i'm about to screw you over big time
Lever musiklivet nu i dagarna av ledighet. En liten, i det närmsta omärkbar flykt för omgivningen, från den lite turbulenta vardagen.
Jag börjar komma till ro med besluten jag egentligen inte hade något val att ta. Ser möjligheter istället för svårigheter, allt i enlighet med somdetskavara-reglerna för 'sånna' som jag.
Vad man tyckt sig veta och accepterat om orättvisor har återigen överbevisats. Lite kissigt känns det att man måste bli åttio år i tjugoårsåldern, då man ändå genomlevt några av de större orättvisorna already. What to do? Man vill ju heller inte bli alltför morbid och börja kontakta de vänner man hade då man var tre år gammal, bara för att.
Allt ska ju bli bra, det har jag både lovat mig själv och andra.
Det fina är väl de omprioriteringar man tvingats göra; man inser på ett ungefär vad som känns viktigt.
Det svåra är att tillämpa vad man 'lärt sig'. Mycket för att jag inte tar det riktigt på allvar än. Mycket för att jag febrilt försöker övertyga mig om det ofarliga i hela situationen.
För situation är just vad det är.
Jag skulle kunna anropa det på radion 'From Mike Kilo. I got a situation. Over and Out.'
Fast varför skulle jag göra det? RADIODICIPLIN FFS!?
Äsch. Bit ihop, bit tillbaka.
Helgen är i antågande och flertalet girlfriends + Vikander (hahaha, åh. Det blir fint) ska get together och ta över Umeå.
Visst hade det vart trevligt att vara i Sthlm tillsammans med grabbarna, men gemenskap med mina brudar har låtit vänta på sig nog länge.
Vi ska på shape och shake our wellshaped booties all night long i nyinköpta, overpriced gowns.
Yippy kay yey.
Har hittat sköna alternativ till orginalen:
Jenny Owen Youngs - Hot in here
MoZella - Irreplaceble
Robyn - Cobrastyle
Jag börjar komma till ro med besluten jag egentligen inte hade något val att ta. Ser möjligheter istället för svårigheter, allt i enlighet med somdetskavara-reglerna för 'sånna' som jag.
Vad man tyckt sig veta och accepterat om orättvisor har återigen överbevisats. Lite kissigt känns det att man måste bli åttio år i tjugoårsåldern, då man ändå genomlevt några av de större orättvisorna already. What to do? Man vill ju heller inte bli alltför morbid och börja kontakta de vänner man hade då man var tre år gammal, bara för att.
Allt ska ju bli bra, det har jag både lovat mig själv och andra.
Det fina är väl de omprioriteringar man tvingats göra; man inser på ett ungefär vad som känns viktigt.
Det svåra är att tillämpa vad man 'lärt sig'. Mycket för att jag inte tar det riktigt på allvar än. Mycket för att jag febrilt försöker övertyga mig om det ofarliga i hela situationen.
För situation är just vad det är.
Jag skulle kunna anropa det på radion 'From Mike Kilo. I got a situation. Over and Out.'
Fast varför skulle jag göra det? RADIODICIPLIN FFS!?
Äsch. Bit ihop, bit tillbaka.
Helgen är i antågande och flertalet girlfriends + Vikander (hahaha, åh. Det blir fint) ska get together och ta över Umeå.
Visst hade det vart trevligt att vara i Sthlm tillsammans med grabbarna, men gemenskap med mina brudar har låtit vänta på sig nog länge.
Vi ska på shape och shake our wellshaped booties all night long i nyinköpta, overpriced gowns.
Yippy kay yey.
Har hittat sköna alternativ till orginalen:
Jenny Owen Youngs - Hot in here
MoZella - Irreplaceble
Robyn - Cobrastyle
Nuttin' can stop me but divine intervention
Oj.
Det lilla och till synes betydelselösa ordet rymmer så fruktansvärt mycket betydelse, då jag låter det sammanfatta de tre veckorna av högvakten.
Oj.
Känner mig mer eller mindre jet-lagad efter hemkomsten. Omställningen från högvakt till civil är inte att leka med.
Landade, i fler än en bemärkelse, igår.
Den lite för välbekanta känslan av absolute nothingness som infann med ens att planet lättade från marken på arlanda tills dess att vi landade på Sagadal, vill inte riktigt lämna kroppen. På detta ligger separationsångesten och skaver ytterligare. Lager-på-lager-principen går visst att tillämpa lite varstans.
