for today I am a boy
Har parkerat någonstans mellan medvetslöshet, regression och bortträngning.
Då jag vaknade, strax efter sixteenhunderedhours och kom till insikt om att varken kropp eller själ var redo att inse att jag inte låg i säng 12A1, kasern 25 i luleå, utan i krilles rum på häggatan 12 i Vilhelmina stängdes det mesta av, totalt.
Dagen som följde var precis sådär härligt förutsägbar och ultra-jävlig som förväntat.
Vilket förstås gjorde det hela än mer fantastiskt. Någonstans känns det ju faktiskt som att man borde ha något försvar mot det förväntade. Å andra sidan så kanske det förverkligas just därför man gick omkring och väntade på det.
Hur som helst; en breakup förtjänar lite otröterliga timmar/dagar(/månader/år?). Och enligt konstens alla regler har jag all rätt att älta, sakna, analysera, gråta, dricka vin, äta glass och sörja i två och en halv månad till. Starting today.
Tiden man var tillsammans / 2 = rättfärdigad tid att sörja förhållandet. Internationell erkänd formel.
(Detta behöver dock inte innebära att man måste utnyttja tiden, men OM man nu gör det så finns en gräns då nära och kära får börja sätta ner en fot och kräva att man återgår till livet igen.)
Dagar som denna, en omöjlighet att vara den där slutetgott-personen jag behöver vara. Curled up i någon gammal soffa med huvudet fullt av musik så är glaset halvfullt och jag är en has-been that never really was.
Då dagens sorg, saknad och ångestfyllda förtvivlan a la 'jag har just fyllt mental-14 igen' hade nått någon sorts antiklimax och jag var redo att vika in årorna; då jag till fullo levde ut parodin av mig själv, så ringer min hjälte, varpå de närmsta timmarna därefter spenderades tillsammans med grabbarna(OCH JONSSON!), på distans.
Tappert sväljer man då tårarna och och storler varmt och rosa inombords.
Man vill inte vara den sönderslagna hundvalpen någon plockat upp från gatan, men samtidigt så orkar man inte vara den där heltidshjälten.
Här om någonstans förklaras den fantastiska och självklara vänskaps-balansen.
Samtidigt så är det inte dem jag saknar; det finns varken tid eller rum att sakna dem. Det rings och hälsas på och de finns i allra högsta grad i mitt liv.
Det är DET jag saknar, tillsammans med dem.
Uppställningarna i korridoren då de begåvade soldaterna förvandlas till en än mer begåvad gosskör, marscherna till skjutbanan med jasplanens öronbedövande jetmotorer ovanför oss, iskalla fingrar som försöker knyta kängorna, innebandysvettiga pojkar på kvällsfikat, det ständigt pågående kalla kriget med hundpluttarna, korridorsnätterna, ölkvällarna, bakismornarna, trötta timmar i filmsalen, illaluktande sittningar i gamla grov, smånervösa visitationer av logementet, ständig väntan på nya order, långa promenader till blå förrådet, upphetsning över nytt materiel, långa, kalla nätter utomhus, timmar på hundrametervallen..
Att få vara tillsammans i allt det. Det är vad jag saknar.
Orättvisan är en trist och dålig visa.
Men gud gjorde en oskuld, i mitt namn, med barn. Gud doesn't play by the rules och idag är allt hans fel.
Utöver denna förlöjligande och för mig oifrånkomliga sentimentalitet så finns där rubriker som är något mer konkretiserade:
BXL
Kan, med handen på hjärtat, inte komma på ett bättre sätt att inleda ett nytt år på än att åka utanför Sveriges gränser, till en av de bästa människorna på jorden och hans mysiga familj.
Kan, återigen med handen på hjärtat, säga att det inte spelade så stor roll vad vi gjorde eller inte. Det var bara fint och välbehövligt från min sida att få spendera vad som annars skulle varit ett gäng dagar i kritiskt tillstånd, tillsammans med honom.
MEN vi gjorde en hel del; besökte platserna man bör, såg sevärdheterna, åt ätvärdheterna och drack dryckvärdheterna, so to speak. En hel del GH och jag är numer officiellt GH-groupie till Andreas. Heh.
Det var fabulous. Så tack min fina vän.
FUTURE HAPPENINGS
Det civila livet, som jag bör ta tag i, har börjat utan att jag hinner med.
