mariakarlsson - my name is called religion

Pappa fyller år idag; hurra hurra hurra. 51 år gamal, han är så mycket äldre än mig (tack och lov?).
Where am I när jag är 51? Dessa oundvikliga funderingar. Pathetic!
Förmodligen tar jag mig aldrig upp i den åldern då jag planerar att dö som hjälte när jag räddar något stackars barn i kriget.
Blir jag 51 har jag skägg, en stor vapensamling, hus i 6 olika länder och en libanesisk fru som är volountär. Dessutom hag jag bytt identitet eftersom jag var inblandad i någon härva då försvaret svindlade staten på flera miljarder som jag försökte avslöja. Självklart ville  ett x antal agenter från olika länder döda mig och priset på mitt huvud var högt.
Jag lyckades fly, flera gånger i absolut sista sekunden, med en pistolmynning hotfullt vilandes mot min tinning.
Har förlorat fingrar, ett öga, ett par tår och penis; men vad gör man inte?

Jag kommer aldrig att bli man (vilket jag är mycket glad för, eller?)
(mmmh, könlösheten, var tog den vägen? Var tog den VÄGEN?! Var tog JAG vägen i diskussionen? Var tog allvaret och intresset vägen?
Jag hamnade i mig själv tror jag. Ekot svalde intresse för det mesta, men jag tar nog ton då det krävs. Eller?
Inte fan vet jag. Fuck that, jag krisar. JAG JAG JAG är så myeckt viktigare än världen just nu.) (onödigt lång parentes) (jag är glad att det finns parenteser)

Nej, man blir jag nog aldrig, men efter kvällens dikussioner med mina änglar (ja någonstans måste jag få in mitt vaginiska (hahaha)varande) så vette fan vad som är bra och dåligt.
Eller jo det vet jag; det är sättet vi sätter lables på oss själva och understryker 'skillnaderna'. Enögt.(enögt?)
Länge sedan jag var inne och vandrade i denna djungel (för det är ju så mycket roligare att prata om sig själv) men jag har nog svårt att välja sida ikväll; särart- eller likhetsfeminism. Tycker förövrigt att det är lika korkat som utrycket svarta- och vita, men jag tror nog att en särartsfeminist inte skulle anse mig vara en riktig kvinna.

bu-hu..

kvällens disskussion var definitivt säratrtsbetonad; essetialismen overruled. Men vi disskuterade inte livmoder och penis, snarare den emotionella biten av skillnaderna, vilket jag nu bara ser som överjävligt grov genelarisering.
Well, jag vill inte gå in på detaljer, men jag kan liksom inte avgöra vilken grad av sanning som ligger bakom våra konstateranden. Om det är fakta eller funderation.
Det gäller för världen att överbevisa, för jag kan faktiskt inte avgöra.
    Överlag så säger mitt sunda(..) likhetsfeministiska förnuft att det är trångsynthet och oerfarenhet som ligger bakom. Eller snarare olycklig erfarenhet; ett pisstänk i feministögat.
Bekvämlighet också månne?; Ser jag bara skillnaderna är det så jävla mycket lättare att ursäkta idioti, från båda håll.

För att tydliggöra så handlade det självklart om våra peronliga förhållanden till diverse män därute, och de ständiga missförstånden. Deras sätt att negligera och ignorera och DISSA för att göra sig förtstådd hos alla (hej pedistal, hur är det idag?) och vårt sätt att lägga oss på valprygg. Vårt sätt att överanalysera och prata kärlek, deras sätt att prata fitta.
Om hur vi vill ha MK och de vill ha KK. Att sex för oss är en kväll i soffan med dina fingrar genom mitt hår, att sex för dem är min kuk i din fitta.
Att en MK är lika emotionellt oberoende för oss som en KK för dem.
  och just DÄR handlar det bara om otur, tror jag. Att känsloskygga karlar alltid uppenbarar sig vid fel tillfälle.
Jag hör ju på mig själv att det bara handlar om tillfällen, för min del, om individualitet and such. Jag vill ogärna påstå att alla jag träffat på vart av den sorten. Jag vill åtminstone ogärna TRO att det är så. VAD VET JAG?! jag känner inte era hjärnor, kära ragg, i really don't.

Vad jag bara har svårt att fatta är rädslan. Att ett lite för kärleksfullt tillfälle ses som tretton-tonskedjor, så för att inte låsas fast måste man fly.
Kanske är det egoismen som spelar in; att man faktiskt inte vill såra någon. men VAFAN loves game sker på egen risk, inte sant?
Jag klandrar icket, ty jag är likadan om jag bara tänker efter och låter stoltheten falla.
MEN det är jobbigt att erkänna sina egna fel, aight, så  därför klandrar jag hellre.
    Hursom, en kompromiss mellan MK och KK vore kanske det bästa, om man nu inte träffar någon som nöjer sig med MK (ja alltså MYSKOMPIS.. :)
För vi konstaterade att känslan av mys räcker gott för att få igång det mesolimbiska systemet (naahaha, underskatta inte mina kunskaper om nervsystemet!) och få fart på dopaminet.
  här och nu slår det mig dock hårt som fan att JAG kanske är ute efter endorfin rush medan karlajävlarna är ute efter adrenalin.
MEN NEJ, alla älskar vi väl lite lyckokänsla?! Eller..?
jaajaaa, avsaknaden av emotionell connection spelar sällan roll, bara man får lite närhet. Förstundenförälskelser är de som varar längst, även om de bara existerar fysiskt i en timme. Och då menar jag inte att de håller sig kvar på grund av saknad, utan bara för att det kändes bra och för att.. för att bara.
mys är så jävla viktigt. i allafall i min värld.

the sum of the kardemum: du Man, ta dig tid att hålla om, offra en puss i pannan och en minut för att killa henne på armen. Keep it shallow, för det gör vi också.
såhar vi kanske sex nån gång, för det vill vi också ha.

god natt (oh my god vad jag ska spinna vidare på det här i morgon. ni kan knappt bärga er va?)