Väl hemma (som förövrigt kändes överraskande mycket 'hemma' för att inte vara hemma.) då jag väntade mig att de gångna veckornas pee and poo skulle rinna av som vatten på en gås, attackerade intrycken man rationaliserat bort av ren överlevnadsstratergi istället för att lägga sig till ro i minnesbanken.
hwoff.
Av allt som hänt är det dock av störst vikt vad som inte hänt. Det är reaktioner och reflektioner som uteblivit. Det jag av pur rädsla inte vägat närma mig mer än vad som, i guess, är nödvändigt. Hemma i mammapappasysterbror-tryggheten där nothin' can touch me, känns det lättare. Dock också nödvändigt; en spännande kombination.
Fortfarande har jag svårt att reagera som sig bör och joina den till namnet morbia klubben. Det kanske kommer. Som en käftsmäll.
Vad som hållit mig flytande och bortvänd från inåtvändheten är vad som drabbat alla andra. Det är lite moraliskt fel att säga att jag känner mig tacksam till de problem som uppstått i vår högvaktsbubbla, men så är faktiskt fallet.
Dock är jag inte tacksam att det drabbat just Dem.
Kunde jag skulle jag skydda dem från allt som inte är rosabubblande härligt och av de högre makterna utsett till livets härligheter.
Orättvisor är inget jag önskar någon, och allra minst de jag oförklarligt älskar så förbannat mycket.
Mer konkret kåseri om högvaktsveckorna orkar jag inte bjuppa på.
Grabbarna betyder mer än någonsin och dit hör förstås Glas, Jonsson och Engström också.
Nu tänker jag ta mig ett glas vin och lägga mig i badet.
Jenny Owen Young - Hot in Here
Det lilla och till synes betydelselösa ordet rymmer så fruktansvärt mycket betydelse, då jag låter det sammanfatta de tre veckorna av högvakten.
Oj.
Känner mig mer eller mindre jet-lagad efter hemkomsten. Omställningen från högvakt till civil är inte att leka med.
Landade, i fler än en bemärkelse, igår.
Den lite för välbekanta känslan av absolute nothingness som infann med ens att planet lättade från marken på arlanda tills dess att vi landade på Sagadal, vill inte riktigt lämna kroppen. På detta ligger separationsångesten och skaver ytterligare. Lager-på-lager-principen går visst att tillämpa lite varstans.
Väl hemma (som förövrigt kändes överraskande mycket 'hemma' för att inte vara hemma.) då jag väntade mig att de gångna veckornas pee and poo skulle rinna av som vatten på en gås, attackerade intrycken man rationaliserat bort av ren överlevnadsstratergi istället för att lägga sig till ro i minnesbanken.
hwoff.
Av allt som hänt är det dock av störst vikt vad som inte hänt. Det är reaktioner och reflektioner som uteblivit. Det jag av pur rädsla inte vägat närma mig mer än vad som, i guess, är nödvändigt. Hemma i mammapappasysterbror-tryggheten där nothin' can touch me, känns det lättare. Dock också nödvändigt; en spännande kombination.
Fortfarande har jag svårt att reagera som sig bör och joina den till namnet morbia klubben. Det kanske kommer. Som en käftsmäll.
Vad som hållit mig flytande och bortvänd från inåtvändheten är vad som drabbat alla andra. Det är lite moraliskt fel att säga att jag känner mig tacksam till de problem som uppstått i vår högvaktsbubbla, men så är faktiskt fallet.
Dock är jag inte tacksam att det drabbat just Dem.
Kunde jag skulle jag skydda dem från allt som inte är rosabubblande härligt och av de högre makterna utsett till livets härligheter.
Orättvisor är inget jag önskar någon, och allra minst de jag oförklarligt älskar så förbannat mycket.
Mer konkret kåseri om högvaktsveckorna orkar jag inte bjuppa på.
Grabbarna betyder mer än någonsin och dit hör förstås Glas, Jonsson och Engström också.
Nu tänker jag ta mig ett glas vin och lägga mig i badet.
Jenny Owen Young - Hot in Here
Places of dispair
Jag vill åka hem nu. Hem till mamma och pappa och vanligheten, enkelheten, det civila livet. Bort från vad som skulle kunna vara dokusåpornas dokusåpa.