Kenya är stökigt och fröken Anderbacks resa är uppskjuten. Jag kan och vill inte boka någon resa förrän efter vissa radikala åtgärder gjorts för mitt hälsotillstånd och innan det är det också onödigt att börja jobba, träna eller leva. (Men det blir av. I brussels hade jag förmånen att få träffa viktiga och gästvänliga människor som utan vidare mankemang bjöd in mig, med öppna armar, till deras fräscha lya i Nairobi. Check it out! http://tina.travelblogg.se )
Längtar otroligt mycket efter att få börja plugga igen och innan jag börjar till hösten finns där hundratals kurser jag vill ta mig an; genusvetenskap, freds- och konfliktstudier, miljöetik, svenska, journalistik, italienska, franska, spanska.. ALLT.
Men så vill jag också åka till franska alperna och glida nerför nåt vilt berg på min bräda, eller åka till Kanada och hälsa på Shannon. Och skaffa mig ett coolt jobb vore inte fy skam. Men pallaaaaaaaa butiksjobb? Wlääh.
Framtiden, kära barn. Den är i antågande.
2007
Det går inte att namnge som annat än glädjens fantastiska år. Gode herre, vilken resa.
Sure thing; det började darrigt då jag 'kom ut' som erkänt störd på flera nivåer; ätstörd bland annat. Men det tog sig. Vännerna var viktigare än någonsin och som en händelse var de allra viktigaste bosatta i Umeå under en period.
Linnea var den första som begav sig söderut varpå they dropped like flies. Johanna, Lina, och säkert någon fler.
Bortsett från det och några minor misstag; HIGHTIME.
Aldrig har det konsumerats så mycket alkohol som under 2007 då jag kunde börja handla på systemet all by myself. Andra bidragande faktorer; brudgänget var större än någonsin. Studentår. Besvikelser. 20årsgränsen på klubbarna. Skolstress. Med mera.
Och på tal om skolan så gick det bättre än någonsin. Projektarbete x2 och skyhöga betyg. Klassen var gosig och livet lekte.
13 mars kom inkallelseordern. (13 mars var även en dag jag gick in i en butik och gjorde något roligt. *FniZz*)
Sen fyllde jag 20 vilket firades med en jävulskt trevlig fest med de bästa av vänner.
I april hittade jag fokus på allvar och allt som existerade var 30 juli och inryck. Jag skulle förverkliga mina drömmar och inget skulle få komma i vägen. Vänner planerade bröllop och barn och jag sa fuck you och pratade om vapen och stridsvagnar tills de ledsnade totalt.
Fram till juli existerade inget annat (bortsett från student-bruset) och efter inryck har livet varit rosa, fast grönt.
De bästa fem månaderna av mitt liv. Without a doubt.
Då jag vaknade, strax efter sixteenhunderedhours och kom till insikt om att varken kropp eller själ var redo att inse att jag inte låg i säng 12A1, kasern 25 i luleå, utan i krilles rum på häggatan 12 i Vilhelmina stängdes det mesta av, totalt.
Dagen som följde var precis sådär härligt förutsägbar och ultra-jävlig som förväntat.
Vilket förstås gjorde det hela än mer fantastiskt. Någonstans känns det ju faktiskt som att man borde ha något försvar mot det förväntade. Å andra sidan så kanske det förverkligas just därför man gick omkring och väntade på det.
Hur som helst; en breakup förtjänar lite otröterliga timmar/dagar(/månader/år?). Och enligt konstens alla regler har jag all rätt att älta, sakna, analysera, gråta, dricka vin, äta glass och sörja i två och en halv månad till. Starting today.
Tiden man var tillsammans / 2 = rättfärdigad tid att sörja förhållandet. Internationell erkänd formel.
(Detta behöver dock inte innebära att man måste utnyttja tiden, men OM man nu gör det så finns en gräns då nära och kära får börja sätta ner en fot och kräva att man återgår till livet igen.)
Dagar som denna, en omöjlighet att vara den där slutetgott-personen jag behöver vara. Curled up i någon gammal soffa med huvudet fullt av musik så är glaset halvfullt och jag är en has-been that never really was.
Då dagens sorg, saknad och ångestfyllda förtvivlan a la 'jag har just fyllt mental-14 igen' hade nått någon sorts antiklimax och jag var redo att vika in årorna; då jag till fullo levde ut parodin av mig själv, så ringer min hjälte, varpå de närmsta timmarna därefter spenderades tillsammans med grabbarna(OCH JONSSON!), på distans.
Tappert sväljer man då tårarna och och storler varmt och rosa inombords.
Man vill inte vara den sönderslagna hundvalpen någon plockat upp från gatan, men samtidigt så orkar man inte vara den där heltidshjälten.
Här om någonstans förklaras den fantastiska och självklara vänskaps-balansen.
Samtidigt så är det inte dem jag saknar; det finns varken tid eller rum att sakna dem. Det rings och hälsas på och de finns i allra högsta grad i mitt liv.
Det är DET jag saknar, tillsammans med dem.
