mariakarlsson - my name is called religion

A dream of togetherness
Turned into a brighter mess
A faint sigh my spoken best
Now, now

Make way for the simple hours
No finding the time it’s ours
A fate or it's a desire
I know

So let the sun shine
Let it come
To show us that tomorrow is eventual
We know it when the day is done


Hon kunde inte dra halsbloss men lät det inte bekomma henne. Hon lät honom tända cigaretten hon trodde sig hålla så som man skulle. I hennes sekundlånga fantasi sa han 'Inhale..' och därefter '..baby' fast bara med ögonen. Engelskan var ett naivt och vackert språk tyckte hon och därför uttryckte man sig på engelska i hennes huvud.
Han sa ingenting. Än mindre med sa han något med ögonen som nu vandrat bort mot övriga festdeltagare.
Så gjorde också resten av honom och lämnade kvar en coctail av längtan, förnedran och begynnande berusning. SIstnämnda av båd alkohol och naiv förälskelse i något förankrat i allt annat än verklighet.
Hon stod kvar och andades varken in eller ut. Tänkte sig att tiden skulle stanna för en stund om hon höll andan.
'Kan man andas baklänges?' hann hon tänka innan hon var tvungen att kippa efter luft.
Telefonen började vibrera i den trasiga fickan och räddade henne från vidare lösdriveri i drömmarnas förlorade land.
Hon plockade upp den och såg namnet HTTP Error 404 blinka på displayen.
'..fan.' sa hon tyst för sig själv och dröjde innan hon tryckte svara och långsamt, som för att fördröja det oundvikliga, lyfte telefonen mot örat.

TO BE CONTINUED..

---

Okej, jag vill ha barn.
Jag svor för ett par timmar sedan, på allt som är mig heligt, att jag aldrig någonsin vill ha barn. Inför min barnarnslängtasde mor dessutom. Och dessförinnan har jag med fast beslutsamhet bedyrat att jag inte vill ha barn, någonsin. I flera år: Sedan jag var fjorton, fick pojkvän och därmed la ned drömmen om att vara gravid lastbilschaffis med en svartfärgad lastbil full av mina motorcyklar och ett mobilt fik med sittpuffar.
När jag blev med pojkvän ville jag inte längre ha barn och har aldrig velat det sen dess. Allra minst idag då jag landade i samhället där hela min barndom finns. Regressionen var ett faktum, särskilt efter diverse påhopp på mina framtidsplaner.
Krossar du min krossar jag din var en devis jag inte var sen att anamma och därför nästan vrålade jag ut min vägran till barnafödsel.
Atvi! Atvi! Atvi!

Men hörrni.. såhär inpå småtimmarna (om ni inte vet vad småtimmarna är för något har jag en kille ni kan ringa!) ångrar jag mig plötsligt.
Hela livet ställdes på ända och det är klart jag vill ha en liten bebi!
Nån gång. Senare. Om 10-15 år. Kanske mer. Men ett litet liv som är mitt och som jag kan älska och sånt man gör med små bebisar.

Tack Zytomierska!