre. Jag vet inte vad det går under för namn?
One way to hell, kanske?

Kanske handlade det om något helt annat för mig, än vad det handlade om för någon annan. Kanske handlade det för mig om för var det faktiskt var. ett plus ett är lika med, i min värld två, men minus två i någon annans.  Det blir rätt schizofrent när jag blandar dessa två världar tillsammans. denssa två  verkligheter blir extremt surrealistiska i min värld.
Men vad har jag och min värld att komma med? Jag är ju störd, på fler än ett sätt, så jag gissar att denna mix-up inte är något att räkna med i utvärderingen. ett plus ett existerade ju inte annat än i fantasin för min del, så det är väl inte mycket att orda om Ett par önskningar, en del böner och ett par sömnlösa nätter, av, för ovanlighetens jävla skull, happyness.
 Så, jag försöker förhålla mig till de verkligheter som räknas. Till de verkligheter som är godkända och genomtänkta och verkliga. Försöker. Varje dag, varje krona, varje sekund, varje sms, ord och blick. Utan resultat.
I am really  trying my ass off,  och mitt wellformed ass är så satans less på att inte passa in.  Mitt lilla ass är så satans less på att  försöka vara trevlig, försöka vara till lags, försöka göra allt så jävla rätt, efter allt som blev så jävla fel, trots att det kändes så rätt, så bra, så äcklig, jävla rosa.
Jag är ledsen för det. Jag är ledsen för att jag ville hålla fast vid något så pyttelitet som fick det där sista lilla att kännas bra. Det där sista lilla patetiska som saknades, men som hittades, och som försvann.
Till mitt förtret, för mig  som läxa att lära, studera och analysera sönder.
Till mittt stora förtret, för att det var vad som inte skulle hända, för det skulle göra allt värre.
What a freakin' bummer att allt faktiskt kunde bli värre, att jag ännu inte innehar världsherravälde och Guds makt. För i så fall vore ju allt så mycket lättare.
Now, what to do? Önskningarna ogiltigförklarades, drömmarna väcktes jag ur och smsen raderades, orden fortsätts ignoreras och jag spelar inte så stor roll. Ni klarar er så bra utan mig, right?
Disneyfilmen slutade.

Vilken jävla disneyfilm slutar med att kalleanka får huvudet avskuret? Vilken disneyfilm slutar med att sjöjungfrun tar livet av sig? Vilken disneyfilm slutar med blod, död och sorg?
Min gör det, för i helvete.
Jag har aldrig hatat disneyfilm mer. Och att hata disneyfilmer har aldrig gjort mer ont.
såååååå, det var det.
time to pack my bags, som förvisso var överfyllda med skit already, men å andra sidan har jag alltid vart en jävel på ett få ner allt för mycket skit man inte behöver i väskor. Så det ska nog gå bra det. Och det är ju alltid någonting, eller hur?

fuck off.

Nu är det jul.
Den lite trista känslan från tidigare är som bortblåst. Farmor har fått komma hem, lugnet har lagt sig, granen är klädd, julmaten förberedd, kläderna strukna, jag är nyduschad och jag känner mig redo att sova.

Morgonen den 24 december är en av de få gånger jag studsar upp ur sängen.
Upp till julklappar, julfrukost, familjen, tiotusentals uttjatade jullåtar och sedan jobb i ett par timmar.
Sedan allt det där som är tradition. Kalle Anka, Jannes som älskar tjuren ferdinand, farmors goda vegitariska julbord, den alltid lika otippade tomten, ett par galna lekar, dragspelandet, slipsarna, glöggen, ris a la malta, historier från förr, uppdateringar på liven och så vidare.
Hela släkten, stora kärleken.

Det är julafton, och bara ett par timmar mellan mig och den första julklappen.

God jul, älskade, underbara människor.

: )

You can make brave decisions
Before you crumble up inside
Spend your time asking everyone else's permission
Then run away and hide



Irritationen har lagt sig. Jag tar inte tillbaka den men jag skyller på den uteblivna sömnen.

Fast nej. All irritation har inte alls lagt sig. Roten, the core, kärnan, whatever, den finns kvar. Den ligger och myser mitt inre, den jäveln. Men jag hoppas det är en del av mitt naturliga jag, min kropp och mina hormoner, inget som tänker bosätta sig där så jag behöver ta tag i det. Att den ingår i min menscykel, som jag förövrigt hatar, för mina ägg väljer alltid att rinna ut lagom till helger man inte vill ha dem någon annanstanns än i äggstockarna.
Äsch, en liten blodig parentes, åter till frustrationen: 
Jag är så satans less på att ta tag i saker, när det inte finns något att ta fast i. När det är något som man måste ta fast som är lika lättfångat som luft.
För så är det; min frustration grundar sig på något som förmodligen är lika jävla livsviktigt som luft, men lika svårt att ta tag i.
därför orkar jag inte försöka få fast det och ta tag i det.
För övrigt vet jag heller inte vad jag ska göra när jag väl fått tag i det, om jag tar tag i det.
Helt spontant skulle jag spotta på det, men mitt numer  välutvecklade sunda och ärliga förnuft skulle få mig att räkna till tio, sätta mig ner, prata uuuuut och sedan lägga det bakom mig.
that's it.

asfihaldihfakjdf.
nu ska jag fika med familjen. kära familjen.
sen johanna. kära johanna.
Men jag saknar maja. så mycket så mycket  och jag är så glad att hon är tillbaka.

and when you smile
whit those eyes
baby, it's like you place a finger on my heart
and you're lips next to mine
make me think that maybe heaven is where you are

Tänk om Han var verklig, my imaginary boyfriend. Så jävla fint vi skulle ha det tillsammans.

