mariakarlsson - my name is called religion

Folk kan ju gå omkring och tro.
Själv vet man ju.

Jag kan inte låta bli att nämna en tjejträff jag hamnade på häromsistens (=obefintlig tidsrymnd sedan.)
Så kan jag inte låta bli att nämna att jag är rädd att jag är Rachel 'girl's-don't-really-get-along-with-me' Banks.


Åter till tjejträffen.
Minglandes bland flickor som kände varandra sedan säg.. relativt knubbiga barnsben, pratandes och fnittrandes  detaljerat om sexuella erövringar den senaste tiden, satt jag och försökte, asocial som jag redan är, 'göra ett gott intryck'.
Allt jag kunde men inte ville var att registrera. Komma ihåg. Minnas.

Kände mig som en värdelös kvinna när kexen och brien var slut och jag inte yttrat annat än '..hihi *måfå*' och bara ätit av pringooooals-chisen jag själv köpt. Ingen annan rörde dem. No judgement.
Målen på VM-matchen hade jag missat.
Visste inte vilket jag var mest irriterad över.

Så frågar jag mig, och er, nu; i ett främmande sällskap; pratar en relativt främmande kvinna om en inte alls särskilt främmande mans penis: Bör man då kommentera? Reflektera? Disskutera?
Är det okej att bara observera? HUR i allsin dar påpekar man sig egen existens i en relativt ovälkommen miljö?
Är det överhuudtaget nödvändigt?

Särskilt då man enbart berättar för att döma ut?
Hur sjukt elakt är inte det? Särskilt då folk i omgivningen vet vem man talat om. Hur kan, vill och berättigar man sig själv att tala om en annan människa så.. uttömmande? (hehe. heheheheh.)?
Och vad är man sedan, som oinvigd, brätttigad att berätta vidare? Mindre än som berättigad i sällskapet, eller hur?

Låter jag bli, tänker jag att andra låter bli om mig.
Och man får vara så godtrogen.
Det är okej. Framförallt bra. Tänker jag..
Man bara går omkring och litar på folk, utan garanti. Sjukt.. dumt?
Klart det är.
Särskilt i efterhand.

Bortsett från att den sortens sammankomst är mig till viss del helt främmande (alltså detaljrna.. detaljerna..!?) så var jag redan innan bortkommen. Köpte förvisso ramlösa istället för cola, men..  Jag hade inte en chans. Jag var där för att inte få vara med.

Flickor är elaka. Vissa av dem.
Pojkar är elaka. Vissa av dem.

Därför får de nu vara med varandra bäst de vill; bli pratade om bakom varandras ryggar efter genomfört samlag. Men berätta inte för mig. Jag hatar det.
Jag hatar det på ett annorlunda sätt än förut, iofs. Då hatade jag tanken på själva samlaget. Nu hatar jag att jag eventuellt kommer att måsta höra detaljerna om det.

Ni är elaka. Och om en viss tid kommer jag inte att bry mig.
Jag kommer låtsas att jag inte bryr mig nu. Men jag bryr mig. Om mig själv.
Om att jag blir kissad på.

men kiss är ju det renaste som finns så..

ELAKA!