not until then
Du är inte någon luft under mina vingar, alla dina misstag till trots.
Snarare tvärtom. Ofrivilligt.
Frivilligt för din del. I'm sure. Du fullkomligt suuuuuuger all min luft från dig och svävar iväg.
Och i ditt vilda flaxande till högre höjder så orsakar du tsunamis, orkananer, jordbävningar och andra härliga naturkatastrofer.
Dina oversizade (och vitskimrande i månskenet I guess?) vingar som tycks växa sig större och större för varje dag du tar luften ifrån mig, får mig ur balans sådär.
Så pass ur balans att jag inte kan sova. (säg mig någon som kan sova med orkaner som jävlar i mig tillintetgör allt runtomkring, unuti, uppe, nere, inne ute, fram och bak.)
Så pass ur balans att en hel dag i sängen känns bättre på alla sätt och vis än en dag ute i sociteten, tillsammans med goda vänner, på skolan, whatever.
Så pass ur balans att trots att du fullständigt tar över min värld, så allt jag ser är dina vingar, som jag förser med luft, istället för raka motsatsen, som det borde vara.
Sluta med drogerna nu.
Morgondagen blir en pykiskt tung utmaning. För det första måste jag somna i tid (och då var det ju problemet med orkanerna), sedan måste jag ta mig upp, packa ihop, göra mig i ordning, ta mig till bussen, åka buss, titta på hockey jag är fullkomligt ointresserad av, åka hem, sedan sova.
Tack och lov är Pappa där, och Krille, och Kicki.
Och Lina. Denna blomma som med sitt solsken från själens allra innersta lyser upp och lyfter mig till de höjder mina vingar inte kan ta mig.
Drogerna var det ja. MUAHAHAHAHAHHA!
Nej, Lina är inget solsken. Hon är rätt och slätt och helt uppochner en underbar vän som finns där när man behöver det som mest. Tack för det.