mariakarlsson - my name is called religion

first of all: aldrig någonsin mer, verkligen aldrig, aldrig, aldrig, ska jag försöka förutse framtiden, överanalysera ord eller hitta lösningar på något som egentligen inte är ett problem.
De två (TVÅÅÅÅ) senaste dagarnas enorma humörkurva med den största svängningen i världshistorien har gjort mig till ett mindre vrak.

okej, århundrades underdrift. Jag är ett stort jävla oljekseppsvrak, emotionellt sett.
Inte trasig eller deppad eller något svart, hell no, snarare oberäknelig å det grövsta.

Gårdagsnatten var den underligaste av nätter hittills i mitt liv. En känsla som jag sagt upp bekantskapen med dök helt oväntat och plötsligt upp, vilken kroppsligen bidrog till utsöndrande av saltvatten i ansiktområdet. Första gången på rätt länge faktiskt.
Nu kan man ju kanske undra varför jag erkänner något sådant, för det är ju inte direkt något att skryta med att jag grät högt och tydligt som ett oammat spädbarn i ett par för långa minuter, men för att förklara klimax av min humörkurva måste detta berättas.
Så, jag grät rätt ordentligt i kudden av en anledning ni inte har ett skit med att göra, för att sedan få någonting som bokstavligt talat fick mig att börja skratta av lycka, mitt i gråten.

Och 'fick någonting' innebär verkligen att jag fick någonting.
Det var alltså ingen känsla eller någon uppenbarelse. Ingen ängel gabriell med ömma händer som välsignade mig och ingen aha-upplevelse eller svar på livets stora gåta.
Utan jag fick verkligen något, mer eller mindre matrealistisk.
Spännande.

Så med blandade känslor, bokstavligt talat, gick jag vaken denna fredag (som för övrigt kom att bli den bästa av alla fredagar jag någonsin upplevt) till mötes.

Städade lgthn kliniskt ren. Skulle gärna sörpla soppa från mitt golv. Solade någon timme i fönstret och väntade in min älskade farmor och kompani som var i antågande för att fira min 20årsdag i förskott. När de väl anlände bjöd de med mig till Tore och jag tackade såklart ja.
Har aldrig hälsat på honom tidigare, och en dag vid havet i denna vårvärme är något jag skulle ångra rejält om jag tackade nej till.
Väl där solade vi, pratade minnen, mös, promenerade, filosoferade, kramades och umgicks vi.
Det är ack så sällan vi får den tiden tillsammans, jag och min farmor.
Morsade på Lisa Miskovski som är Tores goda granne och vän, och vi tog ett snabbt snack om (rätt pinsamt akn tyckas. Nog finns annat att ta upp med en så fantastisk människa som henne) vädret.

Sedan dök de övriga bröderna i syskonskaran upp med sina repsktive och vi fikade riktigt tant-och-farbror-fika i solen. Svart kaffe i uråldriga kaffekoppar, finska pinna och jittebuggkakor.
Därpå dök mina två, nya, stora kärlekar upp med sin husse Åke.
Boi och Ricky - i love you and you know it.

Kändes rätt fint (töntigt?) att springa omkring på stranden i min vita kappa och leka apport med två livsglada och vackra hundar i solen medan the elderlys tittade på och log stillsamt åt våra lekar.  Att dessutom havet knakade, ångae och brusade rosaskimmrande i bakgrunden gjorde inte den scenen ur mitt liv mindre minnesvärd. Såååå jävla underbart.

Matklockan ringde senare och jag och farmor tog stolt emot övriga i sällskapets lovord över vår matlagning. Sedan blev det presentdags och jag fick superfina saker.

Jag har återigen bränt mig i ansiktet och på bröstet, men ack så skönt det är, trots allt.
Som sagt, världens i särklass bästabästabästa fredag.
Nu mot duschen, för att sedan bege mig mot Teg, Johanna och Jossan. Vi ska ta över staden ikväll.
Imorgon mot vidare firande av mig själv i skellefteå, the paradise on earth, mormor och morfar och resterande delar av mammafamiljen.

serriöööööööst. hur mycket kycka pallar kroppen innan man går sönder?

(inte helt utan att jag avundas Linnea, Maja, Anton och Larry som hela helgen ska hänga ut i sthlm. Jag finns med er i tanken)

äe, nu har superlativen tatt slut. så nu måste jag verkligen sluta.
tja!