mariakarlsson - my name is called religion

SÅ NU ÄR DET SLUUUUT! wawawiwa!
Bara packa ett ombyte, duscha mitt hår, ta ut septumringen :'( och sova.
Har inte orkat (eller vågat) bränna någon skiva, så jag tar med mig min Robyntrilogi.
Tänker mig att det ska kunna överrösta, hålla sällskap och avsluta fint.

Det känns som om den 14 december är den sista dagen av 2010.
Satiken

så skönt att lämna det här fittdecenniet bakom mig.
Gå i säng om en halvtimme, vakna, äta, andas, fixa lite. Sen. Är. Det. Slut.
Hardrock halleluja.

Jag ligger och kaxar. Kände att det var bildläge.
bröt mot lagen tidigare. wazzap?

hahahahhahhhahahahahahahahahahahahhahahahahahahahahahahahahahahahahahaahahahahahahahah
skulle kunna cyberlola 4ever men jag pallar inte.

Sykiskt roligt tror vi att vi hade. Ingen vet någonting.
Mina pojkar är roliga pojkar.

Jag var på julshowen på stallet idag. Jag ska berätta mer om det (för dig, Linnea) senare.
NU ska jga duscha, raka skallen och dra på fest med grabbarna.
Det är tydligen någon sorts stor dag då man firar nån tjej snart? Hade helt gått mig förbi.

herrah!

Det drygaste svaret man kan ge måste ju vara 'MEN INGE!'

Eller snarare 'MEN INGEHH!' på ett irriterat sätt.

Så svarar jag ofta min mor och far.

'Vad är det, gumman?'
'MEN INGEHH!'

'Vad gör du?'
'MEN INGEHH!'

'Vad vill du?'
'MEN INGEHH!'

'Vad heter du?'
'MEN INGEHH!'
'Nej, du heter Maria. HAHAHHAHA.' Sen dör alla.


Dryg man ä vettu..

Jag vägrar välja ett ögonblick fullt av sentimentalitet, djup och nostalgiskt värde. Vägrar, I say!
Mitt ögonblick är en typisk sekund i mitt typiska liv denna typiska fredag den typiska 10 december.

Jag har hittat min drömtjej.
??!?!?!!+ Jafan. Tre plus! Sexton kanske. TUSEN!

Jag låg och svall opp efter en chokladpudding, kollade nobelfesten med ena ögat och kändisbloggar med det andra. Klickade runt och hamnade långt åt helvete in i bloggdjungeln då jag plötsligt trillade in hos Henne.
Jag dog. Jag smalt. Jag kom. Jag skratttade och grät. Själen sjöng och jag var stum. Allt stannade och hjärtat rusade.

Hon har ett tantnamn och är det vackraste jag sett. Lammkött, fo' shizzle, men kära nån; vilken perfekt människa. Ååååh..
Gjorde lite snabba efterforskningar och insåg att vi har TVÅ GEMENSAMMA VÄNNER. Wahh!?
Och inte vilka två gemensamma vänner som helst, nej o nej. Två vänner som.. var väldigt överraskande.
Jag älskar facebook!
Nu har jag ett slags fittmejl jag verkligen vill skriva, till skillnad från andra.

Tack dagen för ett perfekt ögonblick;  en positiv överraskning; en medvind av något slag; ett litet vittnande om att kärleken existerar. Tack.

Jag är alldeles för trött och sentimental för att skriva om något jävla ögonblick. Tankarna gallopperar dit de inte bör och jag blir bara förbannad, eftersom det är mycket lättare än att bli annat. Allt sånt är onödigt att plocka med sig i sömnen.

Äe.. Vafan. Nu blev jag förbannad iallafall. FÖRBANNAT.
Kanske om jag listar vad som gör mig mest förbannad just nu, så slipper jag dem sedan?

-Mejl. Som måste skrivas. Där sanning måste fram.
-Sjukvården.
-Facebook.
-Assange.
-Stulna mobiltelefoner.
-Polisen.
-Jul och allt därtill.
-Tid.
-Planering.

SLUT.

Inte mer än rätt att göra en lista av motsatt natur! Positivt tänkande FTW!

