right
Lite kort och koncist om livet idag: kiss, kiss, kiss.
Det är lite absurt hur allt kan vända på en femma.
Är det inte de faktiska inre delarna är det de egentliga inre delarna. Eller det är väl faktiska de också, bara aningens mer abstrakta och ogripbara.
Helgen var fin. Bra. Bäst, till och med.
Och nu bär det av mot stockholm. Drotttningholm. Berga. Allt.
Heja.
Det är lite absurt hur allt kan vända på en femma.
Är det inte de faktiska inre delarna är det de egentliga inre delarna. Eller det är väl faktiska de också, bara aningens mer abstrakta och ogripbara.
Helgen var fin. Bra. Bäst, till och med.
Och nu bär det av mot stockholm. Drotttningholm. Berga. Allt.
Heja.
tenderness
uäuäuä. Jag hatar ointelligent musik.
Jag har nu gjort alla de val det ordades om sist, vilket förstås är kul/bra/skönt/viktigt osv.
Så även har jag garvat tarmarna ur arslet åt människans (läs 'min') naivitet och människans förhoppningar och önskningar om att saker och ting (läs 'andra människor' eller 'en särskild människa'. Det beror nämligen lite på.) skulle vara annorlunda.
Fast egentligen inte. Egentligen handlar det mest om min egen söta, flickiga blåögdhet och längtan.
Man vill så gärna att något speciellt att man make'em happen fastän de kanske inte riktigt gör det. (Kan jämföras med att man köper en stl. 36 fastän de inte passar, men övertygar sig själv att det ser riktigt bra ut.)
Det är de gånger man skulle behöva en och annan vän som bitchslapar en ordentligt och ifrågasätter vad man håller på med. (kan jämföras med att vännen i fråga säger att tischan i stl 36 sitter jättebra. 'Det ser inte alls ut som om dina bröst ska spränga tröjan när som helst! Skitsnyggt!)
Så i fortsättningen; Åt helvete med den svenska artigheten, kära vänner. Ifrågasätt det ni vill ifrågasätta istället för att påpeka att ni 'faktiskt tänkte lite på det i början men inte riktigt ville säga något då.'
Å andra sidan så gör jag detsamma. Tror jag. Jag gjorde åtminstone så förr, innan 'allt'.
Så jag klandrar er inte, bara påpekar det. Lite feedback sådär.
JUSTJA.
Hela det här stycket är en misfit. Jag är rå, hård och manlig och tjafsar inte med sånt.
Så raskt vidare till den råa, hårda och manligare verkligheten;
Överlevnadsveckan Granen.
Innan jag säger någonting annat vill jag påpeka att jag hela veckan kännt mig som en proud mama över mina pojkar.
Pojkarna, menar jag förstås. De är inte riktigt 'mina' i ordets rätta bemärkelse.Men ändå lite.
Hur som helst, jag är gränslöst imponerad, stolt och förundrad över dem.
Att leva och bo i ett granrishus utan mat och enbart leva på vatten som smakar fiskavföring kryddat med lite tallbarr är.. jävligt bra jobbat. Inget nämnvärt bråk, ytterst få skador, ingen dog osv. Det är jävligt kärva grabbar jag spenderar tid med, bara så ni vet.
Jag är inte lika nöjd och stolt över mig själv, däremot.
Fick mat (MAKARONERNA PÅ TISDAGSKVÄLLEN ÄR SÄRSKILT MINNESVÄRDA) och dessutom skjuts morgon och kväll fram och tillbaka till F21 för att sova på logementet. Å andra sidan är förhoppningarna om att jag kanske ska kunna föda barn i framtiden betydligt större. (Inget är förvisso säkert ännu, vilket förstås inte är det roligaste jag vart med om. Fredag morgon är en avgörande morgon.)
Har fortfarande osaligt ont i de regionerna, men det tjänar ingenting till att klaga, så oftast håller jag käften och gör så gott jag kan, vilket oftast inte är allför mycket. Sista rushen mot den sista samlingen innan övningens avslut var pee and poo.
Inom mig sjöng lena PH på repeat om hur ont det gör och kräkset dallrade runt i strupen. Dessutom är jag inte i så jävla god kondition efter närmare sex veckor stillastående. Det är inte helt utan att man känner sig kass.
MEN HÖRRNI, det här är att klaga, så jag lämnar det.
