Pride can stand a thousand trials
Överilat emo.
Stundtals så ogillar jag min tendens till fingertourettes, denna vokabulära diarré som ohämmat rinner ur mig. Å andra sidan är det en stor, bidragande faktor till mig egenkärlek. En av alla de perfekt operfekta egenskaper jag besitter. Jag charmar ständigt mig själv med mina moodswings, min exhibionism, min mentala utfläkning. NOT!
Fast jo ändå.
Ang. kriget så är det svårt att ta det lungt. Det är svårt att inte kunna gå när man promenerat omkring hejvilt i 20 år. Det är svårt att acceptera, och det gör ont och det är jobbigt och det suger fortfarande kuk.
Krig är inte bekvämt, har aldrig vart och kommer aldrig att vara.
Frustrationen och rastlösheten genererar rätt naturligt en obeskrivlig, jävla ilska vilken är motiverande som inget annat. Tidigare bärhjälp till köket är ilsket bortviftad. Jag rörde mig ikväll fritt på mellanvåningen och anhöriga ville, trots då rådande vånda över att se sin förstfödda röra sig med antagen största smärta, ställa till med stort gästabud då jag tagit mig till målet. 10 minuter långsammare än vanligt, men jag tog mig fram. HURRA!
Anledningar att fira vet nu inga gränser då jag sitter på övervåningen.
Utan rast och vila, med endast en arm om älskade mor och den andra på ledstången, klättrade jag upp. Sakta, svårt stönande och stånkande, svettig som om jag var nyuppstigen ur badet, men oj så målmedveten med värnpliktens ledord; Ljt. Brännvalls bevingade utsago, ekande i bakhuvudet; 'bit ihop, fäll ner pannenet och kör!'.
Jag vinner krig. Har alltid gjort och kommer alltid att göra.
Stundtals så ogillar jag min tendens till fingertourettes, denna vokabulära diarré som ohämmat rinner ur mig. Å andra sidan är det en stor, bidragande faktor till mig egenkärlek. En av alla de perfekt operfekta egenskaper jag besitter. Jag charmar ständigt mig själv med mina moodswings, min exhibionism, min mentala utfläkning. NOT!
Fast jo ändå.
Ang. kriget så är det svårt att ta det lungt. Det är svårt att inte kunna gå när man promenerat omkring hejvilt i 20 år. Det är svårt att acceptera, och det gör ont och det är jobbigt och det suger fortfarande kuk.
Krig är inte bekvämt, har aldrig vart och kommer aldrig att vara.
Frustrationen och rastlösheten genererar rätt naturligt en obeskrivlig, jävla ilska vilken är motiverande som inget annat. Tidigare bärhjälp till köket är ilsket bortviftad. Jag rörde mig ikväll fritt på mellanvåningen och anhöriga ville, trots då rådande vånda över att se sin förstfödda röra sig med antagen största smärta, ställa till med stort gästabud då jag tagit mig till målet. 10 minuter långsammare än vanligt, men jag tog mig fram. HURRA!
Anledningar att fira vet nu inga gränser då jag sitter på övervåningen.
Utan rast och vila, med endast en arm om älskade mor och den andra på ledstången, klättrade jag upp. Sakta, svårt stönande och stånkande, svettig som om jag var nyuppstigen ur badet, men oj så målmedveten med värnpliktens ledord; Ljt. Brännvalls bevingade utsago, ekande i bakhuvudet; 'bit ihop, fäll ner pannenet och kör!'.
Jag vinner krig. Har alltid gjort och kommer alltid att göra.
Kommentarer:
Trackback