unravelling
Earlier this night, I got to thinking about desperation, and I couldn't help but wonder; hur kommer det sig?
Självklart är det en specifik desperation i've got in mind; bekräftelse-desperation.
Hur kommer det sig, att vi inte klarar oss utan den?
Eller nej. Det var en dum fråga, med ett självklart svar.
Jag vet inte var jag ska börja, there's so much to it. Jag orkar inte ge mig in på unga tjejers tragiska vägval för att få den bekräftelse och uppskattning de tror sig vara genuin från perversa män. Nej, den diskussionen har vi alla haft med oss själva, på skolan, i livet, överallt. Tack och lov, bör jag också tillägga. Den är välbehövlig och kan inte bli uttjatad.
Men jag ägnar mig inatt åt den lättsammare versionen.
Det som handlar om att måste fråga efter respons, utan att fråga.
'Jag fick MVG!' är ett välförklätt 'Visst är jag bra?' eller i vissa fall 'Får jag lov att känna mig stolt?' och vidare '..för vad är det för mening att känna sig stolt om ingen erkänner mig?'
Varför kan vi bara uppfylla vår fulla kapacitet och potential genom någon annan? Vi vågar inte riktigt känna oss stolta om stoltheten kommer från oss själva, utan uppskattning måste först komma från någon annan.
Sad?!
Vidare så måste jag abupt byta ämne och erkänna att jag ibland saknar tvåsamhet. Jag saknar all there is to it. Kärleken som bråken. Soffmyset som det fantastiska sexet. Timmar tillsammans som timmar ifrån varandra.
Ibland. Snarare sällan än ofta, but yet; ibland.
Och självklart avskyr jag det. Ett tecken på svaghet; ensam är jag inte alltid inte så stark jag önskar och vill tro att jag är.
Who doesn't? är självklart motargumentet från min lite vassare sida.
PMS är min logiska sidas starkaste mothugg.
Jag älskar att jag har tid att filosofera om oegentligheter utan att riktigt komma fram till något.
Jag har tid till allt. Jag är fri!
FÖR JAG SKA TA STUDENTEN! FYFAN VAD JAG ÄR BRA!
Självklart är det en specifik desperation i've got in mind; bekräftelse-desperation.
Hur kommer det sig, att vi inte klarar oss utan den?
Eller nej. Det var en dum fråga, med ett självklart svar.
Jag vet inte var jag ska börja, there's so much to it. Jag orkar inte ge mig in på unga tjejers tragiska vägval för att få den bekräftelse och uppskattning de tror sig vara genuin från perversa män. Nej, den diskussionen har vi alla haft med oss själva, på skolan, i livet, överallt. Tack och lov, bör jag också tillägga. Den är välbehövlig och kan inte bli uttjatad.
Men jag ägnar mig inatt åt den lättsammare versionen.
Det som handlar om att måste fråga efter respons, utan att fråga.
'Jag fick MVG!' är ett välförklätt 'Visst är jag bra?' eller i vissa fall 'Får jag lov att känna mig stolt?' och vidare '..för vad är det för mening att känna sig stolt om ingen erkänner mig?'
Varför kan vi bara uppfylla vår fulla kapacitet och potential genom någon annan? Vi vågar inte riktigt känna oss stolta om stoltheten kommer från oss själva, utan uppskattning måste först komma från någon annan.
Sad?!
Vidare så måste jag abupt byta ämne och erkänna att jag ibland saknar tvåsamhet. Jag saknar all there is to it. Kärleken som bråken. Soffmyset som det fantastiska sexet. Timmar tillsammans som timmar ifrån varandra.
Ibland. Snarare sällan än ofta, but yet; ibland.
Och självklart avskyr jag det. Ett tecken på svaghet; ensam är jag inte alltid inte så stark jag önskar och vill tro att jag är.
Who doesn't? är självklart motargumentet från min lite vassare sida.
PMS är min logiska sidas starkaste mothugg.
Jag älskar att jag har tid att filosofera om oegentligheter utan att riktigt komma fram till något.
Jag har tid till allt. Jag är fri!
FÖR JAG SKA TA STUDENTEN! FYFAN VAD JAG ÄR BRA!
Kommentarer:
Trackback