fever that wont go
Allting som nyss var 'om ett år' är plötsligt i morgon. Jag börjar få panik; en lätt och ganska skön ta-tag-idet-här-nu-förhelvete-panik. Jag får mycket gjort, och jag gör det bra. Jag har dessutom tid över till annat, ibland. Iaf om jag håller mig vaken om natten.
Alla är vakna om natten såhär års.
Men trots detta så är det så förbannat mycket kvar att göra. Och så mycket jag inte kommer att hinna. Och folk får bli arga och ledsna och besvikna på mina prioriteringar och att jag helt plötsligt lärt mig säga nej (tack gode gud för det. Aldrig mer ska jag mingla med telefonförsäljare och få hem rakhyvlar och strumpor och filmer och skit!). Och hör sen!
Nu är det ytterligare litet med Jag! Jag! Jag!, för att vara lite Drougge-ish. Vissa kan kanske tycka att jag redan överdoserat i egoism, och ni för väl tycka deråh!
Nu gick tiden för fort igen. Jag kommer med största sannolikhet fortsätta filosofera om mig själv senare ikväll.
Så, ett par timmar i körkortsboken, vilket förmodligen är den tråkigaste bok som finns, är avklarade. Tack gode Jesus (med capital J) har jag Siri som sällskap i både teori och körning.
Iofs kör vi inte tillsammans, men vi har tagit oss lika långt och kan tillsammans snacka skit om den (o)pedagogik som tillämpas av vissa lärare, skratta åt bilderna i boken, gråta över de timmar vi sakta inser att vi måste spendera på bilskolan nattetid och så vidare.
WOH! JAG RYCKER IN SNART!? (de små brisarna börjar bli tsunamis.)
Åh, vad jag önskar jag hade förmågan att beskriva hur.. ..ofattbart, på ett jävligt underligt och ganska bra men ändå skrämmande och samtidigt jävligt nervöst och konstigt vis, det känns.
Det börjar sjunka in på allvar nu. Jag må ha antytt det tidigare, men för varje dag och för varje grabb man 'lär känna' via teknikens under, för varje löpsteg och varje kilo jag orkar ytterligare, så .. förstår jag det.
Jag ska till Luleå, till F21, och tillbringa de närmsta 11 månaderna där.
Nu, NU, börjar det krypa fram tveksamhet, rädslor och funderingar som alla andra haft sedan jag mönstrade, som jag aldrig riktigt förstått mig på.
Sånt jag egentligen är lite för stolt för att erkänna börjar jävlas, på ett skönt sätt; ungefär som att småtjaffsa med någon man tycker är snygg.
(?).
Jajävvlar, vilket äventyr det blir. Jag somnar leende. Nu.