nothing hurts like nothing at all

Skrev ett befriande brev igår. inte en sekund för tidigt. tvärtom. kanske var det på tok för sent för att någonting ska kunna förbättras överhuvudtaget, men jag hoppas, av hela mitt lilla hjärta, att det inte är det.
Det är inte värt att förlora en så betydande vän för fåniga principer och dumhet.

Drömde om mönstringen inatt.
Det var Sebastians farbröder Affe och Thomas som var 'ledare' tillsammans med två gamla tanter.
Men jag var alldeles för kort, och hade 'en bredare underdel än överdel'.
DURÅ TANTEN!? DURÅ!?
Det positiva var att jag hade bra ställning. Jag stod som en riktigt soldat kulle göra, men det räckte inte ritkigt hela vägen fram, eftersom mina höfter som sagt var bredare än min överkropp.

Det var en riktigt jobbig dröm. Jag var tvungen att göra 500 armhävningar direkt när jag vaknade bara för att.

Jag och pappa åkte och köpte två tomater för ett tag sedan.
Det är första gången sedan i juli vi har handlat tomater. Känns riktigt jobbigt att våra har frusit bort nu, tillsist.
Så nu blir det varma mackor med köpta tomater.
Varma mackor var det för övrigt flera månader sedan jag åt. Det kommer nog bli riktigt emotionellt och sentimentalt. och GOTT!
 Det är lite jobbigt att komma hem när det finns massa vit pasta, och vitt ris och gräddiga såser och mjukbröd och ost och creme fraische och yoghurt och  flingor och allt möjligt.
Det är därifrån mina mardrömmar kommer. for sure.


Har ingen kraft att tänka på att det är årsdagen.
Är så tacksam för att jag fick följa Lina och Marlene till olycksplatsen och Patriks grav och tända ljus.
Hade kunnat stanna hela natten.
Här hemma går det inte. det är för diffust. Det går inte att förstå.
Döden, större än allting annat. svårare än universum, svårare än kärlek, människan, svårare än livet.
Och du tog Patrik, Andre, Jens, Angelica, Morgan, Jimmy, David, moster Karin, flera hundratusen i tsunamin, jordbävningar.. allt.

hits