Dag 04 – Min tro
Shiieet hörrni. Min tro. Jag är båd säker och ambivalent i detta ämne. Jag vet att jag tror, men har inte riktigt kommit överrens med mig själv vad jag tror på.
Jag är ganska uppvuxen i svenska kyrkan. På ett icke-påtvingat-troende-kinda way. MamsPaps möttes, av outgrundliga anledningar, via kyrkan. Min mor är teolog ( hon får uträtta vigslar. Rätt phett!), och har under sin uppväxt varit aktiv i svenska kyrkan, så visst; man kan hävda att jag blev uppfostrad med viss påverkan. Mormor insisterade på Gud som haver när vi skulle sova. Båd Fader vår, välsignelsen och trosbekännelsen sitter i ryggmärgen. Så ock Jungfru Maria (hehe. hehehhe.. HEHEHEH)
Men det ska gudarna veta! Mor och far är från vitt skilda bakgrunder. Mor var nyanställd och fullt utbildad teolog vid vilhelmina församling då far 'klev in i leriga, oreanga hängselbyxor och stövlar, som den vaktmästare han var' och någon kollega stötte mamma i sidan och fnissade. Mamma FNÖS. Hon fnitter-fnös inte; utan FNÖS.
Sen gifte de sig.
:')
Jag älskar kyrkor. När jag precis lärt mig prata och klev in i Skellefteå kyrka, som än i denna dag är min absoluta favoritkyrka av alla kyrkor i hela världen, så utbrast jag 'Åååååååh! Stora kyrkan i vilhelmina i norge.' och klappade händerna. Dock utan särskilt cleana r och s. Var dessutom en medihora i hemmiljö. Att stå framför kameran var mitt största intresse. Men att gå i kyrkan var ett äventyr det också. Jag hade en röd, pytteliten axelremsväska med fransar jag packade full med pixieböcker som jag stavade ut under bönerna. Och jag tyckte det var fjantigt roligt att ha kjol de söndagarna vi gick dit (vilket inte var ofta) till skillnad från brandmamma/ambulansförardrömmen jag levde ut dagligen med hängselbyxa och skor redo bredvid sängen var morgon.
Dock hatde jag resterande delar av gudstjänsten och tyckte mig ha tillträde till både predikstol, altare och prästrum, eftersom jag fick följa pappa och leverera blommor då kyrkan var låst. Vid knappa 3 års ålder visste jag var kyrkskatten stog och försökte alltid dyrka upp låset då pappa band buketter. Försökte lyfta gammbibeln varje gång och jag vet inte hur många gånger den åkte i golvet. Det kanske är straffbart? Hur mikrofonen fungerade i predikstolen lärde jag mig snabbt; bara en grön knapp. Höll ofta min egen kind of predikan. Stoppades oftast i god tid under faktiska gudstjänster, men än oftare kunde jag springa och gömma mig BAKOM altarmålningen. Få visste om ingången. ..än i denna dag.
Jag är döpt och konfirmerad i svenska kyrkan. Konfirmationen valde jag själv. Ingen i familjen trodde nog att jag skulle göra det. Revolterade tämligen tungt under den perioden.. .......................................... Jag valde att gå ur svenska kyrkan vid ett tillfälle, men gick senare med igen.
Men det var en fotbollskonfirmation i Gbg med IFK göteborg och större delen av mitt lag, pojkar -87, skulle dit. Sjukt kul. Väldigt lite Gud. Dock står det ett bibelcitat på min konfirmationsboll. 1 kor: 9:24-25:
Ni vet ju att alla löparna i en tävling springer men att bara en får priset. Löp då för att vinna det. Var och en som tävlar måste försaka allt - löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar.
Ja.. happ?
Förhoppningsvis blir jag gift och begraven där. i svenska kyrkan alltså. Inte i en löpartävling.
Tror jag?
Att jag ska gifta mig alltså. Att jag inte ska bli begraven i en löpartävling råder inga tvivel om. Men att jag ska gifta mig är ju inte så säkert. Jag vill. Ju.
