Mord i sinnet
Det måste vara en undermedveten böjelse för dramatik lägger grunden för allt som händer mig. Jag vet inte hur jag annars ska förklara det.
Tandläkarbesöket var en katastrof.
Var en halvtimma tidig. Satt och hemlighetsgrät i väntrummet och stirrade avundsjukt på de 7åringar vars mammor ömt höll om dem och viskade lugnande ord i deras små öron. Jävla barn.
När jag ropades in ignorerade jag det i fe sekunder innan jag tog mig i kragen och reste mig på kalvben.
'Varsågod och sitt.' sa man och i hans ögon reflekterades allt vad ondska heter.
Satt mig lydigt, vände mig till Gud med hjälp av hisstolen och sa 'Låt det ske.' med högtidlig stämma.
'Bedövning?'
'MEN JA!' reagerade stämbanden innan hjärnan fick säga sitt och sedan gick det bara utför. Såg en skymt av sprutan och började gråta hejvilt.
Fick en bedövningspil rakt i hjärnstammen och kunde därefter bara utstöta enstaka gutturala läten till den avklingande gråten.
'Går det bra?' frågade Ondskan och det var tur för honom att han bedövat mitt liv.
Sen sa vaken han eller sköterskan något mer, under hela ingreppet. Våldförseln. Tortyren.
Slipar och sug och kladd och fingrar och bomullstussar och små speglar och borrar och hamare och motorsågar och blodiga bandage och blåa ljus for omkring framför mina ögon som stundtals var öppna.
Jag hade ingen aning vad som hände och förbannade hela tanläkarkåren för deras förbannade inkopetens gällande pedagogik.
Jag bara grät. Alla var tysta. Man sa tillsist att jag fick skölja. Jag satt mig upp och kräktes.
Det var inte bra. Kladdet på tanden kunde tydligen frätas sönder av magsafterna eftersom de inte slipat färdigt.
Grät ännu mer.
Fick göra om, göra rätt.
Vände mig till Gud igen. Gick in i något sorts omedvetet medvetande. Befann mig plötsligt vid receptionen.
Kollade på min tand. Såg ut som skit. Grinade igen.
Gick till pappa. Bröt ihop fullkomligt.
Åkte till jobbet. Bedövad i hjärnan med en mensvärk som ändå lyckades tränga igenom. Jobbade i den sextiogradiga värmen. Var påtagligt upprörd och skakad under hela dagen. Drack mycket, blev kissnödig. Förbannade att vi inte hade någon toalett.
Kom hem tillsist. Ville dö.
Hejdå.
Tandläkarbesöket var en katastrof.
Var en halvtimma tidig. Satt och hemlighetsgrät i väntrummet och stirrade avundsjukt på de 7åringar vars mammor ömt höll om dem och viskade lugnande ord i deras små öron. Jävla barn.
När jag ropades in ignorerade jag det i fe sekunder innan jag tog mig i kragen och reste mig på kalvben.
'Varsågod och sitt.' sa man och i hans ögon reflekterades allt vad ondska heter.
Satt mig lydigt, vände mig till Gud med hjälp av hisstolen och sa 'Låt det ske.' med högtidlig stämma.
'Bedövning?'
'MEN JA!' reagerade stämbanden innan hjärnan fick säga sitt och sedan gick det bara utför. Såg en skymt av sprutan och började gråta hejvilt.
Fick en bedövningspil rakt i hjärnstammen och kunde därefter bara utstöta enstaka gutturala läten till den avklingande gråten.
'Går det bra?' frågade Ondskan och det var tur för honom att han bedövat mitt liv.
Sen sa vaken han eller sköterskan något mer, under hela ingreppet. Våldförseln. Tortyren.
Slipar och sug och kladd och fingrar och bomullstussar och små speglar och borrar och hamare och motorsågar och blodiga bandage och blåa ljus for omkring framför mina ögon som stundtals var öppna.
Jag hade ingen aning vad som hände och förbannade hela tanläkarkåren för deras förbannade inkopetens gällande pedagogik.
Jag bara grät. Alla var tysta. Man sa tillsist att jag fick skölja. Jag satt mig upp och kräktes.
Det var inte bra. Kladdet på tanden kunde tydligen frätas sönder av magsafterna eftersom de inte slipat färdigt.
Grät ännu mer.
Fick göra om, göra rätt.
Vände mig till Gud igen. Gick in i något sorts omedvetet medvetande. Befann mig plötsligt vid receptionen.
Kollade på min tand. Såg ut som skit. Grinade igen.
Gick till pappa. Bröt ihop fullkomligt.
Åkte till jobbet. Bedövad i hjärnan med en mensvärk som ändå lyckades tränga igenom. Jobbade i den sextiogradiga värmen. Var påtagligt upprörd och skakad under hela dagen. Drack mycket, blev kissnödig. Förbannade att vi inte hade någon toalett.
Kom hem tillsist. Ville dö.
Hejdå.
Kommentarer:
Trackback