-

Stressen vet inga gränser. I morgon kväll bär det av. Imorgon kväll är det verkligen tack och adjö Storgatan 12 C.
Jag tar tillbaka allt om att det inte alls känns sorgligt; FÖR DET GÖR DET!
Det känns jäkligt trist. Femhundrasextiosju minnen att lägga på högen man aldrig orkar kolla igenom och sortera.
Bu-hu.
Å andra sidan så är hagmarksvägen 24(25? 15?) en klass för sig.

Jeje, packa vare. Sen blire Anna Phil. Love it!

-

Okej, har fått ner alla jävla, jävla kläder i väskor och kartonger. Nu kan jag inte packa mer.
Det är inte friskt på något vis att ha så mycket tröjor. Jag kan gå i 163 dagar utan att behöva tvätta en enda tröja. Och ändå är det inte alla, för Linnea har fortfarande påsen med alla mina favourites.
Jag måste slänga varenda jävel. Jag får panik.

Men jag har iaf lyckats strukturera upp packningen sjukt bra. En 'dekorations'-kartong (haha) två lådor med köksgrejer, två lådor med böcker och skivor ( de får pappsen bära, eller Linda..), en kartong med skor, en akrtong med alla kort och andra minnen, en kartong med blommor, en kartong för alla elektriska prylar och två kartonger med alla toalettprylar. Nu återstår bara hälften
?=P)(/&%#/EUFUKGB;VKJ%&/()=)POJHÖBGLB&(/%¤RLI

!!!!!!!
åh, vad intressant för er.

Söndag är här, 1a advent är här. Snön lyser asfaltsgrå med sin frånvaro, mitt julpynt är nerpackat i lådor och jag har ännu inte tagit mig upp ur sängen.
Söndagskänslan är total.
Jag välkomnar den, låter den skölja över mig istället för det skållheta duschvattnet som är mer välbehövligt, men för långt bort för att orka ta sig till.
Jag proppar huvudet fullt av söndagsmusik;  Melpo Mane, Reindeer section och Joshua Randin med flera.
Jag borde, förutom att duscha, packa, ringa, städa, diska, äta, fixa, lattja, greja, peta och dona. Men jag orkar inte.
Jag tror jag tänker sticka. Jag har ju trots allt inhandlat garner för halva studiebidraget.
Jag vill sticka en filt.

Det är trist, men gårdagens rosa känsla har övertonats av den lätt melankoliska, grå känslan av tillexempel en jul utan snö, niohundratolv to do's att checka av i almanackan, ett decimetertjockt dammtäcke som vilar över alla mina ägodelar och den kanske jobbigaste och mest förutsägbara; det var det-känslan.
Jag vet att jag tycks sväva lite väl högt ibland, trots att  anledningarna är i det närmsta intetsägande och menlösa för omvärlden. Men tillfällena som erbjuds är alltför få,så jag bara hugger tag och svävar utan att riktigt tänka mig för. Landningen blir aldrig riktigt bekväm och man bryter både det ena och det andra, men vafan,sväva ibland och störta, eller inte sväva alls. Klart jag väljer att sväva iväg?

Jag är ändå nöjd. Söndagskänsla är enbart söndagskänsla tills söndagen turn into måndag. 10 timmar to go alltså. Måndagskänslan är mycket trevligare.

wellawella. Klockan är mycket. Time to do a little dance, make a little love, and get down.

I've done a litte dance,  tried to make it whithout the love and got down so low.
Gjorde ett dödsryck i köket och packade två hela lådor fulla. Har även diskat, tvättat och skurat och dammtorkat och snusat en hel del.
Lina har vart här och sam-snusat samt diskuterat livets djupa. Av kvällen återstår nu tre timmar max, annars är måndagen och därmed den trevliga måndagskänslan förstörd.  Under dessa tre timmar ska jag skirva ett tal, packa ihop alla jävla, jävla,jävla kläder, lära mig allt som är värt att veta om statsvetenskap och borsta tänderna.
Det låter rimligt, men tidsplanen kommer aldrig att hålla. Inte en chans.
Uppesittarkväll alternativt bortprioritering.

Kan även tillägga att efter dödrycket var jag rätt svettig, så jag tog av mig alla kläder och låg i bara underkläder på golvet för att slappna av och.. typ meditera. (Jag gör ofta sånt när jag är ensam. Jag orkar som inte förklara närmare. Vissa petar näsan, jag lägger mig på golvet utan kläder och tittar i taket.)
Så hör jag att källardörren öppnas, och tar förgivet att det är grannarna.
Men icket!
Det är, såklart, min nya hyresvärd som dundrar in i lägenheten. Och där ligger jag KVAR PÅ GOLVET och säger de väl valda orden; 'nejmen tjenare! Hoppla, här ligger jag..'

...
!!!

Men tankeverksamheten satt igång och jag fick tag på en filt såsmåningom. Sen jobbade vi båda hårt med bortträngning och låtsades som inget hade hänt.
Bra början på vårt förhållande. ?=)(/ITLG;F%E/&(/T)U

jaja. nu vet ni det.
hejdå.