mariakarlsson - my name is called religion

Undra just vart immunförsvaret gick och gömde sig? Kanske på samma ställe dit värdigheten försvann?
Ja, jag får väl hoppas att de har det JÄVLIGT trevligt tillsammans.

Träffade hur som helst, utan ovanståendes sällskap, på framtiden idag. En del av den åtminstone.
Ett antal dagar de kommande läsåret. Fruktansvärt.
En konfrontation med verkligheten som gick hand i hand med ansvar och viljestyrka.
Bit ihop, in i skiten och ut igen lite renare, lite lättare. (Jo, man kan komma ur skit ren, det beror bara på vilken skit man väljer att gå igenom.)
Det krävs för den resterande framtiden som enväldig härskare över världen.
OCH PÅ TAL OM DET; gick, sjukdomar och darriga ben till trots, till skolan för att fixa datorn.
När vi stod och konfigurerade och repareade och ghostade och ramdojallajurassicparkade så dånade en inte alltför kär lärare in och undrade var jag befann mig i tisdags mellan 13-13.30.

'Hemma, jag var sjuk.'
favvolärare'Jotack, de sa det på din praktikplats. Jag var där och skulle köpa kaffe av dig.'
'...synd' (jag har så lite till övers för denna människa att inte ens ett falskt leende orkar sig fram)
favvolärare'Ja, jag sa åt dem att du skulle få skura golv och tömma latriner hädanefter.'
'Ja det blir väl klassiskt praogöra då med andra ord.. ingen större överraskning.'
favvolärare'Malay-göra? haha, du är rolig du! höhöhö'
'Malay-göra?! Jag sa P.R.A.O.G.Ö.R.A.'
favvolärare'.. ja.. eh.. ha.'
'...'
favvolärare: 'du vet innan lumpen måste du vänja dig vid sånt! höhö. eller hur grabbar!' (syftade på datakillarna)
(datakillarna i kör) 'Ska DU göra lumpen?!'
'Ja, det ska jag.'
favvolärare: 'som gruppbefäl, var det så?'
'PLUTONSbefäl, thank you very much.'
'Plutonsbefäl? Då  är det bäst vi passar oss! Hhöhö'
'Jotack! det tycker jag verkligen att ni ska göra!'
Datakille: 'Haha, vafan gick snett när du bestämde dig för att mönstra?'
'Det var sannerligen inget som gick snett; Jag ser det som en ypperlig möjlighet att för det första utveckla mig själv och för det andra hjälpa till att bidra med den hjälp till världen jag anser den behöva just nu.'
Datakille2 vänd till datakille1: 'hon ska ju göra det för att få spana på grabbarna i duschen!  höhöhöhöhööööööööööBRÖÖÖÖÖÖÖÖÖLLLLHöhöhöhöhö'

Jag känner viss irritation över detta samtal. Strange? Tycker inte jag. När vuxna karlar beter sig som idioter och gör sig lustig på en elevs framtidsdrömmars bekostnad.
Tack gode gud är jag både stark, snygg och målmedveten och berördes inte mer än att irritationen la sig då jag avslutade samtalet på följande högst mogna vis:

'Nivet, jag kommer att lära mig hantera vapen ni inte ens kan uttala, än mindre hantera. Mitt mål är världsherravällde och där har ni ingen betydande plats.'

HAHAHAHAHAH! KÄNN PÅ DEN JÄVLA DATANÖRDAR!!!!!!!!!! VEMFAN BRÖLAR NU!??! VAVAVAVAVAV?!?!?!? sen brölade jag till, tog min dator och gick därifrån.

;)



Så, till sist en efterlysning; Immunförsvaret, Värdigheten, Verklighetsuppfattningen, Ansvaret och Viljestyrkan; läser ni det här kan ni väl komma tillbaka? Jag behöver er alla snarast!

Nu har hon åkt, mitt allt.
December, where are you?


Fikat (Jag tänker inte kalla det avskedsfika, eller ngt liknande, det bringar inget annat än otur, så jag säger bara fikat) igår var underbart. Den utlovode morotskakan från himmelriket var lika god som mitt hår är skitigt och sällskapet sådär underbara som bara de kan vara.
Vi åt och drack, drack och åt men hade ingen tanke på fader Abraham för det.
 En fin kväll, och ännu finare natt.

Sov till 1400 utan att känna någon vidare ångest. En ledig torsdag att ägna åt mig själv och projekten i mitt liv.
Har ritat upp tattoon och känner mig riktigt nöjd och stolt över mina skillZz. Ska gå till Filip i veckan och  disskutera, fixa och lägga till.
 Har försökt skriva så gott jag kunnat, men utan större överraskning så dödar detta plötsliga 'måste'  större delen av motivationen.
What a shame, va?!
Jag känner för att skriva könsord för at understryka mitt missnöje med denna torsdag, men jag låter bli. Könsord som skällsord ska vi motarbeta hörrni!

Svårt att låta bli dock, NÄR MAN SITTER HÄR OCH TAPPAR MARMELADMACKAN UPP OCH NER PÅ TANGENTBORDET!