-Mejl. Den sorten man tar emot. Som man inte alltid måste besvara.
-Sjuksystrar.
-Facebookchatten. Min enda livslina i en tid utan mobiltelefon.
-Jimmie Ericsson
-Nya simkort och försäkringar.
-Will & Grace
-Nyår och ett nytt decennium
-Tid.
-Spontanitet.
-Jag kanske åker till Umijo imorgon. Kanske. Bah föratt. Har två bilar. En som bruschan kör och en som Bultis kör. I Umeå finns allt som är gott.
Vore dock smartare att åka till Skellefteå och låta det vara min bas för kommande veckas Fucked Up Tour.

Men det vore kult att ha kult.. MÅSTE BESTÄMMA MIG. åh.
Jag hatar att bestmma mig.

Klockan är sjukligt mycket. Jag ska tänka på att jag har haft en mycket, mycket bra dag som avslutades trevligt med häng med dödskallegänget. Godnatt.

Vilket jävulskt omöjligt ämne att skriva om.. En onsdag dessutom.

Alla mina vänner är bäst. Jag har inga sämsta bästa kompisar. Inga sämsta kompisar alls för den delen.
Människor som är sämst blir jag inte kompis med. Inte ens på facebook.
Facebook är en väldigt bra måttstock. För mig. Kanske? Inte riktigt.. Vissa är kvar för att jag antingen inte kan säga nej, eller för att de är för coola för att ta bort. Serri! Vissa är för creddiga att ta bort, även fast de inte riktigt är bäst. Ärligt va?
Men jag rensade bort kontakter nå råjävulskt i våras. Vilken känsla det är. Radera människor.. Aaaah!
Så om man är kompis (skrev konstig först?) med mig på FB är man min bästis eller så är man jättehäftig. Eller så har man skickat en förfrågan när jag kände mig oälskad.

Alla mina kompisar är bäst och jag kan omöjligt välja en. Det skulle i så fall vara Diksor.

Jag skulle kunna gruppera dem?
Barndomsgruppen: Ganska uppenbart? Bästisar jag delat hjärta med (Gärna gjort på slöjden, eftersom man då kunde dela dem i fler bitar, och dessutom skriva lite vad man ville.) växt upp med och klängt mig fast vid.
Militärerna: Ganska uppenbart? Jättemånga, jättefantastiska människor. Skulle kunna dela upp dem i subgrupper, men jag orkar inte. Alla militärer i hela världen räknas inte. Bara vissa. Fast väldigt, väldigt många.

Man kan inte gärna döpa en grupp till randoms? Men där finns människor i mitt liv jag bara snubblat över, eller som snubblat över mig, för att sedan, tillsammans, fortsätta snubbla genom livet. såna bäsisar finns också.

Ni bah: Men ååh, kom igen! Vem ringer du när du vill grina? När du är kär? När du vill skratta? När du vill festa? När du vill ligga? När du vill prata uuut?

Ja bah: Men alla. Vem som helst. Jag älskar alla mina människor. Ja bah göre. Och jag kan grina och vara kär och skratta och festa och ligga och prata ut med alla.

Okej.. Kanske inte ligga. råh! ..men ganska exakt 1/3 hamnar där, enligt beräkningar baserat på otillförlitligt material. Intressant..

Jag somnade. Därav blev det ingen uppdatering om mitt bästa skämt. Sedan vaknade jag i soffan. Av mardrömmar. Sedan somnade jag om igen. Vaknade nyss, av samma madröm. Men JAG vaknar inte. Pappa måste väcka mig.
Sen somnar jag om igen. Jag sover hela tiden. Och drömmer samma sykiska dröm. Därför var jqag ganska hungup på Foppa. *StIlL aM*

Jag har alltid sovit väldigt mycket. Jag kan sova hur länge som helst, om jag har lust. Vilket är ganska ofta.
Men nu vill jag inte sova. Och om inte pappa är hemma för att väcka mig är jag fast i den där sykiska mardrömmen.
Jag hyperventilerar. Ganska läbbigt. Då hör pappa mig och väcker mig.
Därför tror jag att jag lyckades sova bort hela lördagen.

Men det är inte mitt bästa skämt. Det är min sämsta verklighet jag ville berätta om för att ni ska tycka synd om mig.



Jag har inget bästa skämt! Okej?! Jag är dålig på att skämta. Jag är rolig, men jag kan inte skämta.
Och 90 PROCENT AV ALLA SKÄMT MENAR MAN PÅ ALLVAR! ..
hahaha! Så sa vi alltid när vi var ettakladdare. Och toalettdykare. ..vad var man när man gick trean?
Visst var man något i varje årskurs?
Men gällande termen skämt i den åldern stämnde nog vårt uttalande.
'Ful tröja! Nää ja bah skämta..'

