tenderness
uäuäuä. Jag hatar ointelligent musik.
Jag har nu gjort alla de val det ordades om sist, vilket förstås är kul/bra/skönt/viktigt osv.
Så även har jag garvat tarmarna ur arslet åt människans (läs 'min') naivitet och människans förhoppningar och önskningar om att saker och ting (läs 'andra människor' eller 'en särskild människa'. Det beror nämligen lite på.) skulle vara annorlunda.
Fast egentligen inte. Egentligen handlar det mest om min egen söta, flickiga blåögdhet och längtan.
Man vill så gärna att något speciellt att man make'em happen fastän de kanske inte riktigt gör det. (Kan jämföras med att man köper en stl. 36 fastän de inte passar, men övertygar sig själv att det ser riktigt bra ut.)
Det är de gånger man skulle behöva en och annan vän som bitchslapar en ordentligt och ifrågasätter vad man håller på med. (kan jämföras med att vännen i fråga säger att tischan i stl 36 sitter jättebra. 'Det ser inte alls ut som om dina bröst ska spränga tröjan när som helst! Skitsnyggt!)
Så i fortsättningen; Åt helvete med den svenska artigheten, kära vänner. Ifrågasätt det ni vill ifrågasätta istället för att påpeka att ni 'faktiskt tänkte lite på det i början men inte riktigt ville säga något då.'
Å andra sidan så gör jag detsamma. Tror jag. Jag gjorde åtminstone så förr, innan 'allt'.
Så jag klandrar er inte, bara påpekar det. Lite feedback sådär.
JUSTJA.
Hela det här stycket är en misfit. Jag är rå, hård och manlig och tjafsar inte med sånt.
Så raskt vidare till den råa, hårda och manligare verkligheten;
Överlevnadsveckan Granen.
Innan jag säger någonting annat vill jag påpeka att jag hela veckan kännt mig som en proud mama över mina pojkar.
Pojkarna, menar jag förstås. De är inte riktigt 'mina' i ordets rätta bemärkelse.Men ändå lite.
Hur som helst, jag är gränslöst imponerad, stolt och förundrad över dem.
Att leva och bo i ett granrishus utan mat och enbart leva på vatten som smakar fiskavföring kryddat med lite tallbarr är.. jävligt bra jobbat. Inget nämnvärt bråk, ytterst få skador, ingen dog osv. Det är jävligt kärva grabbar jag spenderar tid med, bara så ni vet.
Jag är inte lika nöjd och stolt över mig själv, däremot.
Fick mat (MAKARONERNA PÅ TISDAGSKVÄLLEN ÄR SÄRSKILT MINNESVÄRDA) och dessutom skjuts morgon och kväll fram och tillbaka till F21 för att sova på logementet. Å andra sidan är förhoppningarna om att jag kanske ska kunna föda barn i framtiden betydligt större. (Inget är förvisso säkert ännu, vilket förstås inte är det roligaste jag vart med om. Fredag morgon är en avgörande morgon.)
Har fortfarande osaligt ont i de regionerna, men det tjänar ingenting till att klaga, så oftast håller jag käften och gör så gott jag kan, vilket oftast inte är allför mycket. Sista rushen mot den sista samlingen innan övningens avslut var pee and poo.
Inom mig sjöng lena PH på repeat om hur ont det gör och kräkset dallrade runt i strupen. Dessutom är jag inte i så jävla god kondition efter närmare sex veckor stillastående. Det är inte helt utan att man känner sig kass.
MEN HÖRRNI, det här är att klaga, så jag lämnar det.
Soldaterinran och korum i den iskalla oktobersolen var minnesvärt. Allra mest minnesvärt var läsken och chokladkakan man fick sig tilldelad. God som jag är gav jag bort min till bättre behövande och fick ett par små tårar i ögonen (återigen; proud mama-moment) över grabbarnas humör.
Väl hemma igen, efter en lurig återresa, var stämmningen bättre än någonsin. Enligt mitt tycke. Aldrig har så få ätit så mycket, så snabbt. Och en pizza på det. Det var vackert att se.
Veckans hjälte torde vara Håkansson som pungade ut med närmare tre miljarder kronor till övriga i plutonen för att vi skulle kunna beställa.
Love love love. Livet vore fattigt utan pojkarna på 2.FBS.
I övrigt fick jag delta i en intervju med ljt Nilsson från 1.fbs ang. relationer mellan befäl och värnpliktiga. Så snart jag fått ta del av den återkommer jag närmare om vad som sas och inte. Det mest intressanta var diskussionen jag hade med Ktn under en återresa till F21. Men den orkar jag inte gå in vidare på. Vi hade skilda åsikter om det iallafall. Väldigt, väldigt skilda åsikter. det var KKK vs. Zimbabwe, motsvarande. (aah, motsvarande.)
Och PMS, alltid ett uppskattat ämne att skriva om. Det är svårt att märka av de reguljära smärtorna eftersom jag likt förbannat har ont 24/7.
Å andra sidan har jag märkt av de psykiska förändringar hormonjävlarna envisas med att framkalla. Såhär i efterhand är det så jävla roligt. Eller snarare tragikomiskt. Eller ganska hemskt. Bara.