Soldaterinran och korum i den iskalla oktobersolen var minnesvärt. Allra mest minnesvärt var läsken och chokladkakan man fick sig tilldelad. God som jag är gav jag bort min till bättre behövande och fick ett par små tårar i ögonen (återigen; proud mama-moment) över grabbarnas humör.
Väl hemma igen, efter en lurig återresa, var stämmningen bättre än någonsin. Enligt mitt tycke. Aldrig har så få ätit så mycket, så snabbt. Och en pizza på det. Det var vackert att se.
Veckans hjälte torde vara Håkansson som pungade ut med närmare tre miljarder kronor till övriga i plutonen för att vi skulle kunna beställa.
Love love love. Livet vore fattigt utan pojkarna på 2.FBS.
I övrigt fick jag delta i en intervju med ljt Nilsson från 1.fbs ang. relationer mellan befäl och värnpliktiga. Så snart jag fått ta del av den återkommer jag närmare om vad som sas och inte. Det mest intressanta var diskussionen jag hade med Ktn under en återresa till F21. Men den orkar jag inte gå in vidare på. Vi hade skilda åsikter om det iallafall. Väldigt, väldigt skilda åsikter. det var KKK vs. Zimbabwe, motsvarande. (aah, motsvarande.)
Och PMS, alltid ett uppskattat ämne att skriva om. Det är svårt att märka av de reguljära smärtorna eftersom jag likt förbannat har ont 24/7.
Å andra sidan har jag märkt av de psykiska förändringar hormonjävlarna envisas med att framkalla. Såhär i efterhand är det så jävla roligt. Eller snarare tragikomiskt. Eller ganska hemskt. Bara.
Var bland annat ett möte med pv-konsulenten från att lämna F21 for good. ENDAST för att jag var så jävla emo och tyckte mig vara mindre värd än allt och alla. Att varje månad oroa sig i förväg vad jag ska få för mig under mina premenstruella störningar hör inte till den rosa och gosiga sidan av livet.
Den lite mer komiska sidan av månadens PMS var den intensiva attraktionen till manliga män. Nivet, skogshuggarstoramusklerskäggstubbmanligmanligmanligsåinnihelvete-typen.
Tjenarealkolistenpåsystemebolagetsutförsäljning, typ. Det hade vart en helt annan femma om jag vart på balettläger, då hade problemen vart omärkbara.
Men vafan, i lumpen?! Haha, vad halvroligt och lite sorgligt det är. Kom på mig själv att sitta och dreggla i matsalen, påkommen av offret för mina fantasier höll jag på att spilla ut allt the i knäet på mig själv och började lite för uppenbart hetsigt att återgå att skyffla i mig maten. Knallröd i ansiktet. hahahahaha.
(Viktigt att understryka är att det finns tre verioner av mig själv; När jag är full, när jag har PMS och när jag är vanlig.)
Jag är inte heller den typen av man som ställer mig och runkar bort besvären i duschen. För det första är det svårt att runka utan penis, för det andra skulle det aldrig falla mig in att ... göra motsvarande.
Över huvud taget. Inte där, inte då, inte så.
Väl hemma så förbannar jag att Mats är död. (VILA I FRID, KANINJÄVEL!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!)
Man får göra så gott man kan; lägga benen i kors och dreggla så omärkbart som möjligt.
HA-HA-HA.
(det här en av alla de förhatliga sidor som tidigare existerat i det tysta. Ingen har märkt av dem. jag har aldrig talat om det annat än då jag är snorfull med chicksen på hemmaplan. Helt plötsligt kan jag tala öppet om bajs, onani och .. sånt. Fuck it.Men det bjuder jag på. Hejvilt, tydligen.)
En dryg vecka, sedan är det jag och grabbarna som bring sexy back to Umeå. Yippy kay yey brother tucker.
Det är med blandade känslor jag ser fram emot att låta de bästa av två världar: grabbarna från den gröna, flickorna från den rosa, beblanda sig med varandra.
Kan iofs inte bli annat än en hit bortsett från att jag kommer att klassas som schizofren for the rest of my life.
nåväl. nu är det dags att bege sig mot luleå och en veckan intensiv exercis inför högvakten. BOOYAH!
Puss!
Jag har nu gjort alla de val det ordades om sist, vilket förstås är kul/bra/skönt/viktigt osv.
