om du någonsin..
Vafalls?! Det har skett förändringar. Tiden gör sig märkvärdig. Som en sofistikerad käftsmäll vill den göra mig varse om sin gång.
Som om jag inte redan visste? Som om jag inte vrider mig av påhittad växtvärk då jag känner de hala sekunderna glida från mig? Som om jag inte hör hur de gör sig påminda i skratt av fnittrig framgång och lycka.
Det blev ingen slakt av det mörka, ingen bitterhet, ingen cynicism. Det fanns inget att ösa med, än mindre ur.
Som om alla världens sötma smälts samman och hällts över oss i varma, bekväma floder av vällust.
Vad fan är det, liksom? Jag har ingen ork att glädja mig över glädjen då jag är inställd på att gotta mig i det mörka bottenskrapet.
Våldsfilmerna glömdes och istället slentrianögnade vi, hemligt tårögt, på extreme home makeover mellan samtalen om guds godhet och livets nuvarande perfektion.
Det enda som bjöds på i mörkrets väg var enfaldiga skratt riktade till den sortens människor man inte får skratta åt.
De taktfasta hjärtslagen av hemligt hat eroderas. Istället tar den skräckslagna lyckans oregelbundna, adrenalinutsöndrande rytm över. Skrämmande intensivt och nygammalt, som om tiden återvann sig själv i nya, oförutsägbara och svårfångade former.
Den ignorerade verklighetens motbjudande tentackler kittlade min omedvetenhet och paniken stegrades behärskat då de numer kontinuerligt sofistikerade ropen på hjälp ekade i mig. Som tidigare nämnt rejekterar jag det. Och någonstans välsignar jag falsk mig själv med uppmaningen om att man inte kan ta in hur mycket av livets exkrementer som helst.
Hade ett ilsket behov av att lyssna till någons röst ikväll. Allra helst i form av historier från en för mig svunnen tid. De stunderna kan jag glömma allt annat. Ibland njuter jag så av att bara höra rösten varmt virvla runt i mitt öra och linda in örats alla kamrar och vrår, att jag inte lyssnar till vad du säger. Jag svävar på din röst, långt från verkligheter jag inte är redo för, men tvingas leva i.
Kvällens tafatta men hungriga försök utmynnade i endast plågsamt långa signaler som skar upp elektroniska blodspår i mitt öra.
Men tysta ord tog jag ändå emot, dem tackar jag för. Glädjeblöder lite i hjärtat och fnittrig längtan sipprar försynt omkring i mig. Manisk upprepning till gårdagens rubrik pågår inombords. Nervändar elektrifieras på tankar för orena att nämnas här. And it's all you, baby!
Höhö!
Plågsamt medveten ska jag drunkna i en kopp te, Briscoes spröda historia och choklad.
Godnatt.
Som om jag inte redan visste? Som om jag inte vrider mig av påhittad växtvärk då jag känner de hala sekunderna glida från mig? Som om jag inte hör hur de gör sig påminda i skratt av fnittrig framgång och lycka.
Det blev ingen slakt av det mörka, ingen bitterhet, ingen cynicism. Det fanns inget att ösa med, än mindre ur.
Som om alla världens sötma smälts samman och hällts över oss i varma, bekväma floder av vällust.
Vad fan är det, liksom? Jag har ingen ork att glädja mig över glädjen då jag är inställd på att gotta mig i det mörka bottenskrapet.
Våldsfilmerna glömdes och istället slentrianögnade vi, hemligt tårögt, på extreme home makeover mellan samtalen om guds godhet och livets nuvarande perfektion.
Det enda som bjöds på i mörkrets väg var enfaldiga skratt riktade till den sortens människor man inte får skratta åt.
De taktfasta hjärtslagen av hemligt hat eroderas. Istället tar den skräckslagna lyckans oregelbundna, adrenalinutsöndrande rytm över. Skrämmande intensivt och nygammalt, som om tiden återvann sig själv i nya, oförutsägbara och svårfångade former.
Den ignorerade verklighetens motbjudande tentackler kittlade min omedvetenhet och paniken stegrades behärskat då de numer kontinuerligt sofistikerade ropen på hjälp ekade i mig. Som tidigare nämnt rejekterar jag det. Och någonstans välsignar jag falsk mig själv med uppmaningen om att man inte kan ta in hur mycket av livets exkrementer som helst.
Hade ett ilsket behov av att lyssna till någons röst ikväll. Allra helst i form av historier från en för mig svunnen tid. De stunderna kan jag glömma allt annat. Ibland njuter jag så av att bara höra rösten varmt virvla runt i mitt öra och linda in örats alla kamrar och vrår, att jag inte lyssnar till vad du säger. Jag svävar på din röst, långt från verkligheter jag inte är redo för, men tvingas leva i.
Kvällens tafatta men hungriga försök utmynnade i endast plågsamt långa signaler som skar upp elektroniska blodspår i mitt öra.
Men tysta ord tog jag ändå emot, dem tackar jag för. Glädjeblöder lite i hjärtat och fnittrig längtan sipprar försynt omkring i mig. Manisk upprepning till gårdagens rubrik pågår inombords. Nervändar elektrifieras på tankar för orena att nämnas här. And it's all you, baby!
Höhö!
Plågsamt medveten ska jag drunkna i en kopp te, Briscoes spröda historia och choklad.
Godnatt.
Kommentarer:
Trackback