Dö ska man väl också.*SuCk*
Då vill jag inte gärna att prästen ska säga att jag kommer till himmlen och att jag vilar hos Gud. Jag vill vara där mina anhöriga vill tro att jag är. Om det så är i himmlen eller dess motsats; kringvandrandes som i ghost whisperer snackandes med J.L.H; en snövit duva i någons tjäll, som till sitt fönster ila, för min själ det är; eller bara förruttnad i jorden, där vill jag vara. Ingen ska behöva tvingas vända sig till en kristen tro för att ta farväl av mig.
Det är lite dumt att säga så? Motstridigt. Jag vill inte att någon ska behöva vända sig till kristendom för att gratulera mig till ett äktenskap heller. Men kärlek och sorg är, i denna diskussion om så specifika tillfällen, vitt skilda. Tror jag. Shiieeit. Jag är inte överrens med mig själv. Jag vet inte? Okej?
Jag kan tänka mig varför människan valde att vända sig till gudar.
Likväl förstår jag människans behov av att vilja kunna förklara allt.
Jag tror att det är viktigt, för många, vad än vi vet och förstår, att ibland få finnas i något som är större än en själv. Och därigenom veta att man inte är ensam, om så genom tron på samma gud eller på tron på tro spelar föga roll, tror jag.
Jag är inte så förtjust i vad religioner har kommit att bli. Inte extremerna och utnyttjandet av dem. Förtryck, sekter, maktspel, hat, krig och konflikter och ..ni veet ju!?
Jag tycker det är synd att 'tro' ska behöva förknippas med dum- ,feg och osäkerhet eller ondska.
Tro handlar om så mycket mer än om världens skapelse och logik vs. dess antonym Illogik. (Bara det språkliga nedtryckandet tycker jag är förkastligt. Visst går det att hitta andra antonymer, men de flesta antonymer till synonymen logisk hamnar någonstans i gathörnet av dumhet, inkonsekvent och menlöshet.)
Jag är en känslostyrd logisk människa. Eller en logiskt känslostyrd person.
Det är frågan på person och människa också. Alltså. Det finna lika stor skillnad däremellan som det finns mellan att höra och att lyssna. Eller vilken slags teori man väljer att gå efter, oavsett intresseområde.
Sedan är frågan om vilken sorts etiker man är; konsekvens- sinnelags. eller pliktetiker?
Slump eller öde?
Idag eller imorgon?
Vi och/eller dem?
Jag och/eller du? Eller bara jag? Eller bara du?
Jag vill ha tro. Jag vill ha tron på tro. Jag vill också/därför veta varför saker är och hur det är.
Jag vill ha och förstå och veta de matematiska, vetenskapliga och logiska svaren; relativiteter och gravitationer och maktrelationer och evolutionen, fis-och fusioner, materia och antimateria och behållaren det förvaras i och alla svar så långt min stackars hjärna hinner och orkar med.
Jag tror inte på den kristna guden. Jag vet inte vad jag tror på. Jag bara tror, för jag kan inte- och framför allt kanske inte vill, förstå allt.
Ofast kombinerar jag de tu. För att i min värld är det möjligt. Att förstå, men ändå söka (att söka) mening.
Jag förstår hur:
Jag vet att däck är dåliga; jag vet att människor kan må på ett sätt och ge det utlopp via irrationella/t beteende/n; att genetik ibland oförutsägbart; jag tror, helt enkelt, på den mänskliga faktorn.
Men jag tror ock på rätten att söka svar bortom hur, och det är varför?
Många skulle nog hävda att frågan varför bara öppnar vad sår eller skador där redan finns; men finns där möjligheten att hitta ett svar som tillfredsställer människan som frågar; är det så i en gud, en tro eller övertygelse om något annat, och det inom vad som är laga råd och gill; kan vi inte låta den tron/övertygelsen vara, utan att ifrågasätta mer än nödvändigt?
Att ifrågasätta ska man naturligtvis, båd för att man har rätt till och för att utan ifrågasättande stannar man upp. Men ifrågasättanande till en viss, och det per fall, moralisk gräns.
När vetenskapen inte räcker till vänder jag mig till tron. När tron inte är förståelig vänder jag mig till vetenskapen.
Man vill förstå hur. Alltid. Det är det första man frågar: Hur kunde det hända?
Därefer, om svaret inte är tillräckligt; Varför hände det?
Och även om den obstinata 12åringen inom mig, med det eviga och detsamma svaret envisas, så gills inte 'Därför'
som svar.
