The happy couple
Jobbade idag. Eller snarare; "jobbade" idag. Jag satt och tittade på *OSinvigningen och drack massa vatten.
En av kunderna var ett brudpar. Blivande brudpar. Blivande man och hustru. De ska gifta sig i morgon, vad är de då?
Jag bryr mig fan inte (dissade jag mig själv nu?).
De hade beställt en ganska orginell brudbukett + tillbehör med hjortron, ängsull, enris och andra typiska fjällväxter. Det är helt orelevant. Egentligen ville jag bara nämna det för att glänsa, åtminstone i blomsterkretsar.
Hur som helst, så var de lyckliga tu ett väldigt trevligt par från stockholm, vilket också är orelevant, då jag bara vill orda lite om tvåsamheten:
Men nej tack!
*När de tände OSelden så grät jag. Fällde en tår åtminstone. Bet mig i läppen. Ni vet.
Det var ungefär samma känsla och gråt som envist tränger sig fram då någon får ett pris på en gala som råkar infalla då PMSen peakar.
Saken är den att jag
1. Inte alls är särskilt sportintresserad.
2. Tycker inte alls att det var särskilt vackert.
3. ...jag kommer inte på något mer för stunden, men det finns fler punkter som gör tårarna helt obegripliga.
Jävligt irriterande.
Sitter jag och håller inne någon sorg som vill ut?
Ni som tydligen känner mig bättre än jag gör; diagnostisera!
P.S. Jag har feber och hallucinerar då jag sover. Därför låter jag bli att sova, eftersom jag är sjukligt mörkrädd. D.S.
En av kunderna var ett brudpar. Blivande brudpar. Blivande man och hustru. De ska gifta sig i morgon, vad är de då?
Jag bryr mig fan inte (dissade jag mig själv nu?).
De hade beställt en ganska orginell brudbukett + tillbehör med hjortron, ängsull, enris och andra typiska fjällväxter. Det är helt orelevant. Egentligen ville jag bara nämna det för att glänsa, åtminstone i blomsterkretsar.
Hur som helst, så var de lyckliga tu ett väldigt trevligt par från stockholm, vilket också är orelevant, då jag bara vill orda lite om tvåsamheten:
Men nej tack!
*När de tände OSelden så grät jag. Fällde en tår åtminstone. Bet mig i läppen. Ni vet.
Det var ungefär samma känsla och gråt som envist tränger sig fram då någon får ett pris på en gala som råkar infalla då PMSen peakar.
Saken är den att jag
1. Inte alls är särskilt sportintresserad.
2. Tycker inte alls att det var särskilt vackert.
3. ...jag kommer inte på något mer för stunden, men det finns fler punkter som gör tårarna helt obegripliga.
Jävligt irriterande.
Sitter jag och håller inne någon sorg som vill ut?
Ni som tydligen känner mig bättre än jag gör; diagnostisera!
P.S. Jag har feber och hallucinerar då jag sover. Därför låter jag bli att sova, eftersom jag är sjukligt mörkrädd. D.S.
Kommentarer:
Trackback