Så även har jag garvat tarmarna ur arslet åt människans (läs 'min') naivitet och människans förhoppningar och önskningar om att saker och ting (läs 'andra människor' eller 'en särskild människa'. Det beror nämligen lite på.) skulle vara annorlunda.
Fast egentligen inte. Egentligen handlar det mest om min egen söta, flickiga blåögdhet och längtan.
Man vill så gärna att något speciellt att man make'em happen fastän de kanske inte riktigt gör det. (Kan jämföras med att man köper en stl. 36 fastän de inte passar, men övertygar sig själv att det ser riktigt bra ut.)
Det är de gånger man skulle behöva en och annan vän som bitchslapar en ordentligt och ifrågasätter vad man håller på med. (kan jämföras med att vännen i fråga säger att tischan i stl 36 sitter jättebra. 'Det ser inte alls ut som om dina bröst ska spränga tröjan när som helst! Skitsnyggt!)
Så i fortsättningen; Åt helvete med den svenska artigheten, kära vänner. Ifrågasätt det ni vill ifrågasätta istället för att påpeka att ni 'faktiskt tänkte lite på det i början men inte riktigt ville säga något då.'
Å andra sidan så gör jag detsamma. Tror jag. Jag gjorde åtminstone så förr, innan 'allt'.
Så jag klandrar er inte, bara påpekar det. Lite feedback sådär.
JUSTJA.
Hela det här stycket är en misfit. Jag är rå, hård och manlig och tjafsar inte med sånt.
Så raskt vidare till den råa, hårda och manligare verkligheten;
Överlevnadsveckan Granen.
Innan jag säger någonting annat vill jag påpeka att jag hela veckan kännt mig som en proud mama över mina pojkar.
Pojkarna, menar jag förstås. De är inte riktigt 'mina' i ordets rätta bemärkelse.Men ändå lite.
Hur som helst, jag är gränslöst imponerad, stolt och förundrad över dem.
Att leva och bo i ett granrishus utan mat och enbart leva på vatten som smakar fiskavföring kryddat med lite tallbarr är.. jävligt bra jobbat. Inget nämnvärt bråk, ytterst få skador, ingen dog osv. Det är jävligt kärva grabbar jag spenderar tid med, bara så ni vet.
Jag är inte lika nöjd och stolt över mig själv, däremot.
Fick mat (MAKARONERNA PÅ TISDAGSKVÄLLEN ÄR SÄRSKILT MINNESVÄRDA) och dessutom skjuts morgon och kväll fram och tillbaka till F21 för att sova på logementet. Å andra sidan är förhoppningarna om att jag kanske ska kunna föda barn i framtiden betydligt större. (Inget är förvisso säkert ännu, vilket förstås inte är det roligaste jag vart med om. Fredag morgon är en avgörande morgon.)
Har fortfarande osaligt ont i de regionerna, men det tjänar ingenting till att klaga, så oftast håller jag käften och gör så gott jag kan, vilket oftast inte är allför mycket. Sista rushen mot den sista samlingen innan övningens avslut var pee and poo.
Inom mig sjöng lena PH på repeat om hur ont det gör och kräkset dallrade runt i strupen. Dessutom är jag inte i så jävla god kondition efter närmare sex veckor stillastående. Det är inte helt utan att man känner sig kass.
MEN HÖRRNI, det här är att klaga, så jag lämnar det.
Soldaterinran och korum i den iskalla oktobersolen var minnesvärt. Allra mest minnesvärt var läsken och chokladkakan man fick sig tilldelad. God som jag är gav jag bort min till bättre behövande och fick ett par små tårar i ögonen (återigen; proud mama-moment) över grabbarnas humör.
Väl hemma igen, efter en lurig återresa, var stämmningen bättre än någonsin. Enligt mitt tycke. Aldrig har så få ätit så mycket, så snabbt. Och en pizza på det. Det var vackert att se.
Veckans hjälte torde vara Håkansson som pungade ut med närmare tre miljarder kronor till övriga i plutonen för att vi skulle kunna beställa.
Love love love. Livet vore fattigt utan pojkarna på 2.FBS.
