don't you cry out of compassion
Jag vet inte riktigt vad det är, men jag orkar inte med livet. Det går för fort.
Om det är omställningen, eller om det faktiskt är uppochner på riktigt; Effterskalv efter sommarens alla vaddetnuvar.
The lack of motivation är överväldigande, i'm tellin ya.
Ny hemmadag, för som sagt; the lack of motivation.. huvudet gör ont, magen försöker återigen mörda mig för att få fortsätta leva ett eget liv. Förnedrande. Undra just om min livmoder skulle ha ett roligare liv än mig? Det får vi snart se, för fortsätter det såhär så är det verklighet innan kvällen.
Ska försöka ta mig i kragen och åstadkomma något viktigt. Det här med internet kan ju faktiskt lösa det mesta.
Som praktikplats, information om olika partier, värpliktsrådets hemsida, mailadresser till skolfolk, och nedladdning av SATC. Jag ska tillbringa eftermiddagen med Carrie, Big och resten av gänget.
well folks, en stor del av eftermiddagen har gått, och ännu har jag inte lyckats uppdatera, utan fyller istället på med mina ord.
Sedan senaste stycket har det däremot gått runt 3 timmar sedan jag skrev, och mycket riktigt har jag fördrivit tiden tillsammans med Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte and all their lovers.
Fick ett efterlängtat telefonsamtal från min reallife Miranda; fröken Svensson.
Plockar alltid ner mig på jorden, eller upp. Beror på dagsformen för min del. Om man svävar eller om man drunknat. Hon är så underbart jordnära och sådär lagom romantiskt oromantiskt. Far to little av hennes okomlicerade visdom i mitt liv på sistone, kanske därav dessa förödande utsvävningar.
Tack älskade vän, för att du är du.
Tagit mig en promenad för att få tiden att gå. Älven, ensamheten, eller nej, att få vara själv, luften och en nyiköpt dosa extra starkt skit got me thinking about all this vaddetnuär; den konstanta känslan av att vara rätt missnöjd. (now excuse me for bein' a little depressing, men alltså dagsformen är en neråtkurva. )
Eller snarare vad jag saknar som skulle kunna få mig att känna mig nöjd.
Kom inte fram till något alls faktiskt, annat än att jag bara är bortskämd och otacksam som ens spottar ur mig påståenden som ovan; jag har världens i särklass absolut underbaraste vänner, en helt underbar familj, bra betyg och en lägenhet jag trivs så innihelskotta bra med. Tobakssuget är lugnat och sex är bara ett telefonsamtal away.
I should be ashamed of myself asking for more.
Eller?
Jag når botten, jag står på den as i write, men är inte det en rätt bra sak? Det är väl det som ändå är det tryggaste vi kan göra?
Huvudet ovanför vattenytan och fötterna på botten. Tryggheten i sin renaste form, inte sant?
Det är bara att greppa badbollen och spela gris, eller vad man nu gör när man badar.
A visst, man halkar till och får ett par kallsupar och tappar andan och blir rödögd och vattnet kan vara kall och det kan var gult. Men så länge man bottnar är man ju på den säkraste platsen, om än obekväm.
Botten må vara gyttjig, full med döda fiskar och annat otrevligt, det är en stabil och säker plats.
Saken är dock den; grownups (inte till storleken, till sinnet thankyouverymuch) ger sig ju som kännt gärna ut på den djupare delen av sjön/bassängen/havet/ poolen etc. och när jag inte längre bottnar så håller jag mig hellre till kanten, för jag är verkligen skitkass på att simma; På att ta konflikter. Jag drunknar nog inte, men jag får panik.
Jag är inte den som ser 5000 meter som ett nöje, snarare en lek med döden. Det spelar ingen roll om det är självaste Mitch som står där på kanten med sin livboj och röda badshorts; 5000 meter är döden.
Yes, jag har guldfisken och simorgarmärket och bläckfisken och livbojen och hejbaberiba, jag är inte helt isolerad vid kanten. Men den är ju så mycket bekvämare?!
Är det kanske det som är grejen; avundsjuka för att inte jag kan spela gris på den djupa delen? Fast jag kan, jag bara vill inte. Jag vill hellre spela gris på den grunda delen. Där jag både har kontakt med botten och samtidigt kan vara torr från midjan och upp.
Är det där missnöjet känner sin botten? and then what? Är det bra eller dåligt att jag är medveten om det?
satcqoutes of today:
Standford: puberty is a fase, 15 years of rejection is a lifestyle
Carrie: It's very strange when the life you never had flashes before your eyes
Sufjan Stevens - Oh God where are you now?
