mariakarlsson - my name is called religion

Nu känns det så klart ensamt. Det är en bekväm stund jag vet med mig att ta vara på, andas in och känna på ordentligt.
Ömsesidigt överenskommen ensamhet. Efterlängtad känsla jag alltid är rädd för. Den är väntad och därför välkomnad, men inte särskilt omtyckt.
Parallell ensamhet är så mycket mer ensamt än självvald ensamhet, därför detta tillsynes lättvindiga sinnelag.

Hade en liten get-together tillsammans med mina syskon på pizzan idag. Vi är ett bra team. Faktiskt världsbäst.
Som bröderna lejonhjärta ft. barnen i bullerbyn ft. vi på saltkråkan. I guccisuits och heavy bling. Inget är just nu trevligare än att umgås med mina fina syskon. Det är trevligt att de växt upp. Heh.. ?

Nej, ungdomar. Dags att dra en slagg och välkomna måndagen, friheten och den rena luften. Kanske tar jag en svängom på en sommaräng någonstans. Någon gång ska ju vara den första.
Men först lite brainstorming för att komma fram till en mindre obvious label to my latest project.

OaU

P.S. Jag uppskattar detta plötsliga överintresse för mitt liv och leverna.  Läsarantalet har ökat drastiskt den senaste veckan. Oh, how I wonder why?
D.S.