if i could cradle you into my arms
Det slog mig att hon verkligen ska flytta, min Linnea. Hon ska flytta till vad som just nu känns som andra sidan jorden.
Men som hon nämnt; vi har klarat av distansförhållanden förut. We'll make it trough.
Läste vid min flytt brevet hon skrev när jag fyllde 16, 17 eller 18. Om hur allt skulle förändras; hon i östersund, jag i Skellefteå, Maja i Umeå. Hur vi skulle bli 'vuxna', skaffa barn och leva livet.
Inte trodde vi då att vi skulle få över ett år illsammans i Umeå. Det tackar jag gudarna för.
hahahaåå. Nu är vi alltså vuxna. Nu är det 10 år tills jag fyller trettio. 9 år tills du är trettio. Nu ska vi skaffa barn och leva livet.
Here we go, baby. Here we go life.
Life är förövrigt just nu i det stadiet i min livscykel då allt är stiltje. Inget särskilt händer, inget särskilt att se fram emot, bara vardagens små guldstänk på kanterna. De är icket att förglömma. Det är ju trots allt dessa små guldstänk som gör livet värt att leva, som får mig att somna och vakna.
Men ändå; stiltje.
Tack och lov har jag mina drömmar. En svårdefinierad dock, då till vida att jag inte riktigt kan avgöra om det är något jag ska behålla som dröm, eller om det är en dröm att förverkliga. Visst är den förverkligad till viss del, fast å andra sidan ser jag det mer som ett litet mirakel, än ett förverkligande.
Ett litet samarbete mellan slumpen, ödet och alkoholens magiska inverkan.
Ever so sweet.
Umeå har krympt till Vilhelmina, anonymiteten är borta. Allt känns som det gjorde back in the days, men ändå så mycket bättre. Det går ju tack och lov att välja bort.
Ikväll väljer jag dock vilhelmina. Middagsbjudning hos Johanna stundar, tillsammans med mina flickor. Vilhelminaflickor. Ursprungligen åtminstone.
Hjälp, nu ger du mej panik. Jag saknar dej redan än fast jag inte ens flyttat.