Allt känns infekterat, instängt och plastigt. Intepåriktigt riktigt. Jag till andas lite frisk luft, slippa vara bikten; om än jag uppskattar förtroendet. Vore skönt att få filtrera of my own (jag vet att det är lite av en dödssynd att jämföra problem, men jag gör det ändå.) och slippa de i mina ögon och öron stundtals triviala problemen som härjar.
Allt känns infekterat, instängt och plastigt. Intepåriktigt riktigt. Jag till andas lite frisk luft, slippa vara bikten; om än jag uppskattar förtroendet. Vore skönt att få filtrera of my own (jag vet att det är lite av en dödssynd att jämföra problem, men jag gör det ändå.) och slippa de i mina ögon och öron stundtals triviala problemen som härjar.
My love
Ett par backstreetboys-crushes, tårar i kronans örngott, timmar i viktor erik, japaner, danser, födelsedagskalas, sms, teckningar, trafikstockningar, snöoväder, kungligheter, kilon, bastukvällar, öl, hyllningar, missförstånd, kärleksförklaringar, pojkar i flottan och postavlösningar senare är det nu bara två pågångar kvar innan högvakts-muck. Un-fucking-believeble. Och lite sorgligt. Jag har, till skillnad från alla andra trivts som .. Bara fan.
Jag plockar med mig många historier hem. Men nu sömn.
Jag plockar med mig många historier hem. Men nu sömn.
War
Vem orkar utkämpa två krig, samtidigt? Jag ska orka. BOOYAH, yippy kay yey mother fucker osv.
roads
Det här är väldigt långt ifrån vad jag förväntade mig av den 21 daga långa sthlms-vistelsen. Det är långt ifrån vad jag förväntat mig av tiden med låtsaskrig, gröna kläder, pojkiga pojkar och manliga män.
Det har idag variten total omöjlighet att inte stanna upp och försöka förstå, lista ut och hitta lösningar (vilket förstås är en omöjlighet i sig. Att hitta något svar alltså.)
Jag.. tar tag i det sedan. Det är för jävla mycket att reflektera över. Jag är för liten i huvudet. Jag sätter in alla försvarsmekanismer jag kan komma på och dundrar vidare de här två veckorna. Sen får vi se.
Allt blir lättare med pojkarna omkring mig. För de klappar mig på huvudet och säger att allt ska bli bra och jag väljer i detta lite smått utsatta läge att tro på dem.
Det går inte riktigt att på ett rättvist sätt försöka förklara den tacksamhet jag känner gentemot guldklimparna i plutonen som gör att luften blir lättare att andas, solen soligare och fågelkvittret kvittrigare.
För när allt blir såhärsomdetnuturnedouttobe så är det deras förtjänst att man håller sig på benen, sover om natten och vaknar om mornarna.
Big up även för Kpt. Hovis. Och brudarna förstås. Glas, Jonsson och Englund. Fittstimmet här på muskö.
Tacksägelse var inte riktigt allt jag tänkte ägna mig åt denna kväll. Ett par ord om de små äventyren vi hunnit med hittills hade jag tänkt klämma in.
Vi anlände på lördagmorgon, lagom mosiga efter en halvkissig tågresa ner. Delade kupé med en svettig gubbe i nätbrynja som luktade lite för fränt för att man skulle känna sig bekväm i hans närhet. Låg och önskade mig till vagn 20 där övriga plutonskamrater låg och mös.
Mennamenna, är det något man lärt sig i det militära så är det att gilla läget eller göra något åt det. Intefan ska man gnälla inte.
Väl framme packade vi på oss 2-tonspackningen och hivades in i bussar som slussade ut oss hit till Muskö.
Efter inkvartering och lite stök med vitutrustningen blev vi lediga för kvällen och Glas och Englund sprang på en bekant från NVK-konferensen som bjöd med oss på en av deras stora krigarbåtar2000 där vi fick en rundvandring deluxe.
Rätt coolt. Faktiskt.
Kanoner och knappar och hålrum och skärmar och matsalar och tvapparater och allt vad det var. Krigarbåtar är COOLT. Så är det bara.
(Så har jag även gjort en liten undersökning av hunk-faktorn i de olika grenarna inom det militära. I flottan finns det utan tvekan flest hunkar. Folk får tycka vad de vill om kalleanka-dräkten; röjdykare har sexappeal 9876543234567.
I NBG däremot finns inte en enda. Den enda människan som förtjänade en huvudvridning var en söt blond brud som efter en del eftertanke trots allt var jävligt random. Annars bara gubbar. Blä.)