Äsch, om man skulle ta sig i den ickeexisterande kragen och kanske packa inför helgen. (Ta sig i kragen är förövrigt ett knepigt uttryck.
Om jag skulle haft en tröja eller liknande med krage, så har jag svårt att se hur det skulle kunna ske en förbättring om jag tog i den?
Men vad vet jag; upphovsmannen till detta uttryck hade förmodligen en magisk krage. Lucky man.)

Nej, packa var det. Packa inför hemvändarhelgen som enligt planerna innhåller cider, vin, brudar, snygga byxor, mitt första val och inte det minsta lugn. Men av erfarenhet så vet jag att planer sällan håller, så vi får se vad som händer.
jag hoppas det blir mycket intriger, så jag får något att skriva om.

ja, idag har jag inget vettigt att komma med.
 Torsdagen går helt enkelt till historien då Maja åkte till sydostasien, jag nästan spottade i Tilde de Paulas hår och jag lyckades wheela(?) ett par meter på storgatan, alldeles för tidigt på morgonen.
God Natt.

Väl ombord på den till bristningsgränsen fulla bussen (det var faktiskt folk som fick stå hela vägen till någonstans i mitten av resan) förkovrade jag mig i den godaste boken på länge. Stundtals befann jag mig inte alls bland stickande mormödrar, fnittrande fjortonåringar och sönderfestade värnpliktiga på väg från permissionen tillbaka till det gröna helvetet.
Istället satt jag på en altan i Stockholms skärgård med ett gäng tjugofemåringar som återsåg varandra för första gången på länge. Intriger, intriger, men jag var en av dem, och objektivt tog jag del av deras världar, sinnesstämningar, åsikter och saker och ting, tankar om varandra och sig själva.

Got me thinkin’ ’bout författarskapet. Människorna som innehar den avundsvärda egenskapen att skapa dessa otroliga, jävla världar jag totalt drunknar i.
    Jag avundas det sätt som de lindar in företeelser i ord och det sätt de lyckas använda metaforer och ord på sätt jag inte ens är i närheten av att kunna göra.
    Jag vill kunna använda ord som den lekplats det faktiskt är, utan detta stängsel runt, som jag faktiskt har.

 När är jag vuxen i orden nog att få leka på en lekplats utan stängsel? När får man gunga i gungor utan att behöva sitta på det där extradäcket där nere, med alldeles för korta ben så att man inte ens kan knuffa på egen fart?
 Undra om man någonsin tar sig dit? Hur växer man i ord? Va? VAVAVA?!

Hur som helst;
När jag nästan två timmar senare, endast 7 kilometer från målet; Umeå, återvände till bussvärlden och tvingades lämna skärgården och istället ta del av verklighetens människor kom jag till insikt om att jag missat otaliga intressanta iakttagelser jag skulle ha kunnat använda mig av i min utveckling mot den där friare lekplatsen.

 Bummer!

Så jag gjorde mental notes, istället för att ta en mental picture, då det faktiskt var beteenden snarare än utseenden jag var ute efter.
Personerna som jag till en början endast ansåg vara påfrestande störningsmoment i vad jag anser vara en av de skönaste stunder man kan uppleva; bussresor, blev nu plötsligt mycket, mycket intressanta:

Fjortonåringarna med sådan mäkta kärlek till jaget så om de så bara skulle dela med sig med en fjärdedel skulle kunna stoppa vilket krig som helst i mellanöstern.

 Den stickande mormodern, som förövrigt var min säteskamrat, som ringde till sin son eller dotterdotter och sa något i stil med ’Hej snygging, det är mormor. Hälsa grabbarna som kommer, alla grabbarna. Och så beställer vi 20 kilo, det får räcka’ blev med ens så mycket mer än bara en stickande mormoder i min värld; nu var hon helst plötsligt en djupt nedgången knarklangare och bordellmamma förklädd som kärleksfull och, som sagt, stickande mormor.

VILKET spännande liv som överviktig sextiofemplusare, inte sant? Och sticka kunde hon också. Vilken kvinna, vilken spännande kvinna.

  De värnpliktiga och mycket slitna och lätt bakfylledoftande killarna lite längre bak samtalade ihärdigt och förvånansvärt piggt om helgens erövringar. Män va? Typical..
Underströk fördom på fördom som förvisso inte avskräcker mig ett dugg vad gäller framtiden, snarare eggar mig. För det är ju trots allt en liten del av det stora uppdraget jag lite godtroget åtagit mig; fixa till det på jämställdhetsfronten inom försvarsmakten.
Hej bara, lycka till Karlsson!
Tack. (Schizofreni, ja, dock inte diagnostiserat än någon annan än mig själv.)