I övrigt fick jag delta i en intervju med ljt Nilsson från 1.fbs ang. relationer mellan befäl och värnpliktiga. Så snart jag fått ta del av den återkommer jag närmare om vad som sas och inte. Det mest intressanta var diskussionen jag hade med Ktn under en återresa till F21. Men den orkar jag inte gå in vidare på. Vi hade skilda åsikter om det iallafall. Väldigt, väldigt skilda åsikter. det var KKK vs. Zimbabwe, motsvarande. (aah, motsvarande.)
Och PMS, alltid ett uppskattat ämne att skriva om. Det är svårt att märka av de reguljära smärtorna eftersom jag likt förbannat har ont 24/7.
Å andra sidan har jag märkt av de psykiska förändringar hormonjävlarna envisas med att framkalla. Såhär i efterhand är det så jävla roligt. Eller snarare tragikomiskt. Eller ganska hemskt. Bara.
Var bland annat ett möte med pv-konsulenten från att lämna F21 for good. ENDAST för att jag var så jävla emo och tyckte mig vara mindre värd än allt och alla. Att varje månad oroa sig i förväg vad jag ska få för mig under mina premenstruella störningar hör inte till den rosa och gosiga sidan av livet.
Den lite mer komiska sidan av månadens PMS var den intensiva attraktionen till manliga män. Nivet, skogshuggarstoramusklerskäggstubbmanligmanligmanligsåinnihelvete-typen.
Tjenarealkolistenpåsystemebolagetsutförsäljning, typ. Det hade vart en helt annan femma om jag vart på balettläger, då hade problemen vart omärkbara.
Men vafan, i lumpen?! Haha, vad halvroligt och lite sorgligt det är. Kom på mig själv att sitta och dreggla i matsalen, påkommen av offret för mina fantasier höll jag på att spilla ut allt the i knäet på mig själv och började lite för uppenbart hetsigt att återgå att skyffla i mig maten. Knallröd i ansiktet. hahahahaha.
(Viktigt att understryka är att det finns tre verioner av mig själv; När jag är full, när jag har PMS och när jag är vanlig.)
Jag är inte heller den typen av man som ställer mig och runkar bort besvären i duschen. För det första är det svårt att runka utan penis, för det andra skulle det aldrig falla mig in att ... göra motsvarande.
Över huvud taget. Inte där, inte då, inte så.
Väl hemma så förbannar jag att Mats är död. (VILA I FRID, KANINJÄVEL!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!)
Man får göra så gott man kan; lägga benen i kors och dreggla så omärkbart som möjligt.
HA-HA-HA.
(det här en av alla de förhatliga sidor som tidigare existerat i det tysta. Ingen har märkt av dem. jag har aldrig talat om det annat än då jag är snorfull med chicksen på hemmaplan. Helt plötsligt kan jag tala öppet om bajs, onani och .. sånt. Fuck it.Men det bjuder jag på. Hejvilt, tydligen.)
En dryg vecka, sedan är det jag och grabbarna som bring sexy back to Umeå. Yippy kay yey brother tucker.
Det är med blandade känslor jag ser fram emot att låta de bästa av två världar: grabbarna från den gröna, flickorna från den rosa, beblanda sig med varandra.
Kan iofs inte bli annat än en hit bortsett från att jag kommer att klassas som schizofren for the rest of my life.
nåväl. nu är det dags att bege sig mot luleå och en veckan intensiv exercis inför högvakten. BOOYAH!
Puss!
toxicated
Ännu några veckor har gått av livet i lumpen, vilka har varit, om möjligt, än mer händelserika än tidigare.
Blev sjukskriven en vecka för något som titulerades 'no biggie'.
Jag hade väldigt ont på ett ställe som inte riktigt existerar i den testosteronstinna vardagen jag lever i, vilket förstås komlicerade det hela ytterligare. Tacka vet jag de andra värnpliktiga brudarnas reaktioner kontra grabbarna på plutonen.
Mina grabbar: 'Jaha. Oj. Jobbigt?'
Brudarna: ' IIh! Ahh! Ohh! Shit! Fan, vad jobbigt. Alltså.. aaaoohhh..' osv.
Men grabbarna har tagit väl hand om mig, bristen på förståelse vad det handlar om till trots. Det gör de alltid.
Drog hem och missade skjutveckan på junkön, vilket jag inte var så jättebesviken över I OCH FÖR SIG. Men ändå; jag hade behövt spendera mer tid med min AK (fan, jag måste hitta ett namn till honom snarast.), fått prova på lite automatels och springa omkring med bildförstärkaren.
