mariakarlsson - my name is called religion

Okej. Okejokejokej. Jag har kommit igång nu. For real.
Har en utomordentligt bra inledning, har hittat den röda tråden, har hittat hem.
Tvångstankar är grunden.
Eller nej, det är felaktigt uttryckt; misstankar snarare.
Eller kanske en blandning av de tu.
Ja, hursomhelst är det ett vinnande koncept.

Saknar Maja, mitt eviga bollplank. Känns lite orättvist att skicka otaliga sidor text och kräva att hon skall korrekturläsa dem där borta på andra sidan när hon borde bada i havet.
 Så nej, jag får lita på intuitionen.
Det har fungerat förr, och även om den vart lite ringrostig på sistone (beror kanske på er för att ni insisterar på att jag är mer man än kvinna?!) så skall den nog fungera nu också.
Jag tror på det här! YEEY!
Äntligen kom motivationen. goooOOOOO MARIA!

Kattvaktandet gick bra. Det är trevliga katter och jag fick en trevlig present, som var alldeles för overkill.
Fick mig även massa sjuklektyr som jag uppskattar väldigt.
De är för söta, Larry och Linnet!
Det är ju jag som ska tacka för förtroendet.

Jag gillar inte katter egentligen, inte barn heller. Men det är väl så att de man lär känna de är alldeles underbara.
Som Skrutten (tack Jossa!), Kompis och Morran, de gillar jag ju, katter som de är.
Och Freja, min lilla kotte. Hon är den underbaraste varelse som finns, barn som hon är.
Men det är i vissa kretsar en dödsynd har jag märkt.
Kommer man in i ett rum där ett visst sällskap håller till och gör klart för dem att man inte gillar barn så blir det en reaktion motsvarande 'code blue' på akutavdelningen på sjukhus: Det är defibratorer och HRL och dropp och hela paketet.
Lugna sig! Enligt lag har man rätt att ogilla spädbarn. Det finns åtminstone ingen lag som säger att man måste! 

Nåväl, sånt är livet. Man är inte alltid överrens, och tur är väl det. Världen vore för hemskt tråkig och stillastående annars. Kontraster är ett ont måste.

Nu ska jag skriva vidare innan jag tappar tråden.

Joe Prudy - They
Puss på er!