Hur, men varför? Och i det mellanrummet trivs jag.
Jag är ganska uppvuxen i svenska kyrkan. På ett icke-påtvingat-troende-kinda way. MamsPaps möttes, av outgrundliga anledningar, via kyrkan. Min mor är teolog ( hon får uträtta vigslar. Rätt phett!), och har under sin uppväxt varit aktiv i svenska kyrkan, så visst; man kan hävda att jag blev uppfostrad med viss påverkan. Mormor insisterade på Gud som haver när vi skulle sova. Båd Fader vår, välsignelsen och trosbekännelsen sitter i ryggmärgen. Så ock Jungfru Maria (hehe. hehehhe.. HEHEHEH)
Men det ska gudarna veta! Mor och far är från vitt skilda bakgrunder. Mor var nyanställd och fullt utbildad teolog vid vilhelmina församling då far 'klev in i leriga, oreanga hängselbyxor och stövlar, som den vaktmästare han var' och någon kollega stötte mamma i sidan och fnissade. Mamma FNÖS. Hon fnitter-fnös inte; utan FNÖS.
Sen gifte de sig.
:')
Jag älskar kyrkor. När jag precis lärt mig prata och klev in i Skellefteå kyrka, som än i denna dag är min absoluta favoritkyrka av alla kyrkor i hela världen, så utbrast jag 'Åååååååh! Stora kyrkan i vilhelmina i norge.' och klappade händerna. Dock utan särskilt cleana r och s. Var dessutom en medihora i hemmiljö. Att stå framför kameran var mitt största intresse. Men att gå i kyrkan var ett äventyr det också. Jag hade en röd, pytteliten axelremsväska med fransar jag packade full med pixieböcker som jag stavade ut under bönerna. Och jag tyckte det var fjantigt roligt att ha kjol de söndagarna vi gick dit (vilket inte var ofta) till skillnad från brandmamma/ambulansförardrömmen jag levde ut dagligen med hängselbyxa och skor redo bredvid sängen var morgon.
Dock hatde jag resterande delar av gudstjänsten och tyckte mig ha tillträde till både predikstol, altare och prästrum, eftersom jag fick följa pappa och leverera blommor då kyrkan var låst. Vid knappa 3 års ålder visste jag var kyrkskatten stog och försökte alltid dyrka upp låset då pappa band buketter. Försökte lyfta gammbibeln varje gång och jag vet inte hur många gånger den åkte i golvet. Det kanske är straffbart? Hur mikrofonen fungerade i predikstolen lärde jag mig snabbt; bara en grön knapp. Höll ofta min egen kind of predikan. Stoppades oftast i god tid under faktiska gudstjänster, men än oftare kunde jag springa och gömma mig BAKOM altarmålningen. Få visste om ingången. ..än i denna dag.
Jag är döpt och konfirmerad i svenska kyrkan. Konfirmationen valde jag själv. Ingen i familjen trodde nog att jag skulle göra det. Revolterade tämligen tungt under den perioden.. .......................................... Jag valde att gå ur svenska kyrkan vid ett tillfälle, men gick senare med igen.
Men det var en fotbollskonfirmation i Gbg med IFK göteborg och större delen av mitt lag, pojkar -87, skulle dit. Sjukt kul. Väldigt lite Gud. Dock står det ett bibelcitat på min konfirmationsboll. 1 kor: 9:24-25:
Ni vet ju att alla löparna i en tävling springer men att bara en får priset. Löp då för att vinna det. Var och en som tävlar måste försaka allt - löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar.
Ja.. happ?
Förhoppningsvis blir jag gift och begraven där. i svenska kyrkan alltså. Inte i en löpartävling.
Tror jag?
Att jag ska gifta mig alltså. Att jag inte ska bli begraven i en löpartävling råder inga tvivel om. Men att jag ska gifta mig är ju inte så säkert. Jag vill. Ju.
Dö ska man väl också.*SuCk*
Då vill jag inte gärna att prästen ska säga att jag kommer till himmlen och att jag vilar hos Gud. Jag vill vara där mina anhöriga vill tro att jag är. Om det så är i himmlen eller dess motsats; kringvandrandes som i ghost whisperer snackandes med J.L.H; en snövit duva i någons tjäll, som till sitt fönster ila, för min själ det är; eller bara förruttnad i jorden, där vill jag vara. Ingen ska behöva tvingas vända sig till en kristen tro för att ta farväl av mig.
