untitled
Det är ett hett ämne, det här med NBG. Har svårt att slita mig från bloggarna och artiklarna som ploppat upp efter SVT's dokumentär.
Försöker bilda mig en egen uppfattning om huruvida unga, svenska soldater kan komma att skickas ut i krig, och dessutom vara först på plats, strax efter muck från värnplikt och avsaknad av livserfarenhet.
Det är många som tycker, tänker och säger, och mestadels är det kritik riktat mot bristfällig information från försvarmaktens sida till de värnpliktiga som söker NGB.
Vad jag sett, hört och märkt så är de som söker tjänsten välinformerade om de stora riskerna som det faktiskt handlar om.
Vidare tycker man att FM 'lurar' in de värnpliktiga genom att ställa frågan om intresset för utl.tjänst redan vid mönstring, och senare innan påbörjad värnpliktsutb.
Säg vad ni vill, men jag vill söka till NGB. Jag vill åka på ett R10-uppdrag. Inte för att jag tror att jag kommer att bli hjälte, inte för att jag vill döda barnsoldater, inte för att jag vill döda överhuvudtaget, inte för att få kriga, inte för att få en adrenalinöverdos, använda vapen eller hänga med grbbarna(?).
Jag vill göra det för jag tror på det. Både för att det kan förändra mig och världen, till vissa delar.
blablabla.
Disskussion 2 är huruvida Sverige nu längre kan ses som alliansfritt och opartiskt. Jag orkar inte riktigt gå in på det.
Jag har inte tid heller.
Jag måste sätta mig och skriva projektrapporterna, äta en macka och spänna mina muskler.
Men jag måste först bara understryka så förbannat nöjd jag är med livet. Det är obeskrivligt skönt att veta, kunna och vilja. Jag är mer fokuserad än jag någonsin tidigare vart och inte en enda dag har jag vaknat och kännt mig tveksam över vad jag tagit mig an.
Jag är så väl medveten om de hinder, mentala, fysiska och egentliga, jag kommer att möta. Att vara kvinnlig pb i den kanske mest patriarkala av miljöer är förmodligen inte en dans på rosor alla dagar. Att vara fysiskt underskattad och frångå principer om ickevåld är utmaningar jag inte kan säga att jag längtar efter, men ändå ser jag fram emot det.
Jag ser fram emot att vakna de tre första månaderna i Luleå och undra vadfan jag gör där. Jag ser fram emot de gånger jag är så trött att jag vill spy, ser fram emot att tveka på om jag klarar av det överhuvudtaget, ser fram emot att kämpa, blöda, grina och svettas.
Jag vet med mig att jag kanske inte fullgör min värnplikt, för det finns så mycket som talar emot. Jag vet med mig att kanske inget blir som jag förväntat mig, för allt jag har att gå på är spoken word och rövarhistorier från manliga män i min närhet, och en och annan blogg från kvinnor som gjort lumpen.
Men jag ska ge allt, precis allt jag har så långt jag orkar. Och räcker det inte, vet jag att jag gjort mitt bästa. DÅ levar jag vidare på drömmen, plan B.
Och klarar jag det, då klarar jag det. Då fortsätter jag leva drömmen, plan A.
FOKUS är ledordet nu i dagarna. Aldrig någonsin har jag kunnat vända ryggen till livets oigentligheter så fokuserat som nu. Aldrig någonsin har jag följt den planerade vägen med sån exakthet. Nu jävlar är det nära.
103 dagar to go.