how am i doing
Till något över huvud taget. Allt ska bort.
Kuk, vad dåligt humör jag är på!!!!!!!!!!
Jag vill att Jesper ska komma hem, att regeringen ska besluta att lägga ner hela försvarsmaktens verksamhet och att världen ska gå under och att hela jordens befolkning ska slaktas. Av mig.
Jag är så förbannat, pissigt jävla sur på Kpt. Cp och Lt. Kukhuvud. Ännu mer irriterad blir jag på att de vräker ur sig massa jävla idiotiska saker som om de vore 15 år. Men mest irriterad blir jag på att om jag mot all förmodan skulle få möjlighet att ifrågasätta dem så viftas det bort. Så förbannat jävla idiotisk, diskriminerande och jävla äckligt fucked up.
Jag är så less på att prata om lumpen; gör den själva om ni vill veta vad det handlar om. Man lär sig döda människor.
Jag är så arg på min kropp för att den håller på att ge upp.
Jag är less på att inte kunna umgås med mina vänner och less på att ha gröna kläder och bära omkring på ett vapen och stressa och vara sämst. Jag är less på ALLT.
Jag är så less på att vara irriterad och less och aldrig riktigt få säga vad man tycker utan att bli överkörd. Jag är less på att vara en underskattad minoritet som förväntas vara sämst. Jag är less på att jag inte får ha mens och inte få grina utan att vara en jävla tönt.
Jag är less på att man måste lägga alla sina principer åt sidan och att allt man tror på behandlas med noll jävla respekt och ingenting. Jag är less på att man måste ursäkta sig för att man tycker som man tycker, för annars är man en bitter jävla feministfitta som har hemliga manshatarklubbar och sitter med i F! och smider planer på hur man ska utrota alla män. Jag är less att man hela tiden påminns om att man är en tjej och att det inte är riktigt lika bra, förutom om det handlar om att bli knullad, i alla bemärkelser.
Jag är less på att inte kunna ta en paus och jag är så jävla less på att jag känner såhär, för det gör jag inte egentligen. Tror jag.
Kanske känns det bättre i morgon. Inplanerad Umeå-resa om nu inte allt återigen fuckar upp sig.
Syster kommer. Shape-up väntar på mig. Vinet är välkylt. Jag ska ta över umeånatten och dansa mig svettigare än man blir i kroppskyddet efter en heldag i 27-gradig värme.
All we can do is keep breathing.
love madly
Om krig och vapen och kärlek och sex och vänner och grabbar och befäl och ambulanser och bomber och min livmoder och träning och fester och sånger och djur och mat och barn och öl och snus och tanter och flygplan och hemligheter och batonger och slagsmål och sånt. Ni vet.
Men det skulle bli en hel bok om jag öste ur mig allt jag är med om, så jag låter bli.
Låter helt enkelt bli att reflektera över dåtid och gör ist en kort sammanfattning av nutiden.
En ledig vecka, som räddar hela min framtid.
En dag till på F21 och jag hade brutit ihop. Fysiskt, psykiskt, uppe, nere, inne, ute. Överallt. Hela tiden.
Inget ont mot grabbarna; de är grönare än skogarna och guldigare än guldet, men att ha ont i livmodern och sedan försöka göra sig förstådd bland 36 grabbar är lite halvknivigt.
Det finns vissa mensexperter, for sure, och det är jag evigt tacksamma för. (Ni mödrar och flickvänner som lär era söner och pojkvänner om mens; Keep up the good work!)
Det är stundtals riktigt, jävla pissigt att vara ensam tjej. Inte alltid, snarare sällan. Men att få ha en och annan brud man kunde få snacka med skulle inte sitta helt fel.
NVK i all ära, men där blir det oftast samma höhö-stämmning som annars. 'Vår pluton har gjort det!'
Ah, men vi gjorde det!'
'Men viråå! Vi gjorde så!'
Heja heja, brudar. Jag berundrar och uppskattar er så otroligt, men jag vi inte get together och vara tjejer?
Å andra sidan så tar grabbarna jävligt bra hand om mig. De blir irriterade på mig då jag inte kan ta mig upp på morgonen för att nerver är i kläm och livmodern försöker döda mig om jag rör mig. Men de hade blivit mint lika irriterade om nån av grabbarna hade pungvärk/motsvarande och heller inte kunde ta sig upp.
Jag har 36 livvakter om jag går på krogen och jag hoppas de är lika stolta över mig som jag är över dem.
(Jag är ju förövrigt coolast på F21 eftersom jag rakade huvudet. höhö! Coolast och minst kvinlig, men what the heck!?
Glas är snyggast, tätt följd av Jonssson. R3 brudarna är något alla villl ha. Likaså Stofkoper på UH. Och Landhage på bevplut, som alltid är roligt att säga. Bevplutt. heheheheheheh).
Lumpen. Det är inte som allt annat. Man får se saker man inte vill se och höra saker man inte vill höra.
