Återigen
God kväll.
Jag somnade visst aldrig, men vad gör det? Jag behöver ju inte vakna någon särskild tid?
Livet är skönt.
Jag har avnjutit greys och mitt eget sällskap, vilket jag aldrig riktigt får nog av. Att efter en relativt aspackad vecka få krypa till kojs på heltid och slappna av ger mig små spontana orgasmer. (Vilket man inte gärna tackar nej till?!)
Tänkte frigöra mig några tankar bara. Dock inte av den betungande sorten. Tvärtom faktiskt. Jag vill snarare dela med mig av den rätt trevliga känslan som gjort sig hemmastadd hos mig.
First up: Människorna. Alla nya människor som dyker upp lite här och var. Klassen till exempel, vilken känns så jädra bra. Sub-seminariegruppen som jag spenderade sex timmar med idag var över förväntan bra, (åtsyftande H, från Övik som jag fastnade särskilt för.) vilket jag å andra sidan inte kan påstå att jag var.
Det är en sorts prestationsångest som är något ny i min tillvaro, då jag nu vet att vad jag presterar verkligen spelar roll, till skillnad från SH-lektionerna med Snygg-Johnny då uppgifter var sekundära och det eventuella förförandet det primära. Då inget spelade någon roll. Då det var så jävla enkelt att vara bäst, utan anledning.
Nu vill jag snarare (även om jag undestundom har svårt för att inte vilja vara bäst på heltid) verkligen lära mig istället för att uppnå särskilda resultat på papperet.
Second; Stockholm stad. Mitt hem. Jag är hemma här. Jag är absolut inte o-vilsen. Jag går fortfarande vilse, självklart. Men mitt hem finns här. Mitt hem är snarare här än hemma. Därför älskar jag stockholm stad, för att jag fick Hem tillbaka.
(såklart älskar jag 'et för allt, allta allt allt allt alllt alaltlaltlallaltaltlatla annat också.)
Third; Jag själv, i egen hög person. Jag är så förbanna bra. Särskilt i mina kreativa, omtänksamma stunder, vilket illustreras i bilden nedan, men annars också.
Jag är allt som oftast bra jädra härlig. Rolig. Snygg. Rättvis. Ärlig. Mysig. Lagom. Bäst. Jag älskar mig. Jag vill aldrig bli någon annan.
Jag somnade visst aldrig, men vad gör det? Jag behöver ju inte vakna någon särskild tid?
Livet är skönt.
Jag har avnjutit greys och mitt eget sällskap, vilket jag aldrig riktigt får nog av. Att efter en relativt aspackad vecka få krypa till kojs på heltid och slappna av ger mig små spontana orgasmer. (Vilket man inte gärna tackar nej till?!)
Tänkte frigöra mig några tankar bara. Dock inte av den betungande sorten. Tvärtom faktiskt. Jag vill snarare dela med mig av den rätt trevliga känslan som gjort sig hemmastadd hos mig.
First up: Människorna. Alla nya människor som dyker upp lite här och var. Klassen till exempel, vilken känns så jädra bra. Sub-seminariegruppen som jag spenderade sex timmar med idag var över förväntan bra, (åtsyftande H, från Övik som jag fastnade särskilt för.) vilket jag å andra sidan inte kan påstå att jag var.
Det är en sorts prestationsångest som är något ny i min tillvaro, då jag nu vet att vad jag presterar verkligen spelar roll, till skillnad från SH-lektionerna med Snygg-Johnny då uppgifter var sekundära och det eventuella förförandet det primära. Då inget spelade någon roll. Då det var så jävla enkelt att vara bäst, utan anledning.
Nu vill jag snarare (även om jag undestundom har svårt för att inte vilja vara bäst på heltid) verkligen lära mig istället för att uppnå särskilda resultat på papperet.
Second; Stockholm stad. Mitt hem. Jag är hemma här. Jag är absolut inte o-vilsen. Jag går fortfarande vilse, självklart. Men mitt hem finns här. Mitt hem är snarare här än hemma. Därför älskar jag stockholm stad, för att jag fick Hem tillbaka.
(såklart älskar jag 'et för allt, allta allt allt allt alllt alaltlaltlallaltaltlatla annat också.)
Third; Jag själv, i egen hög person. Jag är så förbanna bra. Särskilt i mina kreativa, omtänksamma stunder, vilket illustreras i bilden nedan, men annars också.
Jag är allt som oftast bra jädra härlig. Rolig. Snygg. Rättvis. Ärlig. Mysig. Lagom. Bäst. Jag älskar mig. Jag vill aldrig bli någon annan.
Kommentarer:
Trackback