Var bland annat ett möte med pv-konsulenten från att lämna F21 for good. ENDAST för att jag var så jävla emo och tyckte mig vara mindre värd än allt och alla. Att varje månad oroa sig i förväg vad jag ska få för mig under mina premenstruella störningar hör inte till den rosa och gosiga sidan av livet.
Den lite mer komiska sidan av månadens PMS var den intensiva attraktionen till manliga män. Nivet, skogshuggarstoramusklerskäggstubbmanligmanligmanligsåinnihelvete-typen.
Tjenarealkolistenpåsystemebolagetsutförsäljning, typ. Det hade vart en helt annan femma om jag vart på balettläger, då hade problemen vart omärkbara.
Men vafan, i lumpen?! Haha, vad halvroligt och lite sorgligt det är. Kom på mig själv att sitta och dreggla i matsalen, påkommen av offret för mina fantasier höll jag på att spilla ut allt the i knäet på mig själv och började lite för uppenbart hetsigt att återgå att skyffla i mig maten. Knallröd i ansiktet. hahahahaha.
(Viktigt att understryka är att det finns tre verioner av mig själv; När jag är full, när jag har PMS och när jag är vanlig.)
Jag är inte heller den typen av man som ställer mig och runkar bort besvären i duschen. För det första är det svårt att runka utan penis, för det andra skulle det aldrig falla mig in att ... göra motsvarande.
Över huvud taget. Inte där, inte då, inte så.
Väl hemma så förbannar jag att Mats är död. (VILA I FRID, KANINJÄVEL!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!)
Man får göra så gott man kan; lägga benen i kors och dreggla så omärkbart som möjligt.
HA-HA-HA.
(det här en av alla de förhatliga sidor som tidigare existerat i det tysta. Ingen har märkt av dem. jag har aldrig talat om det annat än då jag är snorfull med chicksen på hemmaplan. Helt plötsligt kan jag tala öppet om bajs, onani och .. sånt. Fuck it.Men det bjuder jag på. Hejvilt, tydligen.)
En dryg vecka, sedan är det jag och grabbarna som bring sexy back to Umeå. Yippy kay yey brother tucker.
Det är med blandade känslor jag ser fram emot att låta de bästa av två världar: grabbarna från den gröna, flickorna från den rosa, beblanda sig med varandra.
Kan iofs inte bli annat än en hit bortsett från att jag kommer att klassas som schizofren for the rest of my life.
nåväl. nu är det dags att bege sig mot luleå och en veckan intensiv exercis inför högvakten. BOOYAH!
Puss!
Jag har nu gjort alla de val det ordades om sist, vilket förstås är kul/bra/skönt/viktigt osv.
Så även har jag garvat tarmarna ur arslet åt människans (läs 'min') naivitet och människans förhoppningar och önskningar om att saker och ting (läs 'andra människor' eller 'en särskild människa'. Det beror nämligen lite på.) skulle vara annorlunda.
Fast egentligen inte. Egentligen handlar det mest om min egen söta, flickiga blåögdhet och längtan.
Man vill så gärna att något speciellt att man make'em happen fastän de kanske inte riktigt gör det. (Kan jämföras med att man köper en stl. 36 fastän de inte passar, men övertygar sig själv att det ser riktigt bra ut.)
Det är de gånger man skulle behöva en och annan vän som bitchslapar en ordentligt och ifrågasätter vad man håller på med. (kan jämföras med att vännen i fråga säger att tischan i stl 36 sitter jättebra. 'Det ser inte alls ut som om dina bröst ska spränga tröjan när som helst! Skitsnyggt!)
Så i fortsättningen; Åt helvete med den svenska artigheten, kära vänner. Ifrågasätt det ni vill ifrågasätta istället för att påpeka att ni 'faktiskt tänkte lite på det i början men inte riktigt ville säga något då.'
Å andra sidan så gör jag detsamma. Tror jag. Jag gjorde åtminstone så förr, innan 'allt'.
Så jag klandrar er inte, bara påpekar det. Lite feedback sådär.
JUSTJA.
Hela det här stycket är en misfit. Jag är rå, hård och manlig och tjafsar inte med sånt.
Så raskt vidare till den råa, hårda och manligare verkligheten;
Överlevnadsveckan Granen.
Innan jag säger någonting annat vill jag påpeka att jag hela veckan kännt mig som en proud mama över mina pojkar.
Pojkarna, menar jag förstås. De är inte riktigt 'mina' i ordets rätta bemärkelse.Men ändå lite.
Hur som helst, jag är gränslöst imponerad, stolt och förundrad över dem.
Att leva och bo i ett granrishus utan mat och enbart leva på vatten som smakar fiskavföring kryddat med lite tallbarr är.. jävligt bra jobbat. Inget nämnvärt bråk, ytterst få skador, ingen dog osv. Det är jävligt kärva grabbar jag spenderar tid med, bara så ni vet.
Jag är inte lika nöjd och stolt över mig själv, däremot.