Uppställningarna i korridoren då de begåvade soldaterna förvandlas till en än mer begåvad gosskör, marscherna till skjutbanan med jasplanens öronbedövande jetmotorer ovanför oss, iskalla fingrar som försöker knyta kängorna, innebandysvettiga pojkar på kvällsfikat, det ständigt pågående kalla kriget med hundpluttarna, korridorsnätterna, ölkvällarna, bakismornarna, trötta timmar i filmsalen, illaluktande sittningar i gamla grov, smånervösa visitationer av logementet, ständig väntan på nya order, långa promenader till blå förrådet, upphetsning över nytt materiel, långa, kalla nätter utomhus, timmar på hundrametervallen..
Att få vara tillsammans i allt det. Det är vad jag saknar.
Orättvisan är en trist och dålig visa.
Men gud gjorde en oskuld, i mitt namn, med barn. Gud doesn't play by the rules och idag är allt hans fel.
Utöver denna förlöjligande och för mig oifrånkomliga sentimentalitet så finns där rubriker som är något mer konkretiserade:
BXL
Kan, med handen på hjärtat, inte komma på ett bättre sätt att inleda ett nytt år på än att åka utanför Sveriges gränser, till en av de bästa människorna på jorden och hans mysiga familj.
Kan, återigen med handen på hjärtat, säga att det inte spelade så stor roll vad vi gjorde eller inte. Det var bara fint och välbehövligt från min sida att få spendera vad som annars skulle varit ett gäng dagar i kritiskt tillstånd, tillsammans med honom.
MEN vi gjorde en hel del; besökte platserna man bör, såg sevärdheterna, åt ätvärdheterna och drack dryckvärdheterna, so to speak. En hel del GH och jag är numer officiellt GH-groupie till Andreas. Heh.
Det var fabulous. Så tack min fina vän.
FUTURE HAPPENINGS
Det civila livet, som jag bör ta tag i, har börjat utan att jag hinner med.
Kenya är stökigt och fröken Anderbacks resa är uppskjuten. Jag kan och vill inte boka någon resa förrän efter vissa radikala åtgärder gjorts för mitt hälsotillstånd och innan det är det också onödigt att börja jobba, träna eller leva. (Men det blir av. I brussels hade jag förmånen att få träffa viktiga och gästvänliga människor som utan vidare mankemang bjöd in mig, med öppna armar, till deras fräscha lya i Nairobi. Check it out! http://tina.travelblogg.se )
Längtar otroligt mycket efter att få börja plugga igen och innan jag börjar till hösten finns där hundratals kurser jag vill ta mig an; genusvetenskap, freds- och konfliktstudier, miljöetik, svenska, journalistik, italienska, franska, spanska.. ALLT.
Men så vill jag också åka till franska alperna och glida nerför nåt vilt berg på min bräda, eller åka till Kanada och hälsa på Shannon. Och skaffa mig ett coolt jobb vore inte fy skam. Men pallaaaaaaaa butiksjobb? Wlääh.
Framtiden, kära barn. Den är i antågande.
2007
Det går inte att namnge som annat än glädjens fantastiska år. Gode herre, vilken resa.
Sure thing; det började darrigt då jag 'kom ut' som erkänt störd på flera nivåer; ätstörd bland annat. Men det tog sig. Vännerna var viktigare än någonsin och som en händelse var de allra viktigaste bosatta i Umeå under en period.
Linnea var den första som begav sig söderut varpå they dropped like flies. Johanna, Lina, och säkert någon fler.
Bortsett från det och några minor misstag; HIGHTIME.
Aldrig har det konsumerats så mycket alkohol som under 2007 då jag kunde börja handla på systemet all by myself. Andra bidragande faktorer; brudgänget var större än någonsin. Studentår. Besvikelser. 20årsgränsen på klubbarna. Skolstress. Med mera.
Och på tal om skolan så gick det bättre än någonsin. Projektarbete x2 och skyhöga betyg. Klassen var gosig och livet lekte.
13 mars kom inkallelseordern. (13 mars var även en dag jag gick in i en butik och gjorde något roligt. *FniZz*)
Sen fyllde jag 20 vilket firades med en jävulskt trevlig fest med de bästa av vänner.
I april hittade jag fokus på allvar och allt som existerade var 30 juli och inryck. Jag skulle förverkliga mina drömmar och inget skulle få komma i vägen. Vänner planerade bröllop och barn och jag sa fuck you och pratade om vapen och stridsvagnar tills de ledsnade totalt.
Fram till juli existerade inget annat (bortsett från student-bruset) och efter inryck har livet varit rosa, fast grönt.
De bästa fem månaderna av mitt liv. Without a doubt.
Kommentarer:
Trackback