mariakarlsson - my name is called religion

Jag mår illa
när jag tittar på en jättestor gorilla
Illa. Il-laaa.


Så sjöng man ofta då man var 7.
Och nu.
Bu-hu.

Eftersom min dag vart händelselös bortom ordets mening tänkte jag sno Petters idé och blogga om någon annan.

Diksor vaknade av påtryckande bajsnödighet. Efter snart 100 hundår visste han nu att han inte fick lov att skvätta bajs ur röven inomhus, ty det efterfljdes av onda repressalier. Han väckte således husfolket;, närmare bestämt chefshonan, och bad denne gå ut med honom. Som vanligt tog de för lång tid på sig och han var tvungen att skrika åt dem.
De blev irriterade och skrek tillbaka varpå de nonchalant satt sig vid bordet för att äta frukost som de, trots att de kunde, sällan varierade. Själv fick han gott nöja sig med pedigree pal och någon enstaka ostbit. Han hade sina knep för att få slicka en och annan tallrik men det hände smärtsamt sällan.
Ha kände doften från smöret och gnällde till. Chefshonan gav honom onda ögat vilket gjorde honom påmind om bajsnödigheten.
Det enda han kunde göra var att vänta.

Slut.