(Underförståss är att flygvapnet är APPSILUTT snyggast. Så klart. Då tänker jag särskilt på 2.fbs, F21)
Nåväl, efter rundvandringen blev det löpning med Glas, Jonsson och Myleus. Det var dumt. Det gjorde förbannat ont. Och som jag nämt tidigare är jag lite för hård att erkänna att det gör ont. Skyller hellre på att jag har dålig kondition. Eller nåt.
Därefter, då man trodde att saker och ting inte kunde bli coolare, sprang jag på Micke Sehlström.
Vad i hela helvete är oddsen?! Ja jävlar i mig, det var kul som bara satan. (sådär. massa svordommar på liten yta ser bra ut ibland.)
Han har gjort värnplikten som bevakning/insats/blablabla här på muskö och gick omkring med plutonskamrater och kollade så allt gick rätt till, så sprang vi på varandra. Bara sådär.
Han fixade och trixade och grejade och donade med befäl of his, så att han kunde ta med mig in på det förbjudna området; IN I BERGET.
Plockade med mig Håkansson, hoppade in i bevakningsbussen och åkte in i berget.
Det är så sjuuuuuuuuuuuuuukt strot. Lika stort som gamla stan, faktiskt.
Vi fick titta på massa båtar i stora .. båtparkeringar. Alltså SJUKT STORA BÅTAR. så fick vi krypa omkring i små gångar och titta på massa portar, och lära oss massa saker om torpeder och massssssooooor bara.
Så lyckades Sehlström lura i oss att vi var inlåsta i berget. Jag orkar inte berätta, men kul varne.
Så alltså var jag väldigt mycket VIP på muskö under lördagen. Först med brudarna på krigarbåt2000, och sen i berget med Sehlström och Håkansson. COOLT! Folk var avundsjuka. Krigsfolk alltså. Jag vet inte hur avundsjuk nån random männisch skulle va?
Söndag var vår lediga dag, och det var shopping med brudarna i storstan. Vi käkade sushi, diskuterade livet och var militära brudar. Bara. Och det är så skönt. Eller skönt och skönt; det är helt underbart jävla fantastiskt.
Det är svårförklarat. Svårförklarat och helt underbart jävla fantastiskt.
Efter lite stros blev det öl. På stockholms kanske allra sunkigaste ställe; Nivå22. (eller nja. Soumibar i väsby leder ligan.)
Men det var roligt det. Vi gillade läget helt enkelt. Vi gillade ölen desto mer. Håhåjaja, vad vi konsumerar öl. Ideligen.
Vi satt, sjöng,skrattade och pratade fylle-allvar. Puss.
OLHJEAFHYGP)(Å#)PIHLREJGY(P Vad jag älskar mina grabbar! Huvvaligen alltså, vad crazyhorse det är att det blir som det blir.
Vill passa på att tillägga att jag har det bäst av alla brudar. Man kanske tror att jag bara sägere för att sägare men NA NAA! det är ett faktum underskrivet av de flesta bruttor på F21.
Det har idag variten total omöjlighet att inte stanna upp och försöka förstå, lista ut och hitta lösningar (vilket förstås är en omöjlighet i sig. Att hitta något svar alltså.)
Jag.. tar tag i det sedan. Det är för jävla mycket att reflektera över. Jag är för liten i huvudet. Jag sätter in alla försvarsmekanismer jag kan komma på och dundrar vidare de här två veckorna. Sen får vi se.
Allt blir lättare med pojkarna omkring mig. För de klappar mig på huvudet och säger att allt ska bli bra och jag väljer i detta lite smått utsatta läge att tro på dem.
Det går inte riktigt att på ett rättvist sätt försöka förklara den tacksamhet jag känner gentemot guldklimparna i plutonen som gör att luften blir lättare att andas, solen soligare och fågelkvittret kvittrigare.
För när allt blir såhärsomdetnuturnedouttobe så är det deras förtjänst att man håller sig på benen, sover om natten och vaknar om mornarna.
Big up även för Kpt. Hovis. Och brudarna förstås. Glas, Jonsson och Englund. Fittstimmet här på muskö.
Tacksägelse var inte riktigt allt jag tänkte ägna mig åt denna kväll. Ett par ord om de små äventyren vi hunnit med hittills hade jag tänkt klämma in.
