the storm
Jag har tagit den här välbehövliga och farligt lättillgängliga distansen till livet, mig själv och allt som händer utan att jag riktigt hänger med.
Det borde kanske kännas värdelöst, och på ett par plan gör det väl det.
Men som sagt, En paus ain't called a paus fo' nothinn, och man kan pausa det mesta. så jag väljer denna för åskådarna vald till skammens väg av feghet och skiter i det jobbiga tills jag har energi nog att ta itu med det.
Och www-helgen är över. Jag är missnöjd så innibombens. Visst fanns där stunder som var lite bättre än de andra, men de är lätträkneliga.
Ett par ljusglimtar som är värda att nämna är fredagens förfest på tre. Jag, Linda och Jonas tog oss an fredagkvällen med hjälp av massvis av vin, en telefon och en filmkamera.
Jag skrattade oavbrutet under de timmar vi satt i soffan, Linda blev paralyserad, jonas började prata på andra språk och det var en så jävla lattjo kväll.
Väl på hotellet så minglade jag mest bara runt som man bör, och min klänning hjälpte hotell wilhelmina till miljonvinst.
Och det är ju på gott och ont, det måste sägas. Egentligen bara ont, åtminstone om man ser till denna gudsförgätna fredag, för innan slutet så valsade jag runt med trettioniomiljarder promille i kroppen och hur det slutade kommer att tryckas som storfadäs II i historieböckerna.
Lördag kom utan att jag var riktigt redo, men så brukar ju lördagar, men framförallt söndagar göra, så det var ju ingen större chock.
Gav blanka fan i skotershowen, för jhag hade bakfyllan från underjorden att ta hand om.
Mamma och Gustav fick med förskräckelse bevittna min frukostritual, maxad av vitaminsuget som betagit mig.
Jävlarr, vad jag åt! Lassade i mig en hel, jävlal lingongrove med diverse pålägg på mindre än en kvart. Så drack jag vatten ur tillbringaren och hoppade det onödiga mellanledet 'glaset.'
Efter den kraftansträngningen stationerade jag mig i soffan och hade inga planer på att röra mig därifrån förrän det var fara för livet.
Insåg efter ett antal timmar att planen var ohållbar, och jag tog mig på darrande ben till pappa och det var ju bara att sadla om.
motsträvigt som satan var det, men definitivt värt det.
En supermysig och otroligt god middag senare så dansade vi återigen in i vindimman. Jag, Andrea, Frida, Jossan och Linda ägde sönder alla popcorn, drömde oss tillbaka till den gamla goda tiden och skrockade åt 'ungdomarna' som lillasyster umgicks med.
Även i lördags tog vi oss till hotellet; men vad som sedan hände är bara konstigt, alltihop.
det började med väskan (TACK SARA! och alla andra trettonmiljarder inblandade..)
Min pappa var Mr. bigpipmylicious och spelade in cash som fan. Jag träffade äldre kvinnor som uppförde sig ytterst opassande och återsåg folk jag inte alls hade förväntat mig spriga på på vilhelmina hotell.
Men vatusan, det är ju www.
nåväl, nu har jag fptt ventilera mina upplevelser.
Nu återstår det för mig att bestämma när jag ska återvända till umeå, när jag samlat kraft nog att playa livet igen och hur man tacklar SÅNT HÄR.
ciao
Det borde kanske kännas värdelöst, och på ett par plan gör det väl det.
Men som sagt, En paus ain't called a paus fo' nothinn, och man kan pausa det mesta. så jag väljer denna för åskådarna vald till skammens väg av feghet och skiter i det jobbiga tills jag har energi nog att ta itu med det.
Och www-helgen är över. Jag är missnöjd så innibombens. Visst fanns där stunder som var lite bättre än de andra, men de är lätträkneliga.
Ett par ljusglimtar som är värda att nämna är fredagens förfest på tre. Jag, Linda och Jonas tog oss an fredagkvällen med hjälp av massvis av vin, en telefon och en filmkamera.
Jag skrattade oavbrutet under de timmar vi satt i soffan, Linda blev paralyserad, jonas började prata på andra språk och det var en så jävla lattjo kväll.
Väl på hotellet så minglade jag mest bara runt som man bör, och min klänning hjälpte hotell wilhelmina till miljonvinst.
Och det är ju på gott och ont, det måste sägas. Egentligen bara ont, åtminstone om man ser till denna gudsförgätna fredag, för innan slutet så valsade jag runt med trettioniomiljarder promille i kroppen och hur det slutade kommer att tryckas som storfadäs II i historieböckerna.
Lördag kom utan att jag var riktigt redo, men så brukar ju lördagar, men framförallt söndagar göra, så det var ju ingen större chock.
Gav blanka fan i skotershowen, för jhag hade bakfyllan från underjorden att ta hand om.
Mamma och Gustav fick med förskräckelse bevittna min frukostritual, maxad av vitaminsuget som betagit mig.
Jävlarr, vad jag åt! Lassade i mig en hel, jävlal lingongrove med diverse pålägg på mindre än en kvart. Så drack jag vatten ur tillbringaren och hoppade det onödiga mellanledet 'glaset.'
Efter den kraftansträngningen stationerade jag mig i soffan och hade inga planer på att röra mig därifrån förrän det var fara för livet.
Insåg efter ett antal timmar att planen var ohållbar, och jag tog mig på darrande ben till pappa och det var ju bara att sadla om.
motsträvigt som satan var det, men definitivt värt det.
En supermysig och otroligt god middag senare så dansade vi återigen in i vindimman. Jag, Andrea, Frida, Jossan och Linda ägde sönder alla popcorn, drömde oss tillbaka till den gamla goda tiden och skrockade åt 'ungdomarna' som lillasyster umgicks med.
Även i lördags tog vi oss till hotellet; men vad som sedan hände är bara konstigt, alltihop.
det började med väskan (TACK SARA! och alla andra trettonmiljarder inblandade..)
Min pappa var Mr. bigpipmylicious och spelade in cash som fan. Jag träffade äldre kvinnor som uppförde sig ytterst opassande och återsåg folk jag inte alls hade förväntat mig spriga på på vilhelmina hotell.
Men vatusan, det är ju www.
nåväl, nu har jag fptt ventilera mina upplevelser.
Nu återstår det för mig att bestämma när jag ska återvända till umeå, när jag samlat kraft nog att playa livet igen och hur man tacklar SÅNT HÄR.
ciao
Kommentarer:
Trackback