Men vatusan, jag fick sova så länge att grabbarna åt middag när jag ringde och sa godmorgon.
Chillade lös to the maximum i umeå, vilhelmina och hos Mormor och morfar.
Återvände utan några skillnader i kropp och själ (vilket jag återkommer till senare).
Det var förvisso UGL-utb den veckan vilket innebar att vi var civila hela veckan, dock med ett outtalat permisförbud.
Det var en stor vecka, i alla möjliga bemärkelser. Hade förhoppningen att enbart få hänga med gruppcheferna från plutonen eftersom jag saknat dem en hel vecka, men ist blandades vi hejvilt mellan alla plutoner.
Jag fick åtminstone med mig Jan-darling, vilket jag är väldigt tacksam för. (Allt var på first-name-basis den veckan. Intimt och härligt.)
Men hör nu detta; hade inget emot att beblanda mig med bevpluttar, klargare, uhare och allt vad det är. Riktigt sköna och olikfärgade människor. (Nu menar jag inte färgen på hud, hår och naglar. Jag menar förstås färgen på SDI-triangeln. Här ger jag ingen utveckling. Ni får punga ut med 20 laxar och gå kursen själva om ni vill veta.)
Vi diskuterade, presenterade, kände, tyckte och tänkte och utvecklade oss själva och gruppen.
Innan veckans slut hade gruppen tagit sig genom alla faser och utvecklats fint och bra och jag fick med mig ett par nya favoriter.
Föregående helg var trist då 'no biggie' helt plötsligt expanderade och blev 'a pretty darn big biggie'.
Har under veckan besökt specialister och läkare och sköterskor och araber och fått remisser och piller och varningar och allt vafan det är.
Ont det gör ont, både fysiskt och psykiskt. Nu måste man göra val och bestämma sig och bita ihop och fundera och fatta beslut man inte kan fatta.
Trist inslag i krigets vardag, det där med skador.
Vad som än händer så är det överlevnadsvecka nästa vecka, vilken ingen ser fram emot.
I onsdags hade vi ett förberedande överlevnadsdygn då vi åtminstone fick middag. Men att sova på en hög granris och försöka göra upp en eld i becksvart mörker med åtskilliga hundra meter till närmsta granne var.. inte så skoj.
Dessutom lite för många minusgrader för att blodet skulle orka ut till armar, ben och ansikte.
Kapitulerade kring tolvsnåret och snubblade genom skogen till närmsta granne och veckans största hjälte; Räisänen. Ett par uppvärmda stenar uppplockade vedhögar och timmar senare kunde jag nästan somna.
Vi överlevde allihop iallafall.
Hur det går nästa vecka återstår att se. Jag och mina infektioner på väl valda delar av kroppen skall sova inomhus på order av kapten Hofslagare. Känns lite både och.
Jag kommer nog inte att vara underbarast och älskad av alla då grabbarna får lov att skeda under bar himmel på frostbitet blåbärsris. Å andra sidan är jag faktiskt inte beredd att offra det sista kvinnliga min kropp besitter bara för att försöka överleva en vecka skogen för att få ett märke att sy fast på M90n.
Nepp.
Och kära vänner! jag vill att tiden skall rusa iväg litet, till den 26 oktober. Då hänger en stor del av grabbarna med mig till umeå.
!"#¤%&/()=(/%&¤¤###¤##%¤#%¤/&%#& vad roligttttttttttttt.
Nu är det inte länge innan bussen går. Tredje försöket idag att försöka ta sig hem till vilhelmina.
Det är inte helt utan att man har velat mörda. ORKA MISSA TVÅ BUSSAR PÅ EN DAG?! Så jävla meningslöst.
Jag får åtminstone träffa familjen ett tag. OCH LINNEA!
sweet.
Nu ska jag... facebooka.
Blev sjukskriven en vecka för något som titulerades 'no biggie'.
Jag hade väldigt ont på ett ställe som inte riktigt existerar i den testosteronstinna vardagen jag lever i, vilket förstås komlicerade det hela ytterligare. Tacka vet jag de andra värnpliktiga brudarnas reaktioner kontra grabbarna på plutonen.
Mina grabbar: 'Jaha. Oj. Jobbigt?'
