Allow me that
Lindbäcks bilder från Tåme fick mig att vilja dö en aning. Fan. Jag saknar dem. Varje sekund.
Igår fixade jag tillsist ansökningen till framtiden. Det blev åtta program allt som allt. Två kurser. Ville söka 60 till men la band på mig själv och lyckades till sist prioritera bort och resultatet är ert att beskåda nedan.
Informatörsprogrammet - med inriktning mot freds- och utvecklingsarbete, Växjö
Utveckling och internationellt samarbete - statsvetenskap med internationella relationer, Stockholm
Programmet för internationell kris- och konflikthantering, Umeå universitet
Europaprogrammet inriktning statsvetenskap, Stockholm
Freds- och konfliktvetenskap, Malmö
Europaprogrammet, Statsvetenskap, Göteborg
Kandidatprogram i mellanöstern- och nordafrikastudier, Stockholm
Kandidatprogram i filosofi och lingvistik, Stockholm
Genusvetenskap, Stockholm
Lingvistik, StockholmHeja mig. Heja framtiden.
Jag längtar till framtiden. Har lite svårt att göra det bästa av nuet. Fast det är fel; jag har svårt att acceptera mina begränsningar atm och är därför relativt blind vad gäller de framgångar jag faktiskt åstadkommer. Mina små vandringar runt huset, a.k.a. mitt krig, har nu resulterat i att jag kan röra mig fritt och det innebär att jag hittills vunnit över vetenskapen. Jag antar, ödmjukt, att det är i närheten av att göra det bästa av nuet. Minus för pessimismen I suppose.
En blygsam förhoppning om eventuell förflyttning österut lever. Skellefteå, mormor och morfar och miljöombyte.
Jag förkastar allt som har med Vilhelmina att göra. Tvi! Här är jag isolerad från allt som har med liv och lycka att göra, bortsett från familjen förstås.
Min fantastiska mor som fått ta hand om mig precis som för tjugo år sedan. Jag ser allt hur hon smygtrivs bakom våndan. Och sötpappsen som agerar ut undertryckta befälsdrömmar och ger order om något som går att likna vid miniexercis; 'Gå dit och vänd. Kom tillbaka.' osv.
Jag saknar umgänge och närhet. Faktiska kroppar i min närhet istället för msnkonversationer, sms och telefonsamtal. Nu vill jag inte negligera denna kommunikationsform på något sätt. Varje ord som sägs eller skriv är viktigt stort och betydelsefullt. Men bristen på närhet börjar klia.
Nu är det dusch och förbandsomläggning. Jag fascineras över mina små ärr.
Väl mött -M
Kommentarer:
Trackback