mariakarlsson - my name is called religion

Nothing in this world worth having comes easy.

Är man glad och nöjd och allt känns så lätt att man är livrädd så kommer något att hända. 

Räkfrossan backfired så att säga. Det känns, såhär i efterhand, hur bra som helst. Jag behövde en anledning att anstränga mig för någonting här i livet. (And I know all about your backtalk, men klandrar er inte för't. Till och med jag blev irriterad på mig själv.)

Jag tog hur som helst tag i skiten och nu har allt fixat sig så bra att jag inte riktigt vet var jag ska stoppa tacksamheten då det är jag som gjort mig själv en tjänst.

Stockholm! Vi ses snart!

Lite trist är det förvisso att jag var tvungen att avbryta fjällvandringen då kroppen var nära att gå av på mitten. 

Jag borde lyssna på vad läkarna säger oftare, I guess..

Nåväl, en natt hann jag med och det var sannerligen ett sjusärdeles gäng som traskade uppåt norra gardfjällets topp.

Sanna mina ord, mer entusiastika grabbar har jag aldrig stött på! (Maja och Johanna var försts lika fantastiska som vanligt, men det viste vi ju redan!) Ängsbackainfuerad kärlek till er! 

Vi hoppade på myrar, ramlade i fjällbäckar, plockade hjortron, tillverkade magiska vandringspinnar, eldade, dödade myggor och njöt. 

OCH JAG SLOG EN YATSY! PÅ ETT ENDASTE SLAG! 

Dock satt bäckensmärtan som en förpestad jävla blockad för mitt goda humör. Det sög. Min kropp suger. 

Jag gissar att man inte kan ha allt.. EHE.