don't seem to be going the other way
Dock betyder detta att jag rullar närmare ett goodbye for now jag inte riktigt vet om jag orkar med överhuvudtaget; Majaaaaa, som drar iväg i 3 månader.
3 månader är fruktansvärt lång tid. Sommaren var 3 månader, en tre månader gammal bebis är gammal, riktigt gammal, på tre månader hinner det komma snö och jag hinner fira 1a advent och baka pepparkakor och bullar utan henne.
aljfdhujlsdka. Jävla sydostasien.
Och jävla australien också, vill jag lägga till.
Bortsett från det känner jag mig väldigt nöjd med tillvaron. Helgen hos mormor och morfar var sådär underbart mormrig och morfrig. Vi bakade tårta och firade att jag är världens bästa barnbarn, vi hyrde massa filmer och köpte karra och åt gott och vilade mycket.
På stan inhandlade jag det nödvändigaste och ett gäng nya böcker.
Bestämde mig därefter vad projektarbetet blir. Plan Q. Plan A-P gick i stöpet.
Sure thing, hade till 99 % bestämt mig för att resa med röda korset, men när de inte hade tid för mig som praktikant så kände jag att världen får nöja sig med alla eldsjälar som redan finns.
Jag ägnar mig istället åt det jag gör allra bäst, enligt mig själv; Ord.
Såhär långt har jag hittills tagit mig:
Tillägnad Sofia
Men det ska bli mer. Oj, så mycket mer.
Aja, på söndagen var jag mätt, utvilad och peppad på ny vecka och åkte hem. Hem till Umeå.
Väl ombord på den till bristningsgränsen fulla bussen (det var faktiskt folk som fick stå hela vägen till någonstans i mitten av resan) förkovrade jag mig i den godaste boken på länge. Stundtals befann jag mig inte alls bland stickande mormödrar, fnittrande fjortonåringar och sönderfestade värnpliktiga på väg från permissionen tillbaka till det gröna helvetet.
Istället satt jag på en altan i Stockholms skärgård med ett gäng tjugofemåringar som återsåg varandra för första gången på länge. Intriger, intriger, men jag var en av dem, och objektivt tog jag del av deras världar, sinnesstämningar, åsikter och saker och ting, tankar om varandra och sig själva.
Got me thinkin’ ’bout författarskapet. Människorna som innehar den avundsvärda egenskapen att skapa dessa otroliga, jävla världar jag totalt drunknar i.
Jag avundas det sätt som de lindar in företeelser i ord och det sätt de lyckas använda metaforer och ord på sätt jag inte ens är i närheten av att kunna göra.
Jag vill kunna använda ord som den lekplats det faktiskt är, utan detta stängsel runt, som jag faktiskt har.
När är jag vuxen i orden nog att få leka på en lekplats utan stängsel? När får man gunga i gungor utan att behöva sitta på det där extradäcket där nere, med alldeles för korta ben så att man inte ens kan knuffa på egen fart?
Undra om man någonsin tar sig dit? Hur växer man i ord? Va? VAVAVA?!
Hur som helst;
När jag nästan två timmar senare, endast 7 kilometer från målet; Umeå, återvände till bussvärlden och tvingades lämna skärgården och istället ta del av verklighetens människor kom jag till insikt om att jag missat otaliga intressanta iakttagelser jag skulle ha kunnat använda mig av i min utveckling mot den där friare lekplatsen.
Bummer!
Så jag gjorde mental notes, istället för att ta en mental picture, då det faktiskt var beteenden snarare än utseenden jag var ute efter.
Personerna som jag till en början endast ansåg vara påfrestande störningsmoment i vad jag anser vara en av de skönaste stunder man kan uppleva; bussresor, blev nu plötsligt mycket, mycket intressanta:
Fjortonåringarna med sådan mäkta kärlek till jaget så om de så bara skulle dela med sig med en fjärdedel skulle kunna stoppa vilket krig som helst i mellanöstern.
Den stickande mormodern, som förövrigt var min säteskamrat, som ringde till sin son eller dotterdotter och sa något i stil med ’Hej snygging, det är mormor. Hälsa grabbarna som kommer, alla grabbarna. Och så beställer vi 20 kilo, det får räcka’ blev med ens så mycket mer än bara en stickande mormoder i min värld; nu var hon helst plötsligt en djupt nedgången knarklangare och bordellmamma förklädd som kärleksfull och, som sagt, stickande mormor.
VILKET spännande liv som överviktig sextiofemplusare, inte sant? Och sticka kunde hon också. Vilken kvinna, vilken spännande kvinna.
De värnpliktiga och mycket slitna och lätt bakfylledoftande killarna lite längre bak samtalade ihärdigt och förvånansvärt piggt om helgens erövringar. Män va? Typical..
Underströk fördom på fördom som förvisso inte avskräcker mig ett dugg vad gäller framtiden, snarare eggar mig. För det är ju trots allt en liten del av det stora uppdraget jag lite godtroget åtagit mig; fixa till det på jämställdhetsfronten inom försvarsmakten.
Hej bara, lycka till Karlsson!
Tack. (Schizofreni, ja, dock inte diagnostiserat än någon annan än mig själv.)
En vänlig, lätt överviktig man gjorde som jag borde gjort och erbjöd en gammal dam sin plats då hon steg på senare, någonstans mitt i skogen, och själv ställde sig upp. Han hjälpte henne till och med att lägga upp väskan ovanför sätet. Vilken vardagshjälte.
Jag skyller på Marielle Glodeck för min inaktivitet vad gäller hjälpsamhet; hennes bok är waaay way för intressant för att jag skulle kunna slita mig.
Men visst, jag tappade fokus på skärgårdsgänget och mitt djupt nedsövda romantiserade jag grät ett par glädjetårar då jag insåg att vardagshjältarna ännu lever.
Busschauffören jag inte kunde se, men däremot känna då han i en korsning fick motorstopp och bussens alla passagerare utan någon som helst sympati på samvetet la av ett litet välplacerat asgarv; ett par välriktade slag rakt i hjärtat på stackaren var också en av alla personer jag hade svårt att låta bli att skriva ett par rader om. Men efter den incidenten slutade han prata i mikrofonen för att informera på sitt faktiskt ovanligt för busschaufförers skojfriska vis om var vi befann oss och hur länge vi skulle bli stående där.
Undra vad han gör ikväll?
Flickan bakom mig, som energiskt och inlevelsefullt berättade för främlingen bredvid om sin kompis Marielle som var avundsjuk för att läraren gett henne en komplimang, och läraren var, som hon så fint och oskuldsfullt beskrev som ’ungefär som du, lika gammal i alla fall!’
Främlingen, en medelålders, till synes välbärgad kvinna, med proper kostym och välvårdade lockar skrockade hånfullt och hostade ur sig; ’Lika gammal som jag? Ja, man tackar ja..’
Jag skickade ett par käftsmällar och spydigheter i det tysta och orörliga och försökte att inte börja gråta där den lilla flickan satt och försökte ursäkta sig.
Ett tiotal personer blev det allt som allt, som berikade de sista minuterna där i bussen. Men ni får bara de ovanstående. Varsågod.
Fabulous world.
Hörninini, onsdagslivet väntar. En middag Med Linnea och Malin, sedan avskedsfika. Oh, det svider, men jag måste ju. Hon ska ju ha roligt i världen.
Bye