toxicated
Ännu några veckor har gått av livet i lumpen, vilka har varit, om möjligt, än mer händelserika än tidigare.
Blev sjukskriven en vecka för något som titulerades 'no biggie'.
Jag hade väldigt ont på ett ställe som inte riktigt existerar i den testosteronstinna vardagen jag lever i, vilket förstås komlicerade det hela ytterligare. Tacka vet jag de andra värnpliktiga brudarnas reaktioner kontra grabbarna på plutonen.
Mina grabbar: 'Jaha. Oj. Jobbigt?'
Brudarna: ' IIh! Ahh! Ohh! Shit! Fan, vad jobbigt. Alltså.. aaaoohhh..' osv.
Men grabbarna har tagit väl hand om mig, bristen på förståelse vad det handlar om till trots. Det gör de alltid.
Drog hem och missade skjutveckan på junkön, vilket jag inte var så jättebesviken över I OCH FÖR SIG. Men ändå; jag hade behövt spendera mer tid med min AK (fan, jag måste hitta ett namn till honom snarast.), fått prova på lite automatels och springa omkring med bildförstärkaren.
Men vatusan, jag fick sova så länge att grabbarna åt middag när jag ringde och sa godmorgon.
Chillade lös to the maximum i umeå, vilhelmina och hos Mormor och morfar.
Återvände utan några skillnader i kropp och själ (vilket jag återkommer till senare).
Det var förvisso UGL-utb den veckan vilket innebar att vi var civila hela veckan, dock med ett outtalat permisförbud.
Det var en stor vecka, i alla möjliga bemärkelser. Hade förhoppningen att enbart få hänga med gruppcheferna från plutonen eftersom jag saknat dem en hel vecka, men ist blandades vi hejvilt mellan alla plutoner.
Jag fick åtminstone med mig Jan-darling, vilket jag är väldigt tacksam för. (Allt var på first-name-basis den veckan. Intimt och härligt.)
Men hör nu detta; hade inget emot att beblanda mig med bevpluttar, klargare, uhare och allt vad det är. Riktigt sköna och olikfärgade människor. (Nu menar jag inte färgen på hud, hår och naglar. Jag menar förstås färgen på SDI-triangeln. Här ger jag ingen utveckling. Ni får punga ut med 20 laxar och gå kursen själva om ni vill veta.)
Vi diskuterade, presenterade, kände, tyckte och tänkte och utvecklade oss själva och gruppen.
Innan veckans slut hade gruppen tagit sig genom alla faser och utvecklats fint och bra och jag fick med mig ett par nya favoriter.
Föregående helg var trist då 'no biggie' helt plötsligt expanderade och blev 'a pretty darn big biggie'.
Har under veckan besökt specialister och läkare och sköterskor och araber och fått remisser och piller och varningar och allt vafan det är.
Ont det gör ont, både fysiskt och psykiskt. Nu måste man göra val och bestämma sig och bita ihop och fundera och fatta beslut man inte kan fatta.
Trist inslag i krigets vardag, det där med skador.
Vad som än händer så är det överlevnadsvecka nästa vecka, vilken ingen ser fram emot.
I onsdags hade vi ett förberedande överlevnadsdygn då vi åtminstone fick middag. Men att sova på en hög granris och försöka göra upp en eld i becksvart mörker med åtskilliga hundra meter till närmsta granne var.. inte så skoj.
Dessutom lite för många minusgrader för att blodet skulle orka ut till armar, ben och ansikte.
Kapitulerade kring tolvsnåret och snubblade genom skogen till närmsta granne och veckans största hjälte; Räisänen. Ett par uppvärmda stenar uppplockade vedhögar och timmar senare kunde jag nästan somna.
Vi överlevde allihop iallafall.
Hur det går nästa vecka återstår att se. Jag och mina infektioner på väl valda delar av kroppen skall sova inomhus på order av kapten Hofslagare. Känns lite både och.
Jag kommer nog inte att vara underbarast och älskad av alla då grabbarna får lov att skeda under bar himmel på frostbitet blåbärsris. Å andra sidan är jag faktiskt inte beredd att offra det sista kvinnliga min kropp besitter bara för att försöka överleva en vecka skogen för att få ett märke att sy fast på M90n.
Nepp.
Och kära vänner! jag vill att tiden skall rusa iväg litet, till den 26 oktober. Då hänger en stor del av grabbarna med mig till umeå.
!"#¤%&/()=(/%&¤¤###¤##%¤#%¤/&%#& vad roligttttttttttttt.
Nu är det inte länge innan bussen går. Tredje försöket idag att försöka ta sig hem till vilhelmina.
Det är inte helt utan att man har velat mörda. ORKA MISSA TVÅ BUSSAR PÅ EN DAG?! Så jävla meningslöst.
Jag får åtminstone träffa familjen ett tag. OCH LINNEA!
sweet.
