mariakarlsson - my name is called religion

Last week.

Har undanhållit er tonvis av underlag för skvaller, diskussioner, motsvarande.
Men jag låter det vara osagt av den enkla anledningen att det är så förbannat orelevant i mitt liv atm.
Allt som rör sig i mitt huvud och mitt stackars, lilla, konfunderade hjärta är mina people (och med people drar jag perallellen till Cristina och Meredith's Person-thing. JAAAA Greys Anatomy!) på F21.

Som jag tidigare, lite luddigt och inlindat i trista metaforer, nämnde så har jag och försvarsmakten gjort slut.
Jag är för sjuk för att stanna och för att orka fortsätta tjänsten efter jul. FM vill inte dra på sig någon stämningsansökan och jag vill ju faktiskt bli frisk. Därav skilsmässan. 
Vi skiljs dock åt som goda vänner, och mina pojkar på 2.FBS will always be.. ja, sådär rosaluddigt, honungskladigt och underbart mina, bara.
Tiden med grapparna är inget jag lägger i högen av osorterade minnen. Fuck no. 
Jag tapetserar snarare upp de minnena runt hela lillhjärtat och glömmer den aldrig. Någonsin. 
Det är oförklarligt och oförståeligt för utomstående (det är ett trist ord, i totally know, men jag orkar inte sitta och hitta synonymer som passas bättre och låter mindre kantigt) att förstå hur det känns.
Jag tror inte ens grabbarna kan förstå hur mkt de faktiskt varit mina mentala kryckor den här perioden då gudomliga exkrementer opphörligen rasat ner över mig.


  Har till åtskilliga personer, stjärnbeströdda och icket, uttryckt mig att det är med blandade känslor jag lämnar detta bakom mig. Det är en lögn av oöverskådlig storlek.
Det enda som känns är något som enbart kan förklaras som en molekyl av separationsångest, vilsenhet och förtvivlan.  
Fo'sho', det är naivt att tänka, tro och hoppas att allt skulle ordna sig än om jag stannade. För det gör det ju inte.
Ska jag bli frisk, vilket jag ska, kan jag inte vara kvar.
Orättvisa är det enda ord jag orkar komma på. Orättvisa; för det är det kan man inte rå sig på. Det går inte att styra över och den hälsar ju förfan enbart på när man absolut inte vill ha påhälsning.
Jämförelsevis då man har slut på kafe, det är ostädat och 94587385 ölflaskor ligger och skräpar, en naken, nyknullad man i sängen, så kommer mormor på oanmält besök.
Fast det är inte orättvisa, det är bara oflyt.
Men det var en rolig och upplyftande tragikomisk tanke i allt mitt nattsvarta svammel, inte sant?
hea-hea-hea.
Nej, orättvist känns det då man hittat sin dröm, byggt sitt luftslott och faktiskt flyttat in så kommer någon och river skiten. 
Jag var förberedd på att inte ORKA, det lilla nederlaget hade jag med någonstans med i beräkningarna vid inryck, men inte det här.
Annat pissigt med orättvisa är väl just det faktum att det bara är att acceptera. Man får aldrig chansen att ta fighten so to speak.
Ett par tårar till räknar jag med, men planB har redan satts i rullning och life will go on. Utan vad som kommit att bli något av det viktigaste och tryggaste jag har i livet.

För JUST JA; trygghet är det största och mest sanna ordet att beskriva 2.FBS med.
En trygghet som inte går att fiinna någon annan stans.

Nej. Räkna med åtskilliga inlägg då jag höjer dem till skyarna; mina hjältar, bästa vänner och krigare i kamoflerade stridsutrustningar.
Jag kommer aldrig mer behöva drömma om riddare i skinande rustningar, för jag har dem.
Må det geografiska avståndet vara hur stort det vill: Mitt emotionella avstånd till dem är menlöst litet.

Nu orkar jag inte skriva mer, för jag har mer inventering att göra och därefter en fabulous last week med mina stora kärlekar att se fram emot.

Love of my life, my soulmate
You're my best friend
Part of me like breathing
Now half of me is left

I don't know anything at all
Who am I to say you love me
I don't know anything at all
And who am I to say you need me

Now you're a song I love to sing
Never thought it'd feel so free
Now I know what's meant to be
And that's okay with me


Oh, I built so many temporary bridges
That would only hold your love for just a day
I can see there's nothin' I can do to hold you
But there's one thing you can never take away
And you'll go down as my greatest memory
Today's the day I always prayed I'd never live to see
Oh you built me up and now I'm leavin' you
But you'll go down as my greatest memory
Oh, I hope you find someone to paint your rainbow
And all the dreams you pictured in your mind
Oh, I still don't know the reason why I'm leavin'
But every trace of you that's left behind
Will go down as my greatest memory
Today's the day I always prayed I'd never live to see
Oh you built me up and now you're leavin' me
But you'll go down as my greatest memory
Yes you'll go down as my greatest memory