mariakarlsson - my name is called religion

Fan vad jag är platt och åsiktslös.
Vad jag låter bli att tycka om något eller någon över huvud taget.
Bara därför tänker jag light-tycka, för sakens skull och jag tänker tycka om Vilhelmina.
 Inte tycka om som i 'gilla'. (Tvärt om, faktiskt). Jag tänker ha en åsikt om Vilhelmina. Om varför det inte riktigt duger längre; om varför Jag säger tack och hej med en svag underton av fuck off and die. Faktiskt.

Jag var på god väg att stanna kvar och den enda anledningen var pur bekvämlighet. To settle for less. Jag var på väg att nöja mig med ingenting. För ingenting är det i jämförelse med vad det nu kan bli. (observera kan bli. Inte ska bli, det vet jag ingenting om.)
Jag sa 'Jag stannar i Vilhelmina, jobbar, sparar pengar och sedan får vi se..'
Then what? Om jag över huvud taget fått ett jobb hade det vart som ingenting på ingenting. Outvecklande, stagnerande, ingenting.
Sure, jag hade sparat ihop en oansenlig summa cash att sprätta på nätshopping och äckligt slitna, utekvällar som alla ser likadana ut; köttmarknad, vulgär fylla, meningslöshet.
Kanske hade jag åkt på en resa, för att komma bort, se världen, uppleva något nytt.

Här förändras ju ingenting, för ingen vill förändra.
Verkar det som?
Finns viljan så görs ingenting för att förverkliga förändringen.
Allt är tryggt. Ofarligt. Gamla, pålitliga spår. Det nya skrattas ut, provas inte på, förkastas.
Oftast.
För visst finns det de som lyckas men här är lyckanden lätträknade i jämförelse med misslyckanden. Eller åtminstone mindre lyckade försök.
Visst ska man ha i åtanke att det är blott med mina mått mätt och inte jämfört med någon allöverseende lyckobarometer whatever.
Och 'att lyckas' är relativt och går inte riktigt att jämföras individer emellan, då det för någon kan vara att ta sig upp ur sängen och för någon annan att bli president. Det kan vara pengar och det kan vara familj och det kan vara karriär.
'Att' lyckas' är relativt.
Men ändå.
Att nöja sig för att det är bekvämt; bara för att det inte finns några måsten, för att 'vi klarar oss ju..', det känns inte legitimt.
Lokal patriotism i all ära, men oftast saknas belägg för den sortens uttalande som görs. Det finns en envis, jävla ovilja att ens försöka sig på annat; något annorlunda; något nytt.

För här är det tryggt; ofarligt; ’det duger väl’. Väl.

Det är som att ta sovmorgon en dag du vet att du måste gå till jobbet eller skolan för ett viktigt möte/prov. Istället snoozar man, ligger kvar och sjukanmäler sig. Åtminstone finns tanken där. Lockelsen till ansvarsfrihet för en stund. Att lata sig. Ta det lugnt. Inte behöva göra något viktigt.
Självklart är det skönast, för stunden, att ligga kvar, men så vet jag också att det tar bara fem minuter att vakna till och känna sig pigg och redo.

Så jag kliver upp på morgonen. Numer.
Och visst finns alltid risken att provet går åt helvete ändå, men då har jag iallafall försökt mig på det, det där med framtidsvisioner, att fånga sina drömmar och den shitten.

Så nu är jag på väg, medveten om att det kan gå åt helvete, men jag är på väg.
Bort från trygghet och garantier på att allting är där jag vet att de finns och alltid funnits. På väg till ovetskap och helt nya människor och platser och vägar och lukter och tunnelbanor och pendeltåg och kungar och prinsessor.
Otryggt. Farligt. Nytt.   

Jag kan när som helst återvända hit till tryggheten där jag vet hur allt, allt, fungerar, där jag vet vem som är vem, vad som är vad, vad som är när och vad som är var. För ingenting förändras. Allt är vad det alltid varit.
Jag kan återvända till min eviga sovmorgon, snooza framtiden och krypa ner under Vilhelminas bekväma filtar.
But I won't.

Det är vad jag tycker idag.