Brudarna: ' IIh! Ahh! Ohh! Shit! Fan, vad jobbigt. Alltså.. aaaoohhh..' osv.
Men grabbarna har tagit väl hand om mig, bristen på förståelse vad det handlar om till trots. Det gör de alltid.
Drog hem och missade skjutveckan på junkön, vilket jag inte var så jättebesviken över I OCH FÖR SIG. Men ändå; jag hade behövt spendera mer tid med min AK (fan, jag måste hitta ett namn till honom snarast.), fått prova på lite automatels och springa omkring med bildförstärkaren.
Men vatusan, jag fick sova så länge att grabbarna åt middag när jag ringde och sa godmorgon.
Chillade lös to the maximum i umeå, vilhelmina och hos Mormor och morfar.
Återvände utan några skillnader i kropp och själ (vilket jag återkommer till senare).
Det var förvisso UGL-utb den veckan vilket innebar att vi var civila hela veckan, dock med ett outtalat permisförbud.
Det var en stor vecka, i alla möjliga bemärkelser. Hade förhoppningen att enbart få hänga med gruppcheferna från plutonen eftersom jag saknat dem en hel vecka, men ist blandades vi hejvilt mellan alla plutoner.
Jag fick åtminstone med mig Jan-darling, vilket jag är väldigt tacksam för. (Allt var på first-name-basis den veckan. Intimt och härligt.)
Men hör nu detta; hade inget emot att beblanda mig med bevpluttar, klargare, uhare och allt vad det är. Riktigt sköna och olikfärgade människor. (Nu menar jag inte färgen på hud, hår och naglar. Jag menar förstås färgen på SDI-triangeln. Här ger jag ingen utveckling. Ni får punga ut med 20 laxar och gå kursen själva om ni vill veta.)
Vi diskuterade, presenterade, kände, tyckte och tänkte och utvecklade oss själva och gruppen.
Innan veckans slut hade gruppen tagit sig genom alla faser och utvecklats fint och bra och jag fick med mig ett par nya favoriter.
Föregående helg var trist då 'no biggie' helt plötsligt expanderade och blev 'a pretty darn big biggie'.
Har under veckan besökt specialister och läkare och sköterskor och araber och fått remisser och piller och varningar och allt vafan det är.
Ont det gör ont, både fysiskt och psykiskt. Nu måste man göra val och bestämma sig och bita ihop och fundera och fatta beslut man inte kan fatta.
Trist inslag i krigets vardag, det där med skador.
Vad som än händer så är det överlevnadsvecka nästa vecka, vilken ingen ser fram emot.
I onsdags hade vi ett förberedande överlevnadsdygn då vi åtminstone fick middag. Men att sova på en hög granris och försöka göra upp en eld i becksvart mörker med åtskilliga hundra meter till närmsta granne var.. inte så skoj.
Dessutom lite för många minusgrader för att blodet skulle orka ut till armar, ben och ansikte.
Kapitulerade kring tolvsnåret och snubblade genom skogen till närmsta granne och veckans största hjälte; Räisänen. Ett par uppvärmda stenar uppplockade vedhögar och timmar senare kunde jag nästan somna.
Vi överlevde allihop iallafall.
Hur det går nästa vecka återstår att se. Jag och mina infektioner på väl valda delar av kroppen skall sova inomhus på order av kapten Hofslagare. Känns lite både och.
Jag kommer nog inte att vara underbarast och älskad av alla då grabbarna får lov att skeda under bar himmel på frostbitet blåbärsris. Å andra sidan är jag faktiskt inte beredd att offra det sista kvinnliga min kropp besitter bara för att försöka överleva en vecka skogen för att få ett märke att sy fast på M90n.
Nepp.
Och kära vänner! jag vill att tiden skall rusa iväg litet, till den 26 oktober. Då hänger en stor del av grabbarna med mig till umeå.
!"#¤%&/()=(/%&¤¤###¤##%¤#%¤/&%#& vad roligttttttttttttt.
Nu är det inte länge innan bussen går. Tredje försöket idag att försöka ta sig hem till vilhelmina.
Det är inte helt utan att man har velat mörda. ORKA MISSA TVÅ BUSSAR PÅ EN DAG?! Så jävla meningslöst.
Jag får åtminstone träffa familjen ett tag. OCH LINNEA!
sweet.
Nu ska jag... facebooka.