Up, up and away
Så har de åkt. Maja och Linnea lyfte från Arlanda 06.20 i morse. Destination Kenya.
Sämst av allt var att jag kräktes bort adjökensamtalet igårkväll. Förbannade kanelbullar!
Usch, det är mycket som vill ut när man släpper iväg de enda två, verkliga tryggheterna man har i livet på äventyr som detta.
Först och främst en smutsivrig avundsjuka, såklart. Jag borde sitta på planet istället för att ligga hemma och träna med medicinbollar. Så är jag förstås mammaorolig, överlycklig, förväntansfull, nervös, rädd, glad osv. osv.
Jag kände mig nödgad att ringa min älskade, älskade Zakolski så han kunde fräscha upp mitt sinne. För det är precis vad han är; en fräschör. Som Kim, fast vänare. Mer blommig och lättsam. Som spray som luktar lagom.
Han är så bra på alla sätt och vis och alla borde fatta det istället för att gå omkring och tro att de fattat någonting annat.
Efter muck kidnappar jag honom hit. Hem till mig och mitt. Till Vilhelmina. Haha! ........
Sen kanske han kidnappar mig till Stockholm på heltid efter att praktiskt taget citerat Meredith rakt av:
'Pick me! Choose me! Love me!'
Det var sött och fullständigt asexuellt och det är så bra och bekvämt och han är bäst i världen.
Hur som helst. Militär Utryckning i Civila Kläder. Martin, Urban Ceasar, Kalle. MUCK. Big talkabout.
Det suger ju all världens rävsvansar av en enda anledning; jag är så jävla avundsjuk och arg.
Efter att ha läst Lindbäcks note på facebook och insett att I'm so not a part of it anymore vill jag nog dö en liten stund om jag rannsakar mig själv.
Blev alldeles för sentimantal för mitt eget bästa. Kollade på det här och läste den förlamande vackra boken jag fick vid min alldeles egna muck.
Usch. Jag är kär i dem, trots allt. Fortfarande.
Inte individerna var för sig.
Summan av delarna är vad jag förälskat mig i.
Åh. Det är så äckligt. Jag halvkräks fortfarande i munnen efter jag har ätit. Det är bra för er att veta.
Sämst av allt var att jag kräktes bort adjökensamtalet igårkväll. Förbannade kanelbullar!
Usch, det är mycket som vill ut när man släpper iväg de enda två, verkliga tryggheterna man har i livet på äventyr som detta.
Först och främst en smutsivrig avundsjuka, såklart. Jag borde sitta på planet istället för att ligga hemma och träna med medicinbollar. Så är jag förstås mammaorolig, överlycklig, förväntansfull, nervös, rädd, glad osv. osv.
High five, ladies. Go save the world!
Jag kände mig nödgad att ringa min älskade, älskade Zakolski så han kunde fräscha upp mitt sinne. För det är precis vad han är; en fräschör. Som Kim, fast vänare. Mer blommig och lättsam. Som spray som luktar lagom.
Han är så bra på alla sätt och vis och alla borde fatta det istället för att gå omkring och tro att de fattat någonting annat.
Efter muck kidnappar jag honom hit. Hem till mig och mitt. Till Vilhelmina. Haha! ........
Sen kanske han kidnappar mig till Stockholm på heltid efter att praktiskt taget citerat Meredith rakt av:
'Pick me! Choose me! Love me!'
Det var sött och fullständigt asexuellt och det är så bra och bekvämt och han är bäst i världen.
Hur som helst. Militär Utryckning i Civila Kläder. Martin, Urban Ceasar, Kalle. MUCK. Big talkabout.
Det suger ju all världens rävsvansar av en enda anledning; jag är så jävla avundsjuk och arg.
Efter att ha läst Lindbäcks note på facebook och insett att I'm so not a part of it anymore vill jag nog dö en liten stund om jag rannsakar mig själv.
Blev alldeles för sentimantal för mitt eget bästa. Kollade på det här och läste den förlamande vackra boken jag fick vid min alldeles egna muck.
Usch. Jag är kär i dem, trots allt. Fortfarande.
Inte individerna var för sig.
Summan av delarna är vad jag förälskat mig i.
Åh. Det är så äckligt. Jag halvkräks fortfarande i munnen efter jag har ätit. Det är bra för er att veta.
Kommentarer:
Trackback