mariakarlsson - my name is called religion

Tänk vad mycket dumt man gjort.
Jag minns då jag och Linnea klippte ut hennes hästklistermärken från senaste Min Hästtidningen, så råkade jag klippa sönder dem.
Jag gömde dem bakom ryggen och sa att jag behövde gå på toa. Tog med saxen och alltihop in på toaletten och började kallsvettas och funderade på om jag skulle försöka spola ned dem.
Som jag minns det visste jag tillräckligt mycket om toaletter och att de inte skulle gå att spola ned, utan att de istället bara skulle ligga där och flyta omkring som ett litet misslyckande och svek.
Så jag gick ut igen, alldeles blek, och satt mig och låtsades fortsätta klippa de där jävla mulle-klistermärkena.

Om det var Linnea som konfronterade mig, om jag gjorde en 'nejmen oj!?..' eller om jag came clean minns jag inte.
Jag minns bara att det sög. Att toaletten sög, för jag ville spola bort allt och gå hem och ignorera de där klistermärkenas existens.

Jag har bett om ursäkt till Linnea och vi har pratat ut om händelsen, i flera år, men det finns så många andra klistermärken jag har klippt sönder och sedan lyckats spola bort. Ibland har jag till och med gjort det medvetet, för att jag kan.
Jag ber om ursäkt för det, att jag stundtals levt under devisen 'Jag klipper dina innan du klipper mina..  ..mulle-klistermärken.' Ett självförsvar som inte går att rättfärdiga. En liten omväg kring obekvämlighet. Fegt.

Ändock kan det inte hjälpas att jag sitter här och vill slakta någons klistermärken. Favoritklistermärken.
Klippa sönder, äta upp, skita ut, elda upp och nysa i askan och lägga upp skiten på yutube, för att det är coolt.
Därför är det lite extra irriterande att denne inte har några klistermärken över huvud taget. Inte ens ett enda litet turtlesklistermärke.

Jag luktar hud och har oborstade tänder. Ska sova. Somna irriterad på obefintliga turtlesklistermärken.