Det är lite dumt att säga så? Motstridigt. Jag vill inte att någon ska behöva vända sig till kristendom för att gratulera mig till ett äktenskap heller. Men kärlek och sorg är, i denna diskussion om så specifika tillfällen, vitt skilda. Tror jag. Shiieeit. Jag är inte överrens med mig själv. Jag vet inte? Okej?
Jag kan tänka mig varför människan valde att vända sig till gudar.
Likväl förstår jag människans behov av att vilja kunna förklara allt.
Jag tror att det är viktigt, för många, vad än vi vet och förstår, att ibland få finnas i något som är större än en själv. Och därigenom veta att man inte är ensam, om så genom tron på samma gud eller på tron på tro spelar föga roll, tror jag.
Jag är inte så förtjust i vad religioner har kommit att bli. Inte extremerna och utnyttjandet av dem. Förtryck, sekter, maktspel, hat, krig och konflikter och ..ni veet ju!?
Jag tycker det är synd att 'tro' ska behöva förknippas med dum- ,feg och osäkerhet eller ondska.
Tro handlar om så mycket mer än om världens skapelse och logik vs. dess antonym Illogik. (Bara det språkliga nedtryckandet tycker jag är förkastligt. Visst går det att hitta andra antonymer, men de flesta antonymer till synonymen logisk hamnar någonstans i gathörnet av dumhet, inkonsekvent och menlöshet.)
Jag är en känslostyrd logisk människa. Eller en logiskt känslostyrd person.
Det är frågan på person och människa också. Alltså. Det finna lika stor skillnad däremellan som det finns mellan att höra och att lyssna. Eller vilken slags teori man väljer att gå efter, oavsett intresseområde.
Sedan är frågan om vilken sorts etiker man är; konsekvens- sinnelags. eller pliktetiker?
Slump eller öde?
Idag eller imorgon?
Vi och/eller dem?
Jag och/eller du? Eller bara jag? Eller bara du?
Jag vill ha tro. Jag vill ha tron på tro. Jag vill också/därför veta varför saker är och hur det är.
Jag vill ha och förstå och veta de matematiska, vetenskapliga och logiska svaren; relativiteter och gravitationer och maktrelationer och evolutionen, fis-och fusioner, materia och antimateria och behållaren det förvaras i och alla svar så långt min stackars hjärna hinner och orkar med.
Jag tror inte på den kristna guden. Jag vet inte vad jag tror på. Jag bara tror, för jag kan inte- och framför allt kanske inte vill, förstå allt.
Ofast kombinerar jag de tu. För att i min värld är det möjligt. Att förstå, men ändå söka (att söka) mening.
Jag förstår hur:
Jag vet att däck är dåliga; jag vet att människor kan må på ett sätt och ge det utlopp via irrationella/t beteende/n; att genetik ibland oförutsägbart; jag tror, helt enkelt, på den mänskliga faktorn.
Men jag tror ock på rätten att söka svar bortom hur, och det är varför?
Många skulle nog hävda att frågan varför bara öppnar vad sår eller skador där redan finns; men finns där möjligheten att hitta ett svar som tillfredsställer människan som frågar; är det så i en gud, en tro eller övertygelse om något annat, och det inom vad som är laga råd och gill; kan vi inte låta den tron/övertygelsen vara, utan att ifrågasätta mer än nödvändigt?
Att ifrågasätta ska man naturligtvis, båd för att man har rätt till och för att utan ifrågasättande stannar man upp. Men ifrågasättanande till en viss, och det per fall, moralisk gräns.
När vetenskapen inte räcker till vänder jag mig till tron. När tron inte är förståelig vänder jag mig till vetenskapen.
Man vill förstå hur. Alltid. Det är det första man frågar: Hur kunde det hända?
Därefer, om svaret inte är tillräckligt; Varför hände det?
Och även om den obstinata 12åringen inom mig, med det eviga och detsamma svaret envisas, så gills inte 'Därför'
som svar.
Hur, men varför? Och i det mellanrummet trivs jag.
Kommentarer:
Trackback