mariakarlsson - my name is called religion

Å, kära vänner, det finns så mycket jag har att berätta för er!
 Om krig och vapen och kärlek och sex och vänner och grabbar och befäl och ambulanser och bomber och min livmoder och träning och fester och sånger och djur och mat och barn och öl och snus och tanter och flygplan och hemligheter och batonger och slagsmål och sånt. Ni vet.

Men det skulle bli en hel bok om jag öste ur mig allt jag är med om, så jag låter bli.
Låter helt enkelt bli att reflektera över dåtid och gör ist en kort sammanfattning av nutiden.
En ledig vecka, som räddar hela min framtid.
En dag till på F21 och jag hade brutit ihop. Fysiskt, psykiskt, uppe, nere, inne, ute. Överallt. Hela tiden.
 Inget ont  mot grabbarna; de är grönare än skogarna och guldigare än guldet, men att ha ont i livmodern och sedan försöka göra sig förstådd bland 36 grabbar är lite halvknivigt.
Det finns vissa mensexperter, for sure, och det är jag evigt tacksamma för. (Ni mödrar och flickvänner som lär era söner och pojkvänner om mens; Keep up the good work!)
Det är stundtals riktigt, jävla pissigt att vara ensam tjej. Inte alltid, snarare sällan. Men att få ha en och annan brud man kunde få snacka med skulle inte sitta helt fel.
NVK i all ära, men där blir det oftast samma höhö-stämmning som annars. 'Vår pluton har gjort det!'
Ah, men vi gjorde det!'
'Men viråå! Vi gjorde så!'
Heja heja, brudar. Jag berundrar och uppskattar er så otroligt, men jag vi inte get together och vara tjejer?

Å andra sidan så tar grabbarna jävligt bra hand om mig. De blir irriterade på mig då jag inte kan ta mig upp på morgonen för att nerver är i kläm och livmodern försöker döda mig om jag rör mig. Men de hade blivit mint lika irriterade om nån av grabbarna hade pungvärk/motsvarande och heller inte kunde ta sig upp.
Jag har 36 livvakter om jag går på krogen och jag hoppas de är lika stolta över mig som jag är över dem.
(Jag är ju förövrigt coolast på F21 eftersom jag rakade huvudet. höhö! Coolast och minst kvinlig, men what the heck!?
Glas är snyggast, tätt följd av Jonssson. R3 brudarna är något alla villl ha. Likaså Stofkoper på UH. Och Landhage på bevplut, som alltid är roligt att säga. Bevplutt. heheheheheheh).


Lumpen. Det är inte som allt annat. Man får se saker man inte vill se och höra saker man inte vill höra.
Det är påhälsningar i duschen och det är genitala helikoptrar och det är sex och fittor och knulla och bröst och brudar och avgaser och könsord och krigsfilmer och runka i fält och på toan och i duschen och muskler jag aldrig kan få och prestationsångest och brist på förståelse.
Samtidigt som de är mina bästa vänner och jag känner redan nu att man hittat vänner för livet. Min pluton är min familj och jag älskar dem allihopa; alla fel och brister och sjuka vanor. Vi tar hand om varandra och det är verkligen en för alla, alla för en; ärligare än jag någonsin tidigare uppplevt det.
orkar man inte så kommer en hjälte och tar din AK5 tills du hittat tillbaka till verkligheten. Orkar du bara 20 armhävningar orkar man 10 till då alla grabbar står och hejar på.
Vi bråkar och vi blir ovänner i tid och otid, och nästa dag är vi där igen, tillsammans för att LÖSA UPPGIFTEN.
Det går inte att förklara genemskapen och kanske KVINNOFIERAR jag den alldeles för mkt för att det ska vara lite ädelt som det faktiskt är.
Who gives a shit; jag är ju tjej, även om de (och jag) glömmer bort det ibland.

Jag bröt ihop en kväll; hur kvinnligt som helst.
Grey's Anatomys säsongspremiär på 5an vilken jag såklart ville se. I drygt två månader har vi kollat krigsfilmer och motorprogram på discovery. In dundrade någon och förnekade mig chansen att för en gångs skull vara den tjej jag är; jag ville titta på greys och grina till alla sorger jag slipper uppleva.
Istället bryter jag iihop och dundrar; MEN JAG VILL SEEEE GREEEYS! JAG VILLL INTE VAAA HÄÄÄÄR! JAG VILL MÅLA NAGLARNA OCH DRICKA VIN OCH HA HÖGKLACKADE SKOOOOR! sen tårar. Ingen man klarar av den otroliga kvantiteten tårar som forsade ur mig.
Så de lämnade mig och greys (TACK GRABBAR)
Och kvar med mig stannade min hjälte och grät tillsammans me mig till de sorliga scenerna av Grey's Anatomy.

Min Hjälte, min Jesper, mitt allt.

Det är svårbeskrivet. Lite skrämmande. Ojämförbart med allt jag tidigare upplevt.
Det är så mycket större än allt jag tidigare trott mig veta. Det är så mycket att det är svårt att ta in.
Alla sekunder, och ögonblicken där emellan sekunderna. Varje natt, varje morgon, varje dag.

Det är du, min älskade, älskade Jesper. Det är du, allt som är du. Varje timme och minut av ditt liv. Jag önskar jag var där, alla sekunder av ditt liv. Allt som varit och allt som komma skall.

Allt går så fort, men ändå så långsamt att jag hinner andas in varje ovärdeligt ögonblick tillsammans med dig.

Du gör mig så otroligt jävla, underbart lycklig. Och jag älskar dig, mer än vad som går att berskriva.