mariakarlsson - my name is called religion

Det här är så stort. Man kan tro att det handlar om det faktum att vad som komma skall är det stora, men nej kära vänner; så är inte fallet.
Det stora är att jag är liten fast stor.
Att jag bestigit den högsta toppen, att jag simmat i de farliga haven, att jag druckit det varmaste teet, att jag slagits med den starkaste björnen, att jag räddat det sjukaste barnet, att jag skrivit den bästa låten, att jag vunnit nobelpriset, YOU NAME IT.
Jag gjorde det, bara sådär. Utan vidare eftertanke.
Och det gick hem. Jag vann. Jag är bäst. Jag är störst. Jag är vackrast.

Och nästan lika bra; Pappa ringde och berättade att jag fått inkallelseordern. Nu riskerar jag med andra ord fängelse om jag inte infinner min senast 1200 vid f21's grindar.

Och det alla bästa och största; Linda, Maja, Johanna och Linnea. Inget av detta vore ens hälften så bra om det inte vore för dem. För utan deras STÖD och PEPP och deras TRO PÅ MIG jag inte klarat det. Och att få dela denna obeskrivliga glädje av att bestiga denna ouppnåerliga topp med dem är vad som gör livet värt att leva, vad som gör det värt att vakna om mornarna (men att jag kanske vaknar bredvid någon annan är hela poängen med glädjen jag får dela med dem).

Yeah, det låter verkligen som jag vunnit nobelpriset. Och vet det, kära läsare; I min värld är det här lika stort.
Jag besegrade någon spärr till antagonist i mig själv. Jag bevisade för mig själv att jag är värd något så fruktans fruktans fruktansvärt mycket mer än vad jag tidigare låtit mig vara.
Må det gå åt fanders, det spelar ingen roll, jag har besegrat något stort, så ikväll firar jag och Linda. Vi firar.