Nuttin' can stop me but divine intervention
Oj.
Det lilla och till synes betydelselösa ordet rymmer så fruktansvärt mycket betydelse, då jag låter det sammanfatta de tre veckorna av högvakten.
Oj.
Känner mig mer eller mindre jet-lagad efter hemkomsten. Omställningen från högvakt till civil är inte att leka med.
Landade, i fler än en bemärkelse, igår.
Den lite för välbekanta känslan av absolute nothingness som infann med ens att planet lättade från marken på arlanda tills dess att vi landade på Sagadal, vill inte riktigt lämna kroppen. På detta ligger separationsångesten och skaver ytterligare. Lager-på-lager-principen går visst att tillämpa lite varstans.
Väl hemma (som förövrigt kändes överraskande mycket 'hemma' för att inte vara hemma.) då jag väntade mig att de gångna veckornas pee and poo skulle rinna av som vatten på en gås, attackerade intrycken man rationaliserat bort av ren överlevnadsstratergi istället för att lägga sig till ro i minnesbanken.
hwoff.
Av allt som hänt är det dock av störst vikt vad som inte hänt. Det är reaktioner och reflektioner som uteblivit. Det jag av pur rädsla inte vägat närma mig mer än vad som, i guess, är nödvändigt. Hemma i mammapappasysterbror-tryggheten där nothin' can touch me, känns det lättare. Dock också nödvändigt; en spännande kombination.
Fortfarande har jag svårt att reagera som sig bör och joina den till namnet morbia klubben. Det kanske kommer. Som en käftsmäll.
Vad som hållit mig flytande och bortvänd från inåtvändheten är vad som drabbat alla andra. Det är lite moraliskt fel att säga att jag känner mig tacksam till de problem som uppstått i vår högvaktsbubbla, men så är faktiskt fallet.
Dock är jag inte tacksam att det drabbat just Dem.
Kunde jag skulle jag skydda dem från allt som inte är rosabubblande härligt och av de högre makterna utsett till livets härligheter.
Orättvisor är inget jag önskar någon, och allra minst de jag oförklarligt älskar så förbannat mycket.
Mer konkret kåseri om högvaktsveckorna orkar jag inte bjuppa på.
Grabbarna betyder mer än någonsin och dit hör förstås Glas, Jonsson och Engström också.
Nu tänker jag ta mig ett glas vin och lägga mig i badet.
Jenny Owen Young - Hot in Here
Det lilla och till synes betydelselösa ordet rymmer så fruktansvärt mycket betydelse, då jag låter det sammanfatta de tre veckorna av högvakten.
Oj.
Känner mig mer eller mindre jet-lagad efter hemkomsten. Omställningen från högvakt till civil är inte att leka med.
Landade, i fler än en bemärkelse, igår.
Den lite för välbekanta känslan av absolute nothingness som infann med ens att planet lättade från marken på arlanda tills dess att vi landade på Sagadal, vill inte riktigt lämna kroppen. På detta ligger separationsångesten och skaver ytterligare. Lager-på-lager-principen går visst att tillämpa lite varstans.
Väl hemma (som förövrigt kändes överraskande mycket 'hemma' för att inte vara hemma.) då jag väntade mig att de gångna veckornas pee and poo skulle rinna av som vatten på en gås, attackerade intrycken man rationaliserat bort av ren överlevnadsstratergi istället för att lägga sig till ro i minnesbanken.
hwoff.
Av allt som hänt är det dock av störst vikt vad som inte hänt. Det är reaktioner och reflektioner som uteblivit. Det jag av pur rädsla inte vägat närma mig mer än vad som, i guess, är nödvändigt. Hemma i mammapappasysterbror-tryggheten där nothin' can touch me, känns det lättare. Dock också nödvändigt; en spännande kombination.
Fortfarande har jag svårt att reagera som sig bör och joina den till namnet morbia klubben. Det kanske kommer. Som en käftsmäll.
Vad som hållit mig flytande och bortvänd från inåtvändheten är vad som drabbat alla andra. Det är lite moraliskt fel att säga att jag känner mig tacksam till de problem som uppstått i vår högvaktsbubbla, men så är faktiskt fallet.
Dock är jag inte tacksam att det drabbat just Dem.
Kunde jag skulle jag skydda dem från allt som inte är rosabubblande härligt och av de högre makterna utsett till livets härligheter.
Orättvisor är inget jag önskar någon, och allra minst de jag oförklarligt älskar så förbannat mycket.
Mer konkret kåseri om högvaktsveckorna orkar jag inte bjuppa på.
Grabbarna betyder mer än någonsin och dit hör förstås Glas, Jonsson och Engström också.
Nu tänker jag ta mig ett glas vin och lägga mig i badet.
Jenny Owen Young - Hot in Here
Kommentarer:
Trackback