    En vänlig, lätt överviktig man gjorde som jag borde gjort och erbjöd en gammal dam sin plats då hon steg på senare, någonstans mitt i skogen, och själv ställde sig upp. Han hjälpte henne till och med att lägga upp väskan ovanför sätet. Vilken vardagshjälte.
  Jag skyller på Marielle Glodeck för min inaktivitet vad gäller hjälpsamhet; hennes bok är waaay way för intressant för att jag skulle kunna slita mig.
Men visst, jag tappade fokus på skärgårdsgänget och mitt djupt nedsövda romantiserade jag grät ett par glädjetårar då jag insåg att vardagshjältarna ännu lever.

mariakarlson idag 16.10

anders jag håller på att dö! msn!

Ahlmark! säger:
Hej på dig..
Ahlmark! säger:
Du hann inte dö eller?
maria säger:
jo lite. eller ganska mycket faktiskt.
Ahlmark! säger:
Vad är det som har hänt?
maria säger:
mens! jag kan inte röra mig. jag måste tänka på något annat än mina äggledare som vill att jag ska dö av smärta. hur mår du idag?
Ahlmark! säger:

Tvingar du upp mig på msn för att berätta att du har mens?
maria säger:
ja det gör jag. jag måste ha lite sällskap.
Ahlmark! säger:
hehe, har du sån värk en gång i månaden eller?


:)
En bra vän.
Jag gillar folk som lyssnar på mina problem; som dagens problem; dödslängtan.
Undra just om jag vart gravid med tolvlingar och just i detta nu får missfallet från underjorden, eller om det bara är random mensvärk; äggledare som tar över hela kroppen och försöker döda mig.
Hm.
Hela dagen har jag inte kunnat tänka på så mycket annat än min livmoder och apparaturen runtikring.
Jag känner mig som en stor krampande, slemmig, jävla äggledare.
Det finns nog inget jag hatar så mycket som mens. Näe. Ingenting.
Och det finns inget jag älskar så mycket som att prata om saker jag hatar. Näe. Ingenting.

Fattig är jag också. Och bakfull. Och det regnar ute.

Gårdagen var trevlig. Jag, Maja, Linnea, Petra och Sofie tog det piano med vin och väntade ut tiden genom att snacka skit, jämföra poäng och garva hejvilt. En kväll med eliten. Vi drog vidare på pingvin där vi mötte upp ännu mer trevligt folk. Kvällen gick fort och det var en hel massa mingel. Som vanlig var jag tjockast i lokalen och frillan var lika snygg som ett kön, men kul var det!
   När krogölen steg åt huvudet fick jag för mig att jag skulle promenera hem, helt plötsligt.
Så med Mattias min kära i örat, tog jag mig hem tryggt och säkert.
Kokade broccoli och ris och tittade på Earl tills jag inte orkade mer. Toppen av fylleriet kom när jag skulle klä av mig. Ojojoj.
Menmen, vaknade, trodde att jag var död, sedan har dagen passerat. Jag har legat till sängs exakt hela dagen, förutom när jag gått på toaletten och förlöst blodbarn efter blodbarn.
förbannade satans mens.

Maja, Kaj och Simon räddade kvällen med sällskapet, pajen och chipsen. Matte, Danne och Anders förgyllde med sin närvaro genom tekniken.
I'm so blessed.
Haha.
(men jag är bitter för att anders åker. mkt bitter.)

aja, sömn.

Dagens känsla; mindervärde.
Det går inte att röra sig en millimeter  utanför lägenheten, eller öppna internet, utan att överösas med överambitiösa planer om framtiden; är det inte resor runt jorden är det 9 års pluggande på chalmers eller graviditeter eller annat jävla skit.
Fuck, kul att sitta i en skolbänk, slösa bort ett helt år till på saker man är helt ointresserad av och just nu känner att man inte alls kommer att ha användning för.
Surething, jag vet någonstans, förmodligen är det det sunda förnuftet som talar (som förövrigt inte alls är en del av mig utan snarare svävar som en fastknuten jävla heliumballong på avstånd) och säger mig att jag visst kommer att ha användning för programmering, webdesig och mediekunskap i allmänhet. MEN ALLTSÅ, nej.
tacka vet jag trotsåldern som håller i sig. Tacka vet jag mina egna planer. Fuckoff, jävla aupairjobb.


HOOYA!

Ja, förutom det så är det bra. En heldag på stan med allt sånt där man ska göra. Fikade med Lina och pratade om allt, träffade 9473584 personer jag inte sett på hela sommaren, sprang på massa vilhelminabor och kände mig snygg som vanligt.
Däremot är jag utfattig. Har minus på kontot och såklart hittade jag ungefär femtioåtta per jeans, sextiotrepar skor och ett par skitsnygga handskar jag vill ha.
Ska jag däremot få till hela tatueringen och dessutom hämta ut brädan får jag helt enkelt ignorera, eller gifta mig rikt.
Så är du rik och singel så hör av dig.

Eller nej, usch. Gör inte det.

Blir even more depressed att inte dc fungerar som det ska. SATC, Earl och Will är ändå trevliga kamrater. Men, inget ska väl gå bra när man vill.
Nu borde maja och anton komma när som helst.
så hejdå, med en carrie-quote:

even if you're the only person in the bed, someone has always been there before you.