Fick mat (MAKARONERNA PÅ TISDAGSKVÄLLEN ÄR SÄRSKILT MINNESVÄRDA) och dessutom skjuts morgon och kväll fram och tillbaka till F21 för att sova på logementet. Å andra sidan är förhoppningarna om att jag kanske ska kunna föda barn i framtiden betydligt större. (Inget är förvisso säkert ännu, vilket förstås inte är det roligaste jag vart med om. Fredag morgon är en avgörande morgon.)
Har fortfarande osaligt ont i de regionerna, men det tjänar ingenting till att klaga, så oftast håller jag käften och gör så gott jag kan, vilket oftast inte är allför mycket. Sista rushen mot den sista samlingen innan övningens avslut var pee and poo.
Inom mig sjöng lena PH på repeat om hur ont det gör och kräkset dallrade runt i strupen. Dessutom är jag inte i så jävla god kondition efter närmare sex veckor stillastående. Det är inte helt utan att man känner sig kass.
MEN HÖRRNI, det här är att klaga, så jag lämnar det.
Soldaterinran och korum i den iskalla oktobersolen var minnesvärt. Allra mest minnesvärt var läsken och chokladkakan man fick sig tilldelad. God som jag är gav jag bort min till bättre behövande och fick ett par små tårar i ögonen (återigen; proud mama-moment) över grabbarnas humör.
Väl hemma igen, efter en lurig återresa, var stämmningen bättre än någonsin. Enligt mitt tycke. Aldrig har så få ätit så mycket, så snabbt. Och en pizza på det. Det var vackert att se.
Veckans hjälte torde vara Håkansson som pungade ut med närmare tre miljarder kronor till övriga i plutonen för att vi skulle kunna beställa.
Love love love. Livet vore fattigt utan pojkarna på 2.FBS.
I övrigt fick jag delta i en intervju med ljt Nilsson från 1.fbs ang. relationer mellan befäl och värnpliktiga. Så snart jag fått ta del av den återkommer jag närmare om vad som sas och inte. Det mest intressanta var diskussionen jag hade med Ktn under en återresa till F21. Men den orkar jag inte gå in vidare på. Vi hade skilda åsikter om det iallafall. Väldigt, väldigt skilda åsikter. det var KKK vs. Zimbabwe, motsvarande. (aah, motsvarande.)
Och PMS, alltid ett uppskattat ämne att skriva om. Det är svårt att märka av de reguljära smärtorna eftersom jag likt förbannat har ont 24/7.
Å andra sidan har jag märkt av de psykiska förändringar hormonjävlarna envisas med att framkalla. Såhär i efterhand är det så jävla roligt. Eller snarare tragikomiskt. Eller ganska hemskt. Bara.
Var bland annat ett möte med pv-konsulenten från att lämna F21 for good. ENDAST för att jag var så jävla emo och tyckte mig vara mindre värd än allt och alla. Att varje månad oroa sig i förväg vad jag ska få för mig under mina premenstruella störningar hör inte till den rosa och gosiga sidan av livet.
Den lite mer komiska sidan av månadens PMS var den intensiva attraktionen till manliga män. Nivet, skogshuggarstoramusklerskäggstubbmanligmanligmanligsåinnihelvete-typen.
Tjenarealkolistenpåsystemebolagetsutförsäljning, typ. Det hade vart en helt annan femma om jag vart på balettläger, då hade problemen vart omärkbara.
Men vafan, i lumpen?! Haha, vad halvroligt och lite sorgligt det är. Kom på mig själv att sitta och dreggla i matsalen, påkommen av offret för mina fantasier höll jag på att spilla ut allt the i knäet på mig själv och började lite för uppenbart hetsigt att återgå att skyffla i mig maten. Knallröd i ansiktet. hahahahaha.
(Viktigt att understryka är att det finns tre verioner av mig själv; När jag är full, när jag har PMS och när jag är vanlig.)
Jag är inte heller den typen av man som ställer mig och runkar bort besvären i duschen. För det första är det svårt att runka utan penis, för det andra skulle det aldrig falla mig in att ... göra motsvarande.
Över huvud taget. Inte där, inte då, inte så.
Väl hemma så förbannar jag att Mats är död. (VILA I FRID, KANINJÄVEL!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!)
Man får göra så gott man kan; lägga benen i kors och dreggla så omärkbart som möjligt.
HA-HA-HA.
(det här en av alla de förhatliga sidor som tidigare existerat i det tysta. Ingen har märkt av dem. jag har aldrig talat om det annat än då jag är snorfull med chicksen på hemmaplan. Helt plötsligt kan jag tala öppet om bajs, onani och .. sånt. Fuck it.Men det bjuder jag på. Hejvilt, tydligen.)
En dryg vecka, sedan är det jag och grabbarna som bring sexy back to Umeå. Yippy kay yey brother tucker.
Det är med blandade känslor jag ser fram emot att låta de bästa av två världar: grabbarna från den gröna, flickorna från den rosa, beblanda sig med varandra.
Kan iofs inte bli annat än en hit bortsett från att jag kommer att klassas som schizofren for the rest of my life.
nåväl. nu är det dags att bege sig mot luleå och en veckan intensiv exercis inför högvakten. BOOYAH!
Puss!
Kommentarer:
Trackback