Det är påhälsningar i duschen och det är genitala helikoptrar och det är sex och fittor och knulla och bröst och brudar och avgaser och könsord och krigsfilmer och runka i fält och på toan och i duschen och muskler jag aldrig kan få och prestationsångest och brist på förståelse.
Samtidigt som de är mina bästa vänner och jag känner redan nu att man hittat vänner för livet. Min pluton är min familj och jag älskar dem allihopa; alla fel och brister och sjuka vanor. Vi tar hand om varandra och det är verkligen en för alla, alla för en; ärligare än jag någonsin tidigare uppplevt det.
orkar man inte så kommer en hjälte och tar din AK5 tills du hittat tillbaka till verkligheten. Orkar du bara 20 armhävningar orkar man 10 till då alla grabbar står och hejar på.
Vi bråkar och vi blir ovänner i tid och otid, och nästa dag är vi där igen, tillsammans för att LÖSA UPPGIFTEN.
Det går inte att förklara genemskapen och kanske KVINNOFIERAR jag den alldeles för mkt för att det ska vara lite ädelt som det faktiskt är.
Who gives a shit; jag är ju tjej, även om de (och jag) glömmer bort det ibland.
Jag bröt ihop en kväll; hur kvinnligt som helst.
Grey's Anatomys säsongspremiär på 5an vilken jag såklart ville se. I drygt två månader har vi kollat krigsfilmer och motorprogram på discovery. In dundrade någon och förnekade mig chansen att för en gångs skull vara den tjej jag är; jag ville titta på greys och grina till alla sorger jag slipper uppleva.
Istället bryter jag iihop och dundrar; MEN JAG VILL SEEEE GREEEYS! JAG VILLL INTE VAAA HÄÄÄÄR! JAG VILL MÅLA NAGLARNA OCH DRICKA VIN OCH HA HÖGKLACKADE SKOOOOR! sen tårar. Ingen man klarar av den otroliga kvantiteten tårar som forsade ur mig.
Så de lämnade mig och greys (TACK GRABBAR)
Och kvar med mig stannade min hjälte och grät tillsammans me mig till de sorliga scenerna av Grey's Anatomy.
Min Hjälte, min Jesper, mitt allt.
Det är svårbeskrivet. Lite skrämmande. Ojämförbart med allt jag tidigare upplevt.
Det är så mycket större än allt jag tidigare trott mig veta. Det är så mycket att det är svårt att ta in.
Alla sekunder, och ögonblicken där emellan sekunderna. Varje natt, varje morgon, varje dag.
Det är du, min älskade, älskade Jesper. Det är du, allt som är du. Varje timme och minut av ditt liv. Jag önskar jag var där, alla sekunder av ditt liv. Allt som varit och allt som komma skall.
Du gör mig så otroligt jävla, underbart lycklig. Och jag älskar dig, mer än vad som går att berskriva.
-v- Närvarande; 20: Ulriksson, Vikander, Olausson, Håkansson, Hedin, Linqvist, Räisänen, Karlsson, Lein, Sahlin, ZackrissonTinnsten, Myleus, Knutsson, Kaponen, Palmfjord, Frohde, Wannenberg, Mayorca.
(frånvarande 17, Ligger på logementet och lökar: Granström, Antfolk, Wittenström, Espwall, Zetterlund, Nilsson, Nilsson, Nilsson, Karlsson, Karlsson, Östlin, Nordin, Forsberg, Zackolski, Modig, Eriksson, Bergman) -v-
OCH JAG.
Tack grabbar, för ungefär allt och ingenting egentligen. Mest bara för att ni är ni.
when you try your best
AH TJA.
Insåg för ett par minuter sedan att sex veckor redan gått; 1½ månad med andra ord. Det är rätt mycket men ändå rätt lite så jag vet faktiskt inte hur jag ska förhålla mig till det.
Å ena sida känns det ju faktiskt som om det gått åtminstone en 20-25 år av värnplikten, å andra sidan så kan man inte ett skit egentligen. Glider jag förbi kapten på mina vandringar mellan matsalen och kasern är jag fortfarande lika tafatt som första veckan. Ett nervöst 'god.. eh.. lunch(?)..eller nåt Kapten' lyckas jag klämma fram emellanåt och då är det ändå alltid fel.
Hur som helst. Jag kan iaf skjuta ihjäl någon om jag behagar och det är ju huvudsaken, tydligen.
Vår pluton, den bästa plutonen (2. FBS blablabla) har skjutit mest av alla och är bäst av alla och inga nyheter där.
Vi älskar varandra så vi börjar hata varandra och jag har brunnit av åtminstone 3 ggr offentligt. Känns skönt att ha lämnat stadiet då man inte riktigt vågade säga ifrån för att allt var så jävla nytt och alla var tvugna att älska varandra.
well oh well.
Första fältveckan avklarad och de flesta överlevde. nästan.
