How God intended it to be

Åh vad härligt att vakna till ännu en dag fylld av vardagskatastrofer.
Att känna dagen gry till klagan, förtvivlan och påstådd självuppoffring som endast lett till självutplåning. Det är en objektiv sanning jag inte kan säga något om, bara försöka förstå och skapa mig egna sanningar om.

Det är en vecka kvar till helgen.
En vecka. Sju dagar. Sju kaotiska morgnar och sju katastrofala vardagar som, om jorden nu inte sätts ur balans av dessa katastrofer, efterföljes av sju nätter där allt handlar om förhoppningen att snarkningarna fortsätter och rädslan att de upphör. Varde ljus.

Sju. 111 binärt. Särskilt. Magiskt. Speciellt. Ett av Gud antal utvalda dagar. Halleluja.
Allt är sju; kakorna, färgerna, underverken, dvärgarna, dödssynderna. Kanske någon har sju tår. Det är speciellt.
Men bakom allt det där speciella, magiska och särskilda med sju finns allt som är.. vardag.

När vi plöjt oss igenom dessa sju dagar; när vi snorigt forcerat oss igenom dem med våra underamrar, då är det helg. Inte bara lördag och söndag; utan helg. En aning frihet. Lite upp till ytan och hämta luft.
Då kommer min bror. Då ska vi bevittna AIK krossa Luleå. Hockeymatch igen, alltså. Döm mig ni bara.
Sedan åker vi till Haparanda och IKEA. Sen åker jag raka vägen till Umeå och Hockey, men det av annat slag än vad som är inplanerat den 24/9.


En evighets längtan. En evig hetslängtan.

Kommentarer:

Skriv en ny kommentar:

Namn
Kom ihåg mig?

E-post:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits