helst dö
Jag är så arg.
Så fort jag vaknar är jag arg, sen är jag arg hela dagen, pendlandes mellan att vara arg och besviken, arg och ledsen, arg och förbannad eller arg och gränslöst cynisk och bitter.
Det beror på er. Människor.
Det beror på mig, och dig, alla du känner, hela din familj. Alla. Varenda, äcklig, jävla en.
Jag fattar, fattar, fattar, FATTAR inte hur man kan leva så jävla ignorant som vi gör?!
Vi är patetiska, äckliga jävla ursäkter till människor. Åtminstone till den definitionen av 'människa' jag så förbannat naivt valt att tro på.
Jag har, bara senaste veckan, mött mäniskor vars livsöden är så ändlöst omänskliga och vidriga, men med ett, som vi så gärna ser det, lyckligt slut; de är ju trots allt i vårt fantastiska land.
Men de har sina syskon kvar. Sina familjer, sina barn, sin historia, sitt allt. De vill inte vara här. De tvingades fly för sina liv som vi inte bryr oss om, över huvud taget. Vi låtsas gärna, men vi gör det inte. Inte mer än nödvändigt.
De är berövade på allt av värde och kan inte göra någonting förrän vi hjälper dem.
Att se sin mamma bli våldtagen och mördad. Sedan se sin pappa bli slaktad, skändad, och stympad. Sedn bli kidnappad som barnsoldat. Sedan drogad för att mörda och terrorisera. Se sina syskon bli skjutna och nedhuggna av machetes.
Eller att bli våldtagen. Se sina barn dödas och kastas i floden. Att tvingas leva som sexslav.
Eller leva i absolut fattigdom. Se folk dö som flugor av svält, sjukdomar som går att bota. Att inte kunna ta hand om de sina. Se dem dö den mest plågsamma av död.
Att leva i krig, i ständig, jävla rädsla för att dö. Att se dem som kan göra skillnad strunta i det, för egen vinnings skull.
Jag blir så illa berörd och hjälplösheten som sköljer över mig då ni, NI, HÄR, MED MAKTEN, drabbar mig är vad som gör mig så arg. Och ledsen. Och förbannad.
Att vi varje dag erbjuds möjligheten till att kunna förändra, men fullständigt skiter i det.
Drabbas jag någonsin av den kroniska ignoransen så sätt en kula mellan ögonen på mig, för så vill jag aldrig, någonsin, leva mitt liv.
Aldrig, aldrig någonsin.
Så fort jag vaknar är jag arg, sen är jag arg hela dagen, pendlandes mellan att vara arg och besviken, arg och ledsen, arg och förbannad eller arg och gränslöst cynisk och bitter.
Det beror på er. Människor.
Det beror på mig, och dig, alla du känner, hela din familj. Alla. Varenda, äcklig, jävla en.
Jag fattar, fattar, fattar, FATTAR inte hur man kan leva så jävla ignorant som vi gör?!
Vi är patetiska, äckliga jävla ursäkter till människor. Åtminstone till den definitionen av 'människa' jag så förbannat naivt valt att tro på.
Jag har, bara senaste veckan, mött mäniskor vars livsöden är så ändlöst omänskliga och vidriga, men med ett, som vi så gärna ser det, lyckligt slut; de är ju trots allt i vårt fantastiska land.
Men de har sina syskon kvar. Sina familjer, sina barn, sin historia, sitt allt. De vill inte vara här. De tvingades fly för sina liv som vi inte bryr oss om, över huvud taget. Vi låtsas gärna, men vi gör det inte. Inte mer än nödvändigt.
De är berövade på allt av värde och kan inte göra någonting förrän vi hjälper dem.
Att se sin mamma bli våldtagen och mördad. Sedan se sin pappa bli slaktad, skändad, och stympad. Sedn bli kidnappad som barnsoldat. Sedan drogad för att mörda och terrorisera. Se sina syskon bli skjutna och nedhuggna av machetes.
Eller att bli våldtagen. Se sina barn dödas och kastas i floden. Att tvingas leva som sexslav.
Eller leva i absolut fattigdom. Se folk dö som flugor av svält, sjukdomar som går att bota. Att inte kunna ta hand om de sina. Se dem dö den mest plågsamma av död.
Att leva i krig, i ständig, jävla rädsla för att dö. Att se dem som kan göra skillnad strunta i det, för egen vinnings skull.
Jag blir så illa berörd och hjälplösheten som sköljer över mig då ni, NI, HÄR, MED MAKTEN, drabbar mig är vad som gör mig så arg. Och ledsen. Och förbannad.
Att vi varje dag erbjuds möjligheten till att kunna förändra, men fullständigt skiter i det.
Drabbas jag någonsin av den kroniska ignoransen så sätt en kula mellan ögonen på mig, för så vill jag aldrig, någonsin, leva mitt liv.
Aldrig, aldrig någonsin.
Kommentarer:
Postat av: susanne
jag fick gåshud när jag läste din text. extraknäcka som skribent kanske?
Postat av: linnea
du behöver itne skriva ett sms och fråga om du får ringa, ring för fan.
Trackback