Vi sprängde saker och Brännvall blev än mer älskad än han tidigare var. Vi blir som 3-åriga småpojkar som får öppna en julklapp med den senaste radiostyrda hummern på julafton varje gång han öppnar käften och berättar en av alla sina kick-ass-stories om än det ena, än det andra. Brännvall är vår fader (vårt lilla hemliga slagord).
Bäst hittills var HVO nu i fredags.
'Jag har tyvärr inga visdomsord att komma med för helgen.. förutom en sak'
låååååång tystnad. lång,spänd tystnad. Alla stod som på nålar. Brännvalls visdomsord är obetalbara.
'Ha inte sex...'
alla skrattade lite nervöst. Hela plutonen hade mentalt stånd efter en vecka i fält och grav längtan efter flickvänner och kvart-i-tvåragg.
'..med djur.'
fniss fniss.
Jag har ny frisyr. Den är kal, den är kall, den är manlig.
Har då och då övervägt att även raka av mig brösten men insett begränsningarna i min och plutonens nyvunna livräddningskunskaper, så det får vänta tills ytterligare utbildning ges.
Jag kan tänka mig att morfin kan behövas. I mängder. Så brösten får stanna, till allas förtjusning.
Vad annars? Skjut och sprängvecka; alla hade som sagt stånd 24/7. sjukvårdsutb. ingen hade stånd. Mina muskler tar mer och mer plats ikläderna. Kvinnligheten rinner av mig för varje dush jag tar i det olåsta duschrummet på logementet och grabbarna är fortfarnade GANSKA underbara. Jag trivs fortfarande. Alla på plutonen delar morgonångesten a la EMO deluxe mayor så man behöver aldrig känna sig ensam.
(.....)
Vill inte låta er tor att jag veknat i all min manliga glans, men jag måste tillägga att då och då så dör man lite inombords och låter det lilla kvarvarande av den kvinnan som finns kvar i mig lysa igenom. Måndagsfysen tillexempel. Det går inte att sticka under stolen med att man faktiskt är fysiskt efter bara för att man är kvinna. och det stör mig så förbbannat mycket. Vill så o-gärna tycka att det ska vara ett nederlag att ha livmoder. What to do?
Irriterande två är att det verkligen inte går att smöra till sig bra betyg i lumpen, som det gick i skolan. Är man dålig så är man. Livet är orättvist, blablabla.
Jag HATAR att det inte går att mygla till sig .. vad det nuy är jag vill ha.
Muskler.
Kondition a la Palmfjord.
Jävlaranamma a la Brännvall (förstås!)
och så vidare, och så vidare.
Men men, däremellan nederlag, morgonångest och svett, bajs (alltså bajset! En historia för sig själv! Helt sinnessjukt så mycket bajs det snackas. Bokstavligt talat.) och tårar älskar jag det. Lumpen alltså. Och jag vidhåller att det är det bästa beslutet jag tagit i mitt liv. TYP.
Att bita ihop innebär inte att det gör lite småont i kindtänderna. Att bita ihop innebär attt kindtänderna krossas och att man nöter ut tandköttet därefter.
Att vara trött innebär inte att man vill lägga sig och sova. Att vara trött innebär att man slår sig själv på käften och äter upp en gran eller vafan som helst och kör vidare tills man somnar då man pringer omkring och övar eldställningar.
Begränsningar finns inte då man jämför med det tidigare livet, numer kallat det 'civila livet'. (som dessutom är gravt underskattat och töntstämplat.)
Sen så, för att morfa mig själv från grönt till rosa på 0,25 sekunder, så är jag den allra, allra gladaste hästen i alla hagarna på jorden. Till allas, allra minst min egen, stora förvåning (eller whatever?) så dök det upp någon i samma kläder som alla andra (och med alla andra så menar jag alla andra som i den enda verklighet jag nu känner till; dvs. den lite grönare världen) som visade sig vara lite större än allt.
Jävligt otippat, sjukt oväntat, förbannat bra.
Offociellt känd som Knutsson, för mig som Jesper (alternativt handsome, gorgeous, baby och sånt där ni veeet.. hihihIHihi)
Skulle väl egentligen vilja skriva en hel bok om hur hela världen blir lite bättre, om hur himelen blir blåare och solen varmare och gräset grönare och allt vad det nu kan vara. Men jag har inte kraft nog att göra det och ni har heller inte så mycket med det att göra. Men jag kan avslöja att han är mitt allt, mitt liv, min, stora, stora, obegränsade kärlek.
Lite speciellt (lite halvtöntigt ordval. Skiter jag i.) är det att 6 veckor kan vara lite för er CIVILA och att ni kanske med skepcis ser på detta, medan det för oss soldater (HÖHÖ) är fullt normalt (men ändå absolut inte normalt för att det ändå jävligt sällsynt?)
osihgfoiadhflk jag vet inte var jag vill komma.
Lyckligare än på länge är jag, hur som helst. Av flera anledningar. Men Jesper är den största.
Hur mår ni?