Nu ska jag... facebooka.
Blev sjukskriven en vecka för något som titulerades 'no biggie'.
Jag hade väldigt ont på ett ställe som inte riktigt existerar i den testosteronstinna vardagen jag lever i, vilket förstås komlicerade det hela ytterligare. Tacka vet jag de andra värnpliktiga brudarnas reaktioner kontra grabbarna på plutonen.
Mina grabbar: 'Jaha. Oj. Jobbigt?'
Brudarna: ' IIh! Ahh! Ohh! Shit! Fan, vad jobbigt. Alltså.. aaaoohhh..' osv.
Men grabbarna har tagit väl hand om mig, bristen på förståelse vad det handlar om till trots. Det gör de alltid.
Drog hem och missade skjutveckan på junkön, vilket jag inte var så jättebesviken över I OCH FÖR SIG. Men ändå; jag hade behövt spendera mer tid med min AK (fan, jag måste hitta ett namn till honom snarast.), fått prova på lite automatels och springa omkring med bildförstärkaren.
Men vatusan, jag fick sova så länge att grabbarna åt middag när jag ringde och sa godmorgon.
Chillade lös to the maximum i umeå, vilhelmina och hos Mormor och morfar.
Återvände utan några skillnader i kropp och själ (vilket jag återkommer till senare).
Det var förvisso UGL-utb den veckan vilket innebar att vi var civila hela veckan, dock med ett outtalat permisförbud.
Det var en stor vecka, i alla möjliga bemärkelser. Hade förhoppningen att enbart få hänga med gruppcheferna från plutonen eftersom jag saknat dem en hel vecka, men ist blandades vi hejvilt mellan alla plutoner.
Jag fick åtminstone med mig Jan-darling, vilket jag är väldigt tacksam för. (Allt var på first-name-basis den veckan. Intimt och härligt.)
Men hör nu detta; hade inget emot att beblanda mig med bevpluttar, klargare, uhare och allt vad det är. Riktigt sköna och olikfärgade människor. (Nu menar jag inte färgen på hud, hår och naglar. Jag menar förstås färgen på SDI-triangeln. Här ger jag ingen utveckling. Ni får punga ut med 20 laxar och gå kursen själva om ni vill veta.)
Vi diskuterade, presenterade, kände, tyckte och tänkte och utvecklade oss själva och gruppen.
Innan veckans slut hade gruppen tagit sig genom alla faser och utvecklats fint och bra och jag fick med mig ett par nya favoriter.
Föregående helg var trist då 'no biggie' helt plötsligt expanderade och blev 'a pretty darn big biggie'.
Har under veckan besökt specialister och läkare och sköterskor och araber och fått remisser och piller och varningar och allt vafan det är.
Ont det gör ont, både fysiskt och psykiskt. Nu måste man göra val och bestämma sig och bita ihop och fundera och fatta beslut man inte kan fatta.
Trist inslag i krigets vardag, det där med skador.
Vad som än händer så är det överlevnadsvecka nästa vecka, vilken ingen ser fram emot.
I onsdags hade vi ett förberedande överlevnadsdygn då vi åtminstone fick middag. Men att sova på en hög granris och försöka göra upp en eld i becksvart mörker med åtskilliga hundra meter till närmsta granne var.. inte så skoj.
Dessutom lite för många minusgrader för att blodet skulle orka ut till armar, ben och ansikte.
Kapitulerade kring tolvsnåret och snubblade genom skogen till närmsta granne och veckans största hjälte; Räisänen. Ett par uppvärmda stenar uppplockade vedhögar och timmar senare kunde jag nästan somna.
Vi överlevde allihop iallafall.
Hur det går nästa vecka återstår att se. Jag och mina infektioner på väl valda delar av kroppen skall sova inomhus på order av kapten Hofslagare. Känns lite både och.
Jag kommer nog inte att vara underbarast och älskad av alla då grabbarna får lov att skeda under bar himmel på frostbitet blåbärsris. Å andra sidan är jag faktiskt inte beredd att offra det sista kvinnliga min kropp besitter bara för att försöka överleva en vecka skogen för att få ett märke att sy fast på M90n.
Nepp.
Och kära vänner! jag vill att tiden skall rusa iväg litet, till den 26 oktober. Då hänger en stor del av grabbarna med mig till umeå.
!"#¤%&/()=(/%&¤¤###¤##%¤#%¤/&%#& vad roligttttttttttttt.
Nu är det inte länge innan bussen går. Tredje försöket idag att försöka ta sig hem till vilhelmina.
Det är inte helt utan att man har velat mörda. ORKA MISSA TVÅ BUSSAR PÅ EN DAG?! Så jävla meningslöst.
Jag får åtminstone träffa familjen ett tag. OCH LINNEA!
sweet.
Nu ska jag... facebooka.
Kommentarer:
Postat av: Jan-darling
Maria-darling!
Trackback