Om det är omställningen, eller om det faktiskt är uppochner på riktigt; Effterskalv efter sommarens alla vaddetnuvar.
The lack of motivation är överväldigande, i'm tellin ya.
Ny hemmadag, för som sagt; the lack of motivation.. huvudet gör ont, magen försöker återigen mörda mig för att få fortsätta leva ett eget liv. Förnedrande. Undra just om min livmoder skulle ha ett roligare liv än mig? Det får vi snart se, för fortsätter det såhär så är det verklighet innan kvällen.
Ska försöka ta mig i kragen och åstadkomma något viktigt. Det här med internet kan ju faktiskt lösa det mesta.
Som praktikplats, information om olika partier, värpliktsrådets hemsida, mailadresser till skolfolk, och nedladdning av SATC. Jag ska tillbringa eftermiddagen med Carrie, Big och resten av gänget.
well folks, en stor del av eftermiddagen har gått, och ännu har jag inte lyckats uppdatera, utan fyller istället på med mina ord.
Sedan senaste stycket har det däremot gått runt 3 timmar sedan jag skrev, och mycket riktigt har jag fördrivit tiden tillsammans med Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte and all their lovers.
Fick ett efterlängtat telefonsamtal från min reallife Miranda; fröken Svensson.
Plockar alltid ner mig på jorden, eller upp. Beror på dagsformen för min del. Om man svävar eller om man drunknat. Hon är så underbart jordnära och sådär lagom romantiskt oromantiskt. Far to little av hennes okomlicerade visdom i mitt liv på sistone, kanske därav dessa förödande utsvävningar.
Tack älskade vän, för att du är du.
Tagit mig en promenad för att få tiden att gå. Älven, ensamheten, eller nej, att få vara själv, luften och en nyiköpt dosa extra starkt skit got me thinking about all this vaddetnuär; den konstanta känslan av att vara rätt missnöjd. (now excuse me for bein' a little depressing, men alltså dagsformen är en neråtkurva. )
Eller snarare vad jag saknar som skulle kunna få mig att känna mig nöjd.
Kom inte fram till något alls faktiskt, annat än att jag bara är bortskämd och otacksam som ens spottar ur mig påståenden som ovan; jag har världens i särklass absolut underbaraste vänner, en helt underbar familj, bra betyg och en lägenhet jag trivs så innihelskotta bra med. Tobakssuget är lugnat och sex är bara ett telefonsamtal away.
I should be ashamed of myself asking for more.
Eller?
Jag når botten, jag står på den as i write, men är inte det en rätt bra sak? Det är väl det som ändå är det tryggaste vi kan göra?
Huvudet ovanför vattenytan och fötterna på botten. Tryggheten i sin renaste form, inte sant?
Det är bara att greppa badbollen och spela gris, eller vad man nu gör när man badar.
A visst, man halkar till och får ett par kallsupar och tappar andan och blir rödögd och vattnet kan vara kall och det kan var gult. Men så länge man bottnar är man ju på den säkraste platsen, om än obekväm.
Botten må vara gyttjig, full med döda fiskar och annat otrevligt, det är en stabil och säker plats.
Saken är dock den; grownups (inte till storleken, till sinnet thankyouverymuch) ger sig ju som kännt gärna ut på den djupare delen av sjön/bassängen/havet/ poolen etc. och när jag inte längre bottnar så håller jag mig hellre till kanten, för jag är verkligen skitkass på att simma; På att ta konflikter. Jag drunknar nog inte, men jag får panik.
Jag är inte den som ser 5000 meter som ett nöje, snarare en lek med döden. Det spelar ingen roll om det är självaste Mitch som står där på kanten med sin livboj och röda badshorts; 5000 meter är döden.
Yes, jag har guldfisken och simorgarmärket och bläckfisken och livbojen och hejbaberiba, jag är inte helt isolerad vid kanten. Men den är ju så mycket bekvämare?!
Är det kanske det som är grejen; avundsjuka för att inte jag kan spela gris på den djupa delen? Fast jag kan, jag bara vill inte. Jag vill hellre spela gris på den grunda delen. Där jag både har kontakt med botten och samtidigt kan vara torr från midjan och upp.
Är det där missnöjet känner sin botten? and then what? Är det bra eller dåligt att jag är medveten om det?
satcqoutes of today:
Standford: puberty is a fase, 15 years of rejection is a lifestyle
Carrie: It's very strange when the life you never had flashes before your eyes
Sufjan Stevens - Oh God where are you now?
Kommentarer:
Trackback