Iofs ett bra skämt. Flerdimensionellt liksom.

Nåväl. Jag har inget bästa skämt.
Ända sedan what-kursen och alla andra storskämtnärare därute harmitt skämtförtroende dalat.

Mitt elakaste "skämt", som snarare var en hämnd, var då jag i fjärde klass sa åt en kille at stoppa in två blyertspennor i ett eluttag och sedan hålla bak på pennan.
Han fick åka ambulans.

Mitt konstigaste skämt var första gången jag låg på NUS. Med kateter. En sköterska kom in och skulle ta ett urinprov ur min påse och jag satt och småpratade med mina besökare.
Mitt i vår konversation så vände jag mig mot henne och vrålade: 'MITT KISS!!!!!!!!!!!!'

Ett ganska roligt skämt som aldrig blev av var på thaifesten i The Mansion.
När jag bjöd in Nils och hans bror sa jag att det var dresscode kostym.
Tänkte att det vore awesome om vi andra lät bli att klä upp oss, särskilt då det bara var folk som inte kände varandra där. Sen skulle de kliva in och bah: wläää oapgfjp poaig.
Det blev inte av. Jag vet inte ens vad som hade vart roligt med det? Det var inte ens lite roligt :(

Jaja. Kul va! Nä, ja bah skämta..

Jag funderar.. Över något särskilt.. Men jag vet inte om jag vill berätta om det.. Eller vill.. Snarare kan..
För en del av mig vill.. Men samtidigt vill jag inte.. Och jag vet inte om det är dumt att skriva det här.. Det kan orsaka Rabalder..

'

 

Tänk om.. jag skrev om något särskilt.. och då.. skulle rabalder dyka upp, på riktigt..

Vad konstigt.. det skulle vara..

hejdå..

Jag borde skriva om mitt bästa skämt. IGÅR borde jag skrivit om mitt bästa skämt.
Men satiken alltså, jag kommer inte på ett enda skämt!? Det trots att jag gärna vill tro att jag är en riktigt, riktigt skojig tjej.
Men jag är nog snarare en frivilligt ofrivillig skämtare; en vardagsskämtare, än en storskämtare. Eller en eftertänksam skämtare. Det är jag icket.

En överraskare är jag nog. Dock. Alltså. Kanske.
Överraskningar är praaaaaa.
Småöverraskningar. Vardagsöverraskningar. Inte en-gång-om-året-överraskningar. Fast de gillar jag också.
Det där med att fira och uppmärksamma och ge. Geeeeeee. Viktigt, viktigt, viktigt. Och praaa.

Men skämt alltså, och det bästa dessutom? Jag driver nog mest med mig själv. Jag tycker att jag är skitrolig när jag tokar till mig. Min självdistans är enorm när det kommer till tokeri och skämmisgrejer; om jag gått in i stolpar, sagt något riktigt, riktigt korkat till någon riktigt, riktigt viktig människa eller kissat kontigt.

Jag har två eventuella vinnare. Men ett är mer än hämnd och det andra skämtet är i morbidaste (får man skriva så?) laget.
Jag ska tänka på det till i eftermiddag.

Nog om skämt. Nu blir det allvar.

Inatt drömde jag en sequel-dröm. Peter Foppa Forsberg; the sequel.
Hur cRaZy är inte det? Hur OfTa händer det? vAd tRoR nI?

(En gÅnG vAr mIn lUnArPrEsS HelT i StOrA oCh sMå bOksTäVeR oCh JaG sKrEv AtT jAg vAr eN mOlNtUsS.-PhLiKkA.
Hahahahhahaha.)

Åter till drömmen: Jag drömde om ALLA lägenheter jag någonsin bott i, och gjorde en inventering av ALLA möbler jag ägt, eller.. hyrt.
Där dök upp möbler jag.. aldrig ägnat en jävla tanke, någonsin. Men som faktiskt funnits. En byrå som fanns i en garderob i min första Umeålägenhet som var .. jävligt menlös. Och en pall som stod i min tvättstuga på storgatan. Jag använde den aldrig.
VARFÖR tar denna information plats i min hjärna?

Jag hoppas att jag, iom drömmen, nu förbrukat den. Att jag, imorgonbitti när jag vaknar, har ytterligare lite space i lill-hjärnan, istället för massa möbelinventering.
ÅÅh.hhHÅÅÅÅÅAHH!!!!!!!!