Back to the streets of you
Bloggen är andrahandsprioriterad. Jag älskar det inte. Denna min sopkorg för livets smuts har fått stå endast halvfull med halvmessyrer om oegentligheter.
Detta är en självklar förklaring till de känslomässiga fördämningarna som uppstått på senare tid. Och översvämningarna. Och det andra. Människor är alldeles för upptinade av sommaren och bär alla känslor utanpå kroppen. Det ska pratas ut i tid och otid.
Stoppa tillbaka dem inuti och ägna er odelade uppmärksamhet till mig istället?!
Jag har ett behov av att ösa ur mig och var passar det sig sämre än här? Sämre, men oj, vad skönt det är. Spännande liksom.
Ett par blöta kvällar har gått oss allt annat än obemärkta förbi. Som alltid, och därför tragiskt, ger det upphov till vissa winding turns. Inget livsomvälvande, inget nämnvärt alls egentligen, men ändock på något vis betydelsefullt.
Små men stora, lite men mycket and so on. Möten, och inte, som spelar roll och sätter fart.
Någon som säger något som berör på djup man trodde var avstängda för omvärlden. Kanske något i stil med 'Jag minns första gången jag såg dig och jag minns det första du sa.'
Eller nåt.. Sen blir allt svart, eller jag vet inte, för så cheesy är det inte alls.
'Det är inte jag' säger jag med exakt samma tonläge som sist jag använde den lite löjliga frasen.
Så rannsakar man sig själv och vet att det är bara för att det är en motsats till något annat det känns sådär trivsamt. En motsats med tillhörande historia, som är så kort, konstig och bortglömd att den inte riktigt räknas, men ändå..
Trivsamt är trevligt, och tänka måste man väl ändå ha tillåtelse att göra? Att understryka skillnaden mellan att tänka och känna känns nödvändigt. Worlds apart.
Bortsett från detta fuzz så har det vart en mingelvänlig och oväntat trevlig helg. Studenter, nationaldagar och dansgalor. Alla var där och det var fantastiskt skandalfritt och bra. Ömmande fötter och halvtaskig leverfunktion är de enda blessyrer värda att nämna.
Färdigbajsat för ikväll. Blev som tvärless.
Tja!
Detta är en självklar förklaring till de känslomässiga fördämningarna som uppstått på senare tid. Och översvämningarna. Och det andra. Människor är alldeles för upptinade av sommaren och bär alla känslor utanpå kroppen. Det ska pratas ut i tid och otid.
Stoppa tillbaka dem inuti och ägna er odelade uppmärksamhet till mig istället?!
Jag har ett behov av att ösa ur mig och var passar det sig sämre än här? Sämre, men oj, vad skönt det är. Spännande liksom.
Ett par blöta kvällar har gått oss allt annat än obemärkta förbi. Som alltid, och därför tragiskt, ger det upphov till vissa winding turns. Inget livsomvälvande, inget nämnvärt alls egentligen, men ändock på något vis betydelsefullt.
Små men stora, lite men mycket and so on. Möten, och inte, som spelar roll och sätter fart.
Någon som säger något som berör på djup man trodde var avstängda för omvärlden. Kanske något i stil med 'Jag minns första gången jag såg dig och jag minns det första du sa.'
Eller nåt.. Sen blir allt svart, eller jag vet inte, för så cheesy är det inte alls.
'Det är inte jag' säger jag med exakt samma tonläge som sist jag använde den lite löjliga frasen.
Så rannsakar man sig själv och vet att det är bara för att det är en motsats till något annat det känns sådär trivsamt. En motsats med tillhörande historia, som är så kort, konstig och bortglömd att den inte riktigt räknas, men ändå..
Trivsamt är trevligt, och tänka måste man väl ändå ha tillåtelse att göra? Att understryka skillnaden mellan att tänka och känna känns nödvändigt. Worlds apart.
Bortsett från detta fuzz så har det vart en mingelvänlig och oväntat trevlig helg. Studenter, nationaldagar och dansgalor. Alla var där och det var fantastiskt skandalfritt och bra. Ömmande fötter och halvtaskig leverfunktion är de enda blessyrer värda att nämna.
Färdigbajsat för ikväll. Blev som tvärless.
Tja!
Kommentarer:
Trackback