you will always feel changed
Just nu, i denna stund, kl 15.48, känner jag en förbannat stor tacksamhet gentemot en trevlig brutta som skrev till mig ang. mitt erkännande på luckan.
Haha.
Erkände att jag känner mig i totalt värdelös form, att den genomgående känslan är mindervärdeskomplex och att jag börjar tvivla på hur fan det egentligen kommer att gå på F21.
En märkbar trend är sannerligen att vräka ur sig minsta rörelse som leder till att musklerna kanske växer sig starkare (om man så bara böjer sig ner för att räta till mattan eller whatever) på luckan.
"På tal om form så vågar jag inte känna efter gällande kroppen. Gör jag det så kommer jag bara inse den smärre katastrofen min nuvarande form innebär. Var tog vinterformen vägen? Alrig har jag vart så smärt som i mars, tillexempel. Här sitter jag nu, åtskilliga kilon tyngre, orörligare och långsammare, med sju ynka dagar kvar till inryck.
phaaahhh!!!
Inte heller läser jag en enda rad hos andra om missnöje med vare sig kondition, muskler eller motivation. Alla som ska in är antingen os-medaljörer i långdistanslöpning, tyngdlyftning eller .. prickskytte. Det ger inte riktigt den komfort som skulle behövas, denna natt."
Det var uppenbarligen ett uppfriskande inlägg av mig, så high five för mig. Fick ett otroligt gensvar, övervägande från brudar all across the country, som kände detsamma.
Åh, vad skönt det var.
Men min kanske största trygghet är (konstigt nog måste jag nog klämma till med, eftersom det egentligen inte makes no sense då vi inte känner varandra överhuvudtaget utan snarare bara 'känner igen' varandra) Stina.
Väldigt skönt att få dela nervositeten med någon som skall genomgå ungefäääär samma sak, oc ligger på ungefäääär samma nervositetsnivå.
Så har jag massa härliga grabbar att msna med också. De erkänner dock ingen nervositet, men det känns förbannat skönt att ha skapat relation med så pass många redan innan inryck.
Ett riktigt hyvens gäng.
Sen finns förstås Henrik, Magnus och Emil. Och till viss del Anders och Sebastian om det skulle krisa.
Kanske allra mest henrik som senast igår lugnade mig då jag hetsade över packningen. haha!
Inget ont mot er nära och kära som faktiskt också hjälper till rätt fint när det går överstyr i huvudet. Men det är en viss skilllnad på de som skall eller redan har genomlevt det. Så är det bara.
Fast allra, allra mest tacksam är jag nog gentemot mig själv, som enbart med egen viljestyrka tänker ta mig igenom dessa elva hårda månader i Luleåskogarna.
well oh well. Tja på ett tag
jag är imponerad, skulle aldrig klara elva månader i skogen, du är min vardagshjälte nu i ett år framöver! Blir det någon Ösd och yra för din del älla?