on the edge of the ocean
Well, så var timman slagen.
Grät, precis klockan 0000, tillsammans med min älskade mor i telefonen över distansen mellan mig och min familj.
Jag bryter, med min frånvaro, en 19årig tradition. Den enda dagen på hela året då hela familjen samlas, skilsmässan till trots, och äter frukost, öppnar presenter och umgås som vanligt. Det känns underdrivet helt åt helvete att vakna ensam i morgon, och inte ens äta en liten fjantig bakelse.
Fast det hade nog bara gjort det ännu sorgligare.
Så, here it comes, de orden jag väntat ett bra tag på att få säga;
Det sista jag gjorde som tonåring var att gråta i telefonen, tillsammans med min mamma.
Jag saknar dig. Jag saknar Pappa, jag saknar Krille och jag saknar Kicki. Väldigt mycket.
Borsett från att jag hatar att vara i Umeå just nu, och allra helst skulle vilja tillbringa all min tid med min familj, ser jag hemskt mycket fram emot att vakna upp efter den planerade sömnen, som mycket väl kan utebli.
Det skulle vara skönt att vara en utvilad och alert tjugoåring och inte en jävligt trött, lättretlig och grinig 20åring.
Då är det ju lika bra tt stanna i tonåren.
Aja. godnatt.