70
Genuint glada människor och hundar med trevlig personlighet.
Det är vad som håller mig flytande.
Filmerna från mina tidigaste år är helt fantastiska. Då vad jag glad. För allt!?
Jag gallskrek av glädje då jag smakade på soffans armstöd.
Först skrattade jag lite. Sen blev jag så glad att jag var tvungen att skrika. Rakt ut. Allt vad jag orkade.
Varför händer inte det oftare?
Jag kan för mitt liv inte dra mig till minnes senast jag skrek rakt ut för att jag var så glad?
Nästa gång jag blir glad ska jag bara skrika. Även om jag inte är gallskriksglad ska jag skrika. För att se om man blir lite gladare.
Något jag heller inte, för mitt liv, kan dra mig till minnes är hur det känns, som vi numera säger (åtminstone jag, när jag pratar med Olle), att sitta bredvid någon.
Jag kan inte. Det är så bortom min vildaste fantasi.
Och den är vild!
Idag började ja grina för att jag tänkte på .. en dum grej.
När jag var på väg hem från jobbet så gick jag den långa vägen. Mötte en familj med en schäfer som var lite bångstyrig.
Inget mer med det. De gick på ena sidan vägen åt sitt håll, och jag på andra, åt mitt håll.
Sen sprang schäfern iväg en sväng och mamman röt till. Här tog min fantasi vid.
Hunden sprang ifatt mig och åt upp mitt ansikte, men jag överlevde. ..knappt.
Ambulansen och in på operation. När jag kom ut, bedövad, uppäten och ihoplappad så var min familj där. Och de hade ringt alla och berättat om detta fruktansvärda som hänt mig. Alla grät.
Jag kunde inte prata, inte se, knappt höra. Minns bara schäfern som tuggade på mig.
Tänkte på att ingen kommer att älska ett uppätet ansikte..
:'(
Så då började jag grina.
Sorgligt va?
Det är vad som håller mig flytande.
Filmerna från mina tidigaste år är helt fantastiska. Då vad jag glad. För allt!?
Jag gallskrek av glädje då jag smakade på soffans armstöd.
Först skrattade jag lite. Sen blev jag så glad att jag var tvungen att skrika. Rakt ut. Allt vad jag orkade.
Varför händer inte det oftare?
Jag kan för mitt liv inte dra mig till minnes senast jag skrek rakt ut för att jag var så glad?
Nästa gång jag blir glad ska jag bara skrika. Även om jag inte är gallskriksglad ska jag skrika. För att se om man blir lite gladare.
Något jag heller inte, för mitt liv, kan dra mig till minnes är hur det känns, som vi numera säger (åtminstone jag, när jag pratar med Olle), att sitta bredvid någon.
Jag kan inte. Det är så bortom min vildaste fantasi.
Och den är vild!
Idag började ja grina för att jag tänkte på .. en dum grej.
När jag var på väg hem från jobbet så gick jag den långa vägen. Mötte en familj med en schäfer som var lite bångstyrig.
Inget mer med det. De gick på ena sidan vägen åt sitt håll, och jag på andra, åt mitt håll.
Sen sprang schäfern iväg en sväng och mamman röt till. Här tog min fantasi vid.
Hunden sprang ifatt mig och åt upp mitt ansikte, men jag överlevde. ..knappt.
Ambulansen och in på operation. När jag kom ut, bedövad, uppäten och ihoplappad så var min familj där. Och de hade ringt alla och berättat om detta fruktansvärda som hänt mig. Alla grät.
Jag kunde inte prata, inte se, knappt höra. Minns bara schäfern som tuggade på mig.
Tänkte på att ingen kommer att älska ett uppätet ansikte..
:'(
Så då började jag grina.
Sorgligt va?
Kommentarer:
Trackback