Vi anlände på lördagmorgon, lagom mosiga efter en halvkissig tågresa ner. Delade kupé med en svettig gubbe i nätbrynja som luktade lite för fränt för att man skulle känna sig bekväm i hans närhet. Låg och önskade mig till vagn 20 där övriga plutonskamrater låg och mös.
Mennamenna, är det något man lärt sig i det militära så är det att gilla läget eller göra något åt det. Intefan ska man gnälla inte.
Väl framme packade vi på oss 2-tonspackningen och hivades in i bussar som slussade ut oss hit till Muskö.
Efter inkvartering och lite stök med vitutrustningen blev vi lediga för kvällen och Glas och Englund sprang på en bekant från NVK-konferensen som bjöd med oss på en av deras stora krigarbåtar2000 där vi fick en rundvandring deluxe.
Rätt coolt. Faktiskt.
Kanoner och knappar och hålrum och skärmar och matsalar och tvapparater och allt vad det var. Krigarbåtar är COOLT. Så är det bara.
(Så har jag även gjort en liten undersökning av hunk-faktorn i de olika grenarna inom det militära. I flottan finns det utan tvekan flest hunkar. Folk får tycka vad de vill om kalleanka-dräkten; röjdykare har sexappeal 9876543234567.
I NBG däremot finns inte en enda. Den enda människan som förtjänade en huvudvridning var en söt blond brud som efter en del eftertanke trots allt var jävligt random. Annars bara gubbar. Blä.)
(Underförståss är att flygvapnet är APPSILUTT snyggast. Så klart. Då tänker jag särskilt på 2.fbs, F21)
Nåväl, efter rundvandringen blev det löpning med Glas, Jonsson och Myleus. Det var dumt. Det gjorde förbannat ont. Och som jag nämt tidigare är jag lite för hård att erkänna att det gör ont. Skyller hellre på att jag har dålig kondition. Eller nåt.
Därefter, då man trodde att saker och ting inte kunde bli coolare, sprang jag på Micke Sehlström.
Vad i hela helvete är oddsen?! Ja jävlar i mig, det var kul som bara satan. (sådär. massa svordommar på liten yta ser bra ut ibland.)
Han har gjort värnplikten som bevakning/insats/blablabla här på muskö och gick omkring med plutonskamrater och kollade så allt gick rätt till, så sprang vi på varandra. Bara sådär.
Han fixade och trixade och grejade och donade med befäl of his, så att han kunde ta med mig in på det förbjudna området; IN I BERGET.
Plockade med mig Håkansson, hoppade in i bevakningsbussen och åkte in i berget.
Det är så sjuuuuuuuuuuuuuukt strot. Lika stort som gamla stan, faktiskt.
Vi fick titta på massa båtar i stora .. båtparkeringar. Alltså SJUKT STORA BÅTAR. så fick vi krypa omkring i små gångar och titta på massa portar, och lära oss massa saker om torpeder och massssssooooor bara.
Så lyckades Sehlström lura i oss att vi var inlåsta i berget. Jag orkar inte berätta, men kul varne.
Så alltså var jag väldigt mycket VIP på muskö under lördagen. Först med brudarna på krigarbåt2000, och sen i berget med Sehlström och Håkansson. COOLT! Folk var avundsjuka. Krigsfolk alltså. Jag vet inte hur avundsjuk nån random männisch skulle va?
Söndag var vår lediga dag, och det var shopping med brudarna i storstan. Vi käkade sushi, diskuterade livet och var militära brudar. Bara. Och det är så skönt. Eller skönt och skönt; det är helt underbart jävla fantastiskt.
Det är svårförklarat. Svårförklarat och helt underbart jävla fantastiskt.
Efter lite stros blev det öl. På stockholms kanske allra sunkigaste ställe; Nivå22. (eller nja. Soumibar i väsby leder ligan.)
Men det var roligt det. Vi gillade läget helt enkelt. Vi gillade ölen desto mer. Håhåjaja, vad vi konsumerar öl. Ideligen.
Vi satt, sjöng,skrattade och pratade fylle-allvar. Puss.
OLHJEAFHYGP)(Å#)PIHLREJGY(P Vad jag älskar mina grabbar! Huvvaligen alltså, vad crazyhorse det är att det blir som det blir.
Vill passa på att tillägga att jag har det bäst av alla brudar. Man kanske tror att jag bara sägere för att sägare men NA NAA! det är ett faktum underskrivet av de flesta bruttor på F21.