Gives his entire self
Jag är hos Maja. Det är allt ni behöver veta, för då vet ni att jag mår som allra, allra bäst.
Ni vet hur man ibland går och är förberedd på något, utan anledning? Förberedd på de ögonblick som aldrig inträffar. Hur vi lever ett antaget ofullkomligt liv och därför förbereder oss på något. Hur man önskar, hoppas och vill att det ska inträffa och väntar sig genom livets gång som det egentligen inte är något större fel på, förutom frånvaron av det där ögonblicket som man bara själv vet om.
Det är lite sorgligt att man ofta är så ögonblicksberoende. Triss-syndromet.
Det är lite läskigt att vi förväntar oss att när det plötsligt händer, så händer det något fantastiskt. För det finns det ju sannerligen inga garantier.
Jag hatar att det tar sådan jävla tid att inte hitta dem.
Jag hatar än mer att jag faktiskt hittat dem en gång, men inte märkt det förrän efteråt då det redan gått mig förbi.
(Fast det är klart att ibland, till exempel på bussar, så händer det.
Det kan vara ord som inte behövs sägas, för det står redan förklarat i dina ögon och jag biter ihop käkarna så hårt att jag får huvudvärk och hoppas att tiden ska stanna till en stund så mina andetag hinner ifatt och bakom mina ögon fortsätter mitt leende hela vägen till mitt yttersta universum och jag vill kyssa luften för att den finns och får dig att andas och leva och finnas där, bredvid mig med alla dina ord som får huden att pirra och förståndet att försvinna och min talförmåga att förlamas.)
Vintern gäspar trött nu och våren är morgongrinig. Vaken men inte på humör. Småfnittrigt provocerar jag den gärna med för lite kläder, varpå den buttert drar sig tillbaka en aning och jag och mina frusna fingrar ångrar mig. Men bara lite.
Jag hoppas jag får chansen att låta henne vakna i fred. Så kan jag komma hem och omfamna henne, väl förberedd av andra länders solstrålar. Kanske ge henne en körbärsblomma och påminna henne om att det är värt att skynda på en aning.
Kanske.
I morgon åker jag iallafall hem igen, efter 14 dagar på turné. Jag struntar i Lycksele, än fast jag saknar min lilla, lilla syster. Jag måste hem och förbereda mig för framtiden som inte är sig lik. Den verkar ljusare.
(Jag kom på vad som är ännu jävla värre än en giraffhals; en BRUTEN giraffhals. Jag vill spy.)
Ni vet hur man ibland går och är förberedd på något, utan anledning? Förberedd på de ögonblick som aldrig inträffar. Hur vi lever ett antaget ofullkomligt liv och därför förbereder oss på något. Hur man önskar, hoppas och vill att det ska inträffa och väntar sig genom livets gång som det egentligen inte är något större fel på, förutom frånvaron av det där ögonblicket som man bara själv vet om.
Det är lite sorgligt att man ofta är så ögonblicksberoende. Triss-syndromet.
Det är lite läskigt att vi förväntar oss att när det plötsligt händer, så händer det något fantastiskt. För det finns det ju sannerligen inga garantier.
Jag hatar att det tar sådan jävla tid att inte hitta dem.
Jag hatar än mer att jag faktiskt hittat dem en gång, men inte märkt det förrän efteråt då det redan gått mig förbi.
(Fast det är klart att ibland, till exempel på bussar, så händer det.
Det kan vara ord som inte behövs sägas, för det står redan förklarat i dina ögon och jag biter ihop käkarna så hårt att jag får huvudvärk och hoppas att tiden ska stanna till en stund så mina andetag hinner ifatt och bakom mina ögon fortsätter mitt leende hela vägen till mitt yttersta universum och jag vill kyssa luften för att den finns och får dig att andas och leva och finnas där, bredvid mig med alla dina ord som får huden att pirra och förståndet att försvinna och min talförmåga att förlamas.)
Vintern gäspar trött nu och våren är morgongrinig. Vaken men inte på humör. Småfnittrigt provocerar jag den gärna med för lite kläder, varpå den buttert drar sig tillbaka en aning och jag och mina frusna fingrar ångrar mig. Men bara lite.
Jag hoppas jag får chansen att låta henne vakna i fred. Så kan jag komma hem och omfamna henne, väl förberedd av andra länders solstrålar. Kanske ge henne en körbärsblomma och påminna henne om att det är värt att skynda på en aning.
Kanske.
I morgon åker jag iallafall hem igen, efter 14 dagar på turné. Jag struntar i Lycksele, än fast jag saknar min lilla, lilla syster. Jag måste hem och förbereda mig för framtiden som inte är sig lik. Den verkar ljusare.
(Jag kom på vad som är ännu jävla värre än en giraffhals; en BRUTEN giraffhals. Jag